Rättegången dag 4

Kl 08.00: I dag återupptas förhandlingarna. Först ska mammans bror förhöras, sedan de båda tjänstgörande undersköterskorna och sist den sjuksköterska som var med vid ett ingrepp den 12 september 2008 då hon hävdar att flickan fick tiopental.
Kl 10.22: Först har förhör hållits med mammans bror, som precis som många av pappans släktingar blev uppringd för att delta under flickans sista timmar i livet.
Morbrodern minns inte det han sagt i polisförhöret, att han sett läkaren tillreda läkemedel och därefter sätta medicinen i sprutpumpen. Såväl åklagaren som målsägarbiträdet och försvarsadvokaten uppehåller sig en del vid vad som sagts i polisförhöret i förhållande till vad vittnet minns nu.
– Jag såg inte själv att hon gav någon medicin, men jag kommer ihåg att [flickan] låg i sängen och alla stod runtom och diskuterade att »kan hon inte få något annat?«. Då hade [narkosläkaren] en spruta och sa att det här liknar morfin, sa morbrodern.
Men morbrodern har därefter alltså inte sett att någon spruta givits till flickan eller att läkaren fyllt på någon av sprutpumparna med läkemedel.
– Jag minns inte att hon sprutade något.
Morbrodern får också frågan om huruvida släktingarna ville att flickan skulle få något läkemedel, för att lindra smärta, dämpa kramper eller rent av »somna in« så snabbt som möjligt. Just det uttrycket har återkommit i flera av vittnenas berättelser, något som många också fått definiera. Morbrodern är den första som menar att det betyder dö.
– Ville du att hon skulle få hjälp att somna in, att läkaren skulle hjälpa till så att [flickan] skulle få hjälp att somna in? frågar målsägarbiträdet Althin.
– Ja, med tanke på att det inte fanns något hopp, hon skulle ju dö. Vi såg det som att hon plågades, det fanns inget hopp, för hon hade ingen hjärna kvar hade [mamman] sagt, det fanns ingen mening att leva, det finns ingen anledning att hon ska ligga i flera timmar, självklart ville vi att hon skulle »gå vidare«.
Kl 10.28 Förhör har hållits med den undersköterska 1 som fanns på plats i flickans sal hela tiden från det att respiratorn kopplades ur till det att flickan dog.
Hon mindes i första polisförhöret i mars 2009 inte att narkosläkaren givit något läkemedel alls till flickan, förutom att sprutpumparna gick. Vid ett polisförhör ett halvår senare minns hon att narkosläkaren sprutat natriumklorid för att spola nålen. Detta, varför hon ändrade sig, får hon många frågor om.
I förhöret i dag vidhåller hon att narkosläkaren spolat natriumklorid i infarten. Hon säger att natriumklorid är klart och genomskinligt och att hon inte skulle kunna skilja det från morfin när det förekommer i en spruta, men att hon skulle ha sett på barnet om hon fått morfin. Som det var nu, enligt undersköterska 1, gav sprutorna ingen effekt på barnets tillstånd, och därför måste det varit natriumklorid och inte morfin.
Undersköterskan hävdar också bestämt att hon skulle lagt märke till om narkosläkaren hade haft en spruta i handen medan hon lyssnade med stetoskopet när barnet hade avlidit.
Undersköterska 1 hävdar, till skillnad från de andra hörda vittnena att flickan låg i pappans famn när hon dog och att narkosläkaren satt på huk eller på en stol bredvid när hon lyssnade med stetoskop och därefter förklarade flickan död kl 22.02.
Både åklagaren och försvaret har åberopat undersköterska 1 som vittne.
Kl 10.45: Efter en paus förhörs undersköterska 2, som skulle jobba natt den kvällen flickan dog.
Både åklagaren och försvaret har åberopat undersköterska 2 som vittne.
Undersköterska 2 gick på sitt pass klockan 21. Efter en genomgång blev hon tilldelad den sal där [flickan] låg. Åklagaren ber henne berätta om kvällen:
– Det var jättemycket barn, jag tilldelades salen, och jag visste att det var ett »avslut«.
– Man mår jättedåligt oavsett vilket avslut det är. [Narkosläkaren] sa att jag skulle följa med in och att jag inte behövde oroa mig. Hon följde med mig in och presenterade mig och sa att jag skulle jobba natt. Vi bestämde att [undersköterska 1] skulle vara kvar. Jag stod mest i bakgrunden och fanns till hands. Det var också jag som tog hand om omvårdnaden efteråt.
Undersköterska 2 har inte sett vare sig narkosläkaren eller någon annan ge flickan medicin under kvällen, och hon har inte gjort det själv. Hon minns inte att hon har sett att det fanns en sprutpump kopplad till flickan, och har inget att säga om själva dödsögonblicket förutom att hon minns att flickan låg i sin säng.
Hon kan heller inte minnas huruvida någon kopplat ur dropp eller andra slangar.
När flickan är död stannar föräldrarna en stund, och sedan tvättas hon och görs i ordning av undersköterska 2 tillsammans med ytterligare en undersköterska.
– Jag tog bort en PVK i vänster armveck, det var inte kopplat till något.
Förhöret hålls mycket kort. Advokaten Björn Hurtig frågar också vem som tog flickan till andaktsrummet, som också kallas Tysta rummet, men det minns inte undersköterska 2, trots att hon säger att det borde varit hon själv.
