Kl 8.00: Snart fortsätter rättegången. I dag ska först ytterligare ett av Socialstyrelsens vetenskapliga råd, professor Rune Dahlqvist, höras.
När han i egenskap av vetenskapligt råd i farmakologi yttrade sig i Socialstyrelsens egen utredning av händelsen, 2009, hävdade han att de mycket höga koncentrationerna av tiopental i postmortalt lårblod från flickan rimligen kan förklaras av att en mycket hög dos injcerats nära före döden. Strax innan rättegången inleddes inkom han i slutet av augusti i år, emellertid spontant med ett modifierat yttrande, se Vetenskapligt råd ändrar sig.
Han hävdade då att det även skulle kunna vara möjligt att tiopental tillförts blodkärlet i mycket stor mängd efter döden.
I sitt första yttrande hävdade han också att det skulle vara ytterst osannolikt att det begåtts fel på »RMV-nivå«. Detta får man förmoda att han håller fast vid, eftersom han inte nämner det alls i sin kompletterande skrivelse.
Det är åklagaren som åberopat Rune Dahlqvist som vittne, och han ska höras »mot« försvarets vittne Göran Wahlström. När representanterna från RMV och professor Olof Beck hördes mot varandra under rättegångens dag 5 innebar det att de visserligen förhördes en och en men att alla satt och lyssnade på varandras vittnesmål och att det fanns möjlighet till kompletterande frågor från alla frågeställarna efter samtliga förhör.
Göran Wahlström är professor emeritus inom farmakologi med kunskaper i experimentell anestesi. Han ska höras om hur människor påverkas av barbiturater i allmänhet och tiopental i synnerhet. Han har tidigare inkommit med ett skriftligt utlåtande där han bland annat pekar på den stora risken att det aktuella blodprovet kontaminerats med fett, något som skulle påverka analysresultatet då tiopental är extremt fettlösligt. Göran Wahlström anser att flickan med all sannolikhet fått i sig tiopental vid tidigare sövningstillfällen, en uppfattning han delar med nästa vittne, se Experter tror att gåtans lösning finns i fettet.
På eftermiddagen ska Per-Arne Lönnqvist förhöras. Han är överläkare på barnanestesienheten på Astrid Lindgrens barnsjukhus samt adjungerad professor i pediatrisk anestesi och intensivvård vid Karolinska institutet. Han ska höras om tiopentals farmakologi, farmakodynamik och farmakokinetik såväl i livet som efter dödens inträde. Per-Arne Lönnqvist åberopas som vittne av försvaret och har precis som Göran Wahlström skrivit ett yttrande där han också bland annat tar upp tiopentals fettlöslighet och risken för att flickans blodprov var kontaminerat med just fett.
Per-Arne Lönnqvist har även räknat på vilken dos av tiopental som skulle varit nödvändig för att uppnå koncentrationen 2 000 mikrogram per gram postmortalt lårblod. Enligt honom motsvarar det 12 gram tiopental, vilket är jämförbart med 24 vanliga tiopentalampuller à 0,5 gram. Det visar, enligt Per-Arne Lönnqvist, att den uppmätta tiopentalnivån helt saknar trovärdighet.
Från början var ytterligare två vittnen kallade på försvarets begäran denna eftermiddag. Dessa återkallades emellertid av försvarsadvokaten Björn Hurtig redan i samband med hans sakframställan under rättegångens första dag, se Rättegången dag 1.
Kl 9.45: »Jag vågar inte längre säga att tiopental gavs medan barnet levde«
Direkt på morgonen förhördes Socialstyrelsens vetenskapliga råd i farmakologi Rune Dahlqvist. Han är professor emeritus i klinisk farmakologi och beskrev sig själv som inriktad mot tillämpat läkemedelskunnande vad avser levande personer. Han var kallad som vittne av åklagaren, som också inledde förhöret.
Rune Dahlqvist berättade att han fått uppdraget från Socialstyrelsen att gå igenom fallet efter att Krister Nilsson, vetenskapligt råd i barnanestesi och barnintensivvård, önskat att ärendet även skulle belysas av någon med farmakologisk kompetens (se Rättegången dag 5).
Rune Dahlqvists bedömning av fallet stämmer enligt honom själv väl överens med Krister Nilssons. Rune Dahlqvist har också räknat på hur mycket tiopental som behövt tillföras flickan för att uppnå den höga koncentration som RMV angivit i sitt analyssvar.