Kl 12.00: Förhör med intensivvårdssjuksköterska vid BIVA. En sjuksköterska som var med vid vården av flickan den 12 september har kallats som vittne av narkosläkarens försvarsadvokat. Sjuksköterskan, som är specialiserad på intensivvård och arbetar på BIVA på Astrid Lindgrens barnsjukhus, förhördes en första gång av polisen redan sommaren 2009, men då gällde frågorna främst om hon varit inblandad i vården av flickan den 20 september 2008, den dagen hon dog, och det var hon inte. Polisen frågade också om hon vårdat flickan tidigare, och det svarade hon ja på men mindes då inget mer av detta tillfälle. Så småningom blev hon kontaktad av försvarsadvokaten Björn Hurtig, som gått igenom flickans journaler och där hittat två tillfällen den 12 september där flickan borde fått tiopental, trots att det inte finns journalfört. Efter att själv ha läst sin omvårdnadsjournal blev hon sedan åter förhörd av polisen och advokat Hurtig.
I dagens förhör i tingsrätten berättade hon om hur flickan under den 12 september mådde sämre och sämre.
– Hon hade frekventa andningsuppehåll och klarade till slut inte att andas själv, sa sjuksköterskan.
Sjuksköterskan säger att man beslutade att göra en skiktröntgen av skallen.
– Men vi kunde inte gå upp på CT utan att intubera. Först ger man atropin, sedan fentanyl och sedan Pentothal för att barnet ska somna, sedan muskelavslappnande för att kunna föra ner tuben lättare.
Åklagaren föreslår att flickan kanske kunde ha »däckat« av fentanyl och att man därför kanske inte behövde ge tiopental?
– Om man intuberar ett barn som mår bra så kanske man skulle kunna göra så, men det här är ett blått barn med en syremättnad på 25, då provar man sig inte fram utan då kör man enligt protokollet och söver, svarar sjuksköterskan.
Sjuksköterskan säger att hon själv drog upp tiopentalet i en spruta.
– Jag blandade och spädde 10 ml lösning till en 2,5-procentig blandning.
Enligt sjuksköterskan behöver man inte signera att man tar tiopental ur förrådet.
På en fråga svarar hon att man skulle kunna ha sövt med propofol, och att det fanns på sjukhuset.
– Men förstahandspreparatet är Pentothal till bebisar, och i och med att tiopental är kramplösande så gav man det eftersom hon hade kramper.
Sjuksköterskan berättar också att hon frågat den tjänstgörande läkaren om de inte skulle använda propofol eftersom Pentothal just då var restnoterat, det var brist på Apoteket, men att läkaren sa att de ändå skulle välja Pentothal.
Sjuksköterskan säger att hon är säker på att läkemedlet gavs, dels när barnet intuberades, dels ca 20 minuter senare vid ett tubstopp.
– När vi kommer till CT:n så har [flickan] andningsuppehåll även i respiratorn, första episoden är redan i hisshallen, och precis innan vi ska påbörja CT så börjar respiratorn larma och [flickan] blir blå, saturation och puls går ner och vi misstänker att hon krampar, hon kan inte få ner luft. Vi kopplar ur och [tjänstgörande doktor] ventilerar, och vi känner att vi inte har tillräckligt med händer. Vi får hjälp av en annan narkosläkare och narkossköterska som sprutade både Pento och fentanyl. Och när Pento gavs så slappnade hon av, och vi kunde få ner luft i lungorna igen.
Enligt sjuksköterskan använde man samma spruta med tiopental båda gångerna, och hon är också säker på att det fanns kvar av tiopental i sprutan även efter det.
Det komplicerade med den här historien är att läkemedlet inte finns noterat i någon journal. I sjuksköterskans egen omvårdnadsjournal nämns de inte. Framför allt åklagaren uppehåller sig mycket vid det.
– Jag var på honom [den tjänstgörande läkaren, red:s anm] flera gånger under dagen, till slut sa han att jag skulle sluta tjata.
Försvarsadvokaten Björn Hurtig frågar också sjuksköterskan om det som kallas Tysta rummet, en sal i anslutning till ett kylrum där barn som dött förvaras några dagar.
– Föräldrarna kan komma och gå som de vill. Vi tar ut barnet och lägger det i en vagga eller säng. Föräldrarna får träffa barnet hur länge de vill och hur mycket de vill, sa sjuksköterskan.
Björn Hurtig frågar om man ibland kan se tecken på likomvandling på de barn som förvaras i kylrummet i anslutning till Tysta rummet och som alltså då och då tas fram i rumstemperatur.
– Ja, de börjar vätska, strukturen på huden förändras, sa sjuksköterskan.
Sjuksköterskan blir starkt ifrågasatt av målsägandebiträdet Peter Althin, men hon står fast vid att hon säkert minns händelsen efter att ha läst vad hon själv antecknat i omvårdnadsjournalen.
Till sist får hon än en gång frågan av advokat Björn Hurtig om hur hon ändå kan komma ihåg den här händelsen, i synnerhet som hon i det första polisförhöret sa att hon inte mindes något om dagen.
– När vi kom tillbaka var föräldrarna upprörda för att vi intuberat [flickan] utan att be om lov. De brukar vara tacksamma för att vi har räddat livet på deras barn!
Här avslutas förhandlingarna för dagen. I morgon fredagen den 23 september fortsätter rättegången. Då ska först rättsläkarassistenten förhöras och sedan två av Socialstyrelsens vetenskapliga råd. På eftermiddagen ska två vittnen från avdelningen för rättsgenetik och rättskemi vid Rättsmedicinalverket i Linköping höras mot försvarets expertvittne som deltagit i en revision av just rättskemin i Linköping med anledning av analyserna som hör till fallet.