– Minst 20 ml, och den koncentrationen är i och för sig mellan 20 och 60 gånger högre än vad man brukar ge till skallskadade patienter, sa Rune Dahlqvist.
Han sa också att den tolkning han gjorde när han avgav sitt yttrande till Socialstyrelsen 2009 var att den lilla koncentration av tiopental som fanns i flickans urin måste betyda att det funnits cirkulation i kroppen efter injektionen.
– Den slutsatsen har jag senare modifierat, sa Rune Dahlqvist och hänvisade till det yttrande han spontant inkom till tingsrätten med strax innan rättegången inleddes, se Vetenskapligt råd ändrar sig).
Åklagaren Jenny Clemedtson frågar varför han ändrade uppfattning.
– En faktor som stärkte att jag tidigare bedömde att läkemedlet måste ha getts medan barnet levde var förekomst av en nedbrytningsprodukt till tiopental. Jag frågade efter den i mitt utlåtande, och det visade sig att det fanns i RMV:s analys. Det betydde att tiopental måste ha givits medan barnet levde. Sedan har det framkommit att tiopental inte är helt rent utan innehåller pentobarbital. Då faller resonemanget att läkemedlet måste ha gått igenom barnets kropp för att bilda nedbrytningsprodukten. Sedan har det också föreslagits att den låga halten i urin som uppmättes kan tänkas bero på att substansen kan diffundera ut från den väldigt höga koncentrationen i blodet till omkringliggande vävnader. Det verkar inte fullständigt orimligt, att det kan ha läckt ut till omgivande vävnader inklusive urinen.
Rune Dahlqvist sa att han önskar att alla tankar funnits där redan när han skrev sitt första utlåtande för två år sedan.
Rune Dahlqvist resonerade också kring halveringstiden för tiopental och menade att man känner till ett genomsnitt hos friska nyfödda på cirka 5–6 timmar.
– Men hos nyfödda i dåligt skick kan det ligga uppåt 70 timmar. Om det skulle givits tiopental i samband med ingrepp 7–8 dagar före barnets död är det intressant, för då skulle det kunna finnas rester av tiopental tillräckligt för att hitta den här låga mängden i barnets urin.
Både att Rune Dahlqvist har fått nya kunskaper om metaboliten pentobarbital och nya möjliga förklaringar till förekomsten av tiopental i barnets urin gör att han inte längre vågar säga att tiopental gavs medan barnet levde.
På en fråga från Jenny Clemedtson svarar Rune Dahlqvist att pentobarbital som nedbrytningsprodukt hos små barn uppträder redan 30–60 sekunder efter en injektion med tiopental.
– På ett sjukt barn vet man inte, men man kan inte utesluta en långsam metabolism och dålig cirkulation, eftersom barnet är i ett dåligt fysiskt skick.
Åklagaren Peter Claeson undrar om Rune Dahlqvist ser någon anledning att ifrågasätta den dödsorsak som rättsläkaren angivit, att flickan dog av tiopental.
– Det är en dödlig koncentration, det finns mycket evidens för att människor har dött vid betydligt lägre koncentrationer. Men här kompliceras det hela, eftersom barnet var skadat och inte hade så mycket hjärnsubstans kvar.
– Med en frisk hjärna skulle det passa med den dödsorsaken, det skulle kunna vara så här också, men jag vågar inte säga vilken typ av respons det här barnets hjärna klarade av.
Försvarsadvokaten Björn Hurtig ville höra hur det kom sig att Rune Dahlqvist kunde räkna ut tänkbara doser utifrån den angivna koncentrationen i blodprovet 24 dagar post mortem, något som tidigare vittnet menat varit i stort sett omöjligt.
– Nej, man skulle kunna göra uppskattningar, men det går egentligen inte, sa Rune Dahlqvist.
Han ville inte heller säga att blodprovet var representativt för hela kroppen och ansåg att man skulle behövt prov från hjärtat och levern i första hand i så fall.
– Det innebär väl att du inte kan säga att flickan dött av en tiopentalförgiftning, frågar Björn Hurtig.
Rune Dahlqvist fick också frågor om vad postmortal redistribution kan ha haft för betydelse i det här fallet.
– Blodkoncentrationen stiger lite efter att människan varit död, det läcker substanser tillbaka in i blodet. Man har diskuterat mycket hur stor redistributionen kan vara från muskler och fett, den brukar anges till 4–5, kanske uppåt 10, för läkemedel man haft en längre tid.
Rune Dahlqvist sa att tiopentals kemiska och fysiska egenskaper inte är extrema, utan koncentrationen av tiopental skulle eventuellt kunna fördubblas efter redistribution, förutsatt att flickan haft tiopental som var upplagrat i vävnader.
– Så 2 000 mikrogram är ändå extremt högt.
Björn Hurtig pressade också Rune Dahlqvist ganska hårt på att han i sitt yttrande skrivit att det förefaller ytterst osannolikt att det begåtts fel på »RMV-nivå«.
– Jag vet att det varit genomgång och kritik mot vissa punkter, men i grunden står jag fast vid att RMV uppfyller de analyskrav som man behöver, sa Rune Dahlqvist.
Efter en stunds tuffa frågor fick han emellertid tillstå att han grundade den bedömningen på en generellt positivt inställning till RMV och inte på kunskaper om hur det faktiskt har förhållit sig med brist på validerade metoder.
Efter förhöret med nästa vittne, Göran Wahlström, fick Rune Dahlqvist frågan av åklagare Peter Claeson om han nu såg någon anledning att ytterligare justera sina slutsatser. Rune Dahlqvist efterlyste då lite vetenskaplig ödmjukhet.
– Den koncentration vi talar om är så omöjlig att man måste tänka sig flera alternativa förklaringar.
Kl 10.45: »Om tiopental har samlats i en fettdepå har det definitivt inte getts i samband med dödsfallet, för det tar tid att samlas i en fettdepå«
Medan Rune Dahlqvist fortfarande satt kvar i rättegångssalen förhördes Göran Wahlström. Han visade en omfattande mängd grafer och bilder för rätten, framför allt på hur råttor i olika storlekar reagerar på tiopental. Till slut bad försvarsadvokaten honom svara utan grafik, för att rätten skulle ha möjlighet att ta in informationen.
Göran Wahlström är professor emeritus inom farmakologi med kunskaper i experimentell anestesi. Han har tidigare inkommit med ett skriftligt utlåtande där han bland annat pekar på den stora risken att det aktuella blodprovet kontaminerats med fett, något som skulle påverka analysresultatet då tiopental är extremt fettlösligt. Göran Wahlström anser att flickan med all sannolikhet fått i sig tiopental vid ett tidigare sövningstillfälle. Främst utgår han från den MR-undersökning som gjordes dagen innan flickan dog. Detta fick han utstå tuffa frågor om från åklagaren och målsägandebiträdet. Men det var narkosläkaren och hennes advokat som åberopat Göran Wahlström, och därför var det Björn Hurtig som inledde förhöret.
Göran Wahlström menade att det uppmätta värdet 2 000 mikrogram tiopental/g lårblod i första hand måste betraktas som en artefakt.
– Om jag fick ett sådant provsvar skulle jag i första hand titta på vad som hänt under analysen. Om det inte gav något måste jag söka någon form av farmakologisk förklaring till att värdet har uppstått.
– Åklagaren påstår att man givit en stor dos »tio« till [flickan] strax innan hon dog. Hur ser du på det? frågade Björn Hurtig.
– Nej, det finns alldeles klart en annan möjlighet, och det är att det skulle ha samlats i fettet, sa Göran Wahlström.
Det är visserligen, enligt Göran Wahlström, rutin att ta blod ur lårvenen vid en obduktion. Men han sa att det för tiopentals vidkommande är olyckligt att man tagit blod ur lårvenen. Eller blod, för resten, det är han också tveksam till att benämna den vätska man tagit upp i provet 24 dagar efter döden.
– Det kan finnas tiopental ansamlat i fettdepåerna där.
Efter en längre stunds hänvisande till vetenskaplig litteratur sammanfattades, av Björn Hurtig med Göran Wahlströms godkännande, det hela till att redistribution kan innebära att fett innehåller 53 gånger mer tiopental än blod.
– I andra studier har man tittat på fett i förhållande till plasma, kvoterna ligger på från 1:40 till 1:70, mellan vatten och fett, sa Göran Wahlström.
Precis som Rune Dahlqvist fick Göran Wahlström frågan av Björn Hurtig, om han tror att flickans allvarliga hjärnskada kan ha påverkat hur tiopental påverkat henne.
– Ja, det är klart att möjligheten för tiopentals penetration in i hjärnan är beroende på hur skadad den är. Om den, som nu, höll på att försvinna, är det sannolikt att en mindre del har gått in i hjärnan. Hjärnan är ett fettorgan, men det finns ett transportsystem som transporterar tiopental ut ur hjärnan också.
Göran Wahlström sa också att ju mindre man är, desto mindre fettdepåer har man, och desto större är koncentrationen i de små depåerna.
– Och självklart är den koncentration som finns i depån avgörande för hur mycket som redistribueras, sa Göran Wahlström.
Björn Hurtig frågade om Göran Wahlström tyckte att 2 000 mikrogram tiopental/gram lårblod känns som ett realistiskt värde. Svaret blev nej.
Göran Wahlström bygger sitt resonemang på att flickan fått tiopental i samband med MR-undersökningen som gjordes dagen innan hon dog. Ett kraftigt blodtrycksfall skulle enligt honom visa att hon fått tiopental, trots att det inte finns journalfört.
– Om man har ett spädbarn som man vill ska ligga still så är det sannolikt att hon fått tiopental, sa Göran Wahlström och hänvisade också åter till vetenskaplig litteratur som anger att cirkulationsbekymmer i synnerhet ökar risken för blodtrycksfall av tiopental.
Båda åklagarna Peter Claeson och Jenny Clemedtson uppehöll sig vid dessa tankegångar, som de antydde hade en svaghet, då det inte har bekräftats i polisförhör med den aktuella anestesiologen. Skulle det inte kunnat vara sevofluran som blodtrycket sjönk så av? frågar Jenny Clemedtson. Göran Wahlström säger att han inte vet hur sevofluran påverkar blodtrycket.
Hur kan då Göran Wahlström säga att tiopental har getts till flickan? undrar åklagarna.
– Eftersom man har hittat tiopental så är det klart att det har givits, det är bara frågan om när. Om det har samlats i en fettdepå har det definitivt inte getts i samband med dödsfallet, för det tar tid att samlas i en fettdepå, sa Göran Wahlström.
Målsägandebiträdet Peter Althin försöker bringa reda:
Fanns det tiopental i blodprovet? frågade han.
– Ja, men jag kallar det inte för blodprov, jag kallar inte vätskan för blod, sa Göran Wahlström.
Kl 14.15: »Det är ett felvärde helt enkelt, man har tagit provet på ett felaktigt sätt och fått tillblandning av vävnadsvätska i provet, det är jag nästan övertygad om.«
Professor Per-Arne Lönnqvist avgav ett vittnesmål som var mycket kritiskt till tanken att koncentrationen av tiopental som fanns i blodprovet från flickan på något sätt skulle spegla en given dos.
Per-Arne Lönnqvist är Sveriges enda professor i barnanestesi och barnanestesivård. Dessutom är han kliniskt verksam överläkare på barnanestesienheten vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han var kallad som vittne av narkosläkaren och hennes försvarsadvokat.
Till att börja med fick han frågor om hur det skulle påverka hans vittnesmål att han arbetar i samma verksamhet som den åtalade narkosläkaren. Per-Arne Lönnqvist beskrev då att det var länge sedan de arbetade tillsammans och att de dessutom haft olika syn på resursfördelningen inom verksamheten.
– Jag kan säga att vi har ett svalt neutralt förhållande till varandra, sa Per-Arne Lönnqvist.
Per-Arne Lönnqvist beskrev för rätten hur tiopental används på barn.
– Det används rutinmässigt, framför allt för att inleda men också för att underhålla narkos och för att sänka trycket intrakraniellt, och rent allmänt för att hålla barn lugna så att de tolererar respiratorbehandlingen.
Han sa också att det verkar helt rimligt att ha tiopental tillgängligt på salen inför ett »avslut« av ett barn, i synnerhet om barnet tidigare haft kramper.
Björn Hurtig frågade sedan om Per-Arne Lönnqvist, när han gått igenom flickans journalhandlingar, hittat tillfällen när tiopental skulle kunna ha använts trots att det inte finns journalfört. Han säger att det finns »ett antal« och tar den 11 september 2008 som exempel. Man skulle då byta ut flickans shunt. Av journalhandlingarna kan man utläsa »intravenös anestesistart«, säger Per-Arne Lönnqvist men pekar samtidigt på att det inte finns angivet något läkemedel som inducerar sömn. Björn Hurtig frågar då om hon inte kan ha fått sevofluran i stället.
– Intravenös induktion. Innebär att alla läkemedel ges genom en slang. Sevofluran andas man in, säger Per-Arne Lönnqvist.
Men sevofluran finns noterat i journalen efter 40 minuter.
– Då skulle barnet varit potentiellt vaket i 40 minuter, det är inte rimligt att tro, det skulle i så fall finnas en anteckning om detta, sa Per-Arne Lönnqvist.
Per-Arne Lönnqvist säger att man kan ge propofol.
– Men det ger man inte till barn i den här storleksordningen då det påverkar cellmetabolismen på ett negativt sätt.
Vid den MR-undersökning som gjordes den 19 september 2008, dagen innan flickan dog, finns inte heller angivet att flickan fick något att somna på. Per-Arne Lönnqvist säger att även detta är ett tillfälle när tiopental skulle kunna ha använts. Det finns uppgifter som gör gällande att den tjänstgörande anestesiläkaren i stället använde sevofluran.
– Men det är inte lämpligt, eftersom det i sig kan ge kramper, säger Per-Arne Lönnqvist. Han påpekar att det i journalen finns noterat att flickan sedan inte hade kramper på ett tag, något som enligt honom stämmer väl överens med att man skulle ha gett tiopental. Dessutom finns ett kraftigt blodtrycksfall registrerat under undersökningen, något som ytterligare stöder den teorin, enligt Per-Arne Lönnqvist.
– Om man bara hade använt sevofluran, så är det ju möjligt att barnet börjat krampa och att man då använt tiopental som komplement.
Men om då barnet fått tiopental den 11 september (dessutom två gånger den 12 september, enligt vittnesmål från sjuksköterska) och sedan den 19 september, skulle det då kunna finnas kvar i kroppen den 20 september när barnet dör? undrar Björn Hurtig.
Enligt Per-Arne Lönnqvist finns en fallbeskrivning från Lund där ett jämförbart barn fick en okänd överdos av tiopental och där man kom fram till en halveringstid på 60 timmar, det vill säga 2,5 dygn.
Per-Arne Lönnqvist säger också att man vet att den lilla flickan som rättegången handlar om bröt ned barbiturater extra långsamt.
– Man hade satt in normal behandling med Fenemal och man tar blodprover för att försäkra sig att man kommer upp i effektnivå och att man inte kommer för högt. Då vet vi att hon fick farligt höga koncentrationer trots att hon fick korrekta doser, och man avslutade därför behandlingen. Därför kan vi säga att det här barnet bröt ned barbiturater extra långsamt.
Per-Arne Lönnqvist har också synpunkter på hur blodprovet togs i samband med obduktionen. Enligt beskrivning från den rättsmedicinska assistenten (se Rättegången dag 5 ) togs provet från lårvenen. Per-Arne Lönnqvist anser att det var oöverlagt, då man ett par dygn innan döden inträtt försökte sätta en CVK.
– Det gjorde man med ultraljud, man såg att man punkterade kärlet men fick inte upp ledarvajern, men manövern leder till att man får en stor blodsutgjutelse kring kärlen. Att då ta proverna precis på ett sådant ställe … Det borde varit tydliga stickmärken där.
Björn Hurtig kommenterar att det inte framgår av obduktionsprotokollet.
– Finns inte stickmärken angivna i obduktionsprotokollet är det anmärkningsvärt, sa Per-Arne Lönnqvist.
Han anser i stället att man bör göra ett snitt i ljumsken för att frilägga kärlet och därefter lägga en kirurgisk tråd så att blodet inte kan backa ner i bukhålan.
– Man måste vara alldeles säker på att man bara får upp blod.
Enligt Per-Arne Lönnqvist så skadas vävnaden så fort man öppnar blodkärlet, och det finns risk att ett blodprov förorenas med vävnadsvätska och sönderfallande fettceller. I synnerhet i en begynnande förruttnelse är det, enligt Per-Arne Lönnqvist, omöjligt att försvara sig mot att få vävnadsvätska i provet.
– Jag anser inte att det är fråga om ett blodprov.
Per-Arne Lönnqvist har även räknat på vilken dos som skulle ha behövt tillföras flickan om man antar att analysvärdet på 2 000 mikrogram tiopental/gram lårblod skulle stämma. Björn Hurtig ber honom redovisa sina matematikövningar för rätten. Per-Arne Lönnqvist börjar med vad han kallar en enkel uppskattning, som inte tar hänsyn till fettmängden i kroppen och utgår från att tiopental haft möjlighet att jämnt fördela sig i kroppsvattnet under de 23 dagar som gick från det att hon dog till det att hon obducerades.
– Ett så här litet barn består av cirka 70 procent vatten, det betyder 2,4 liter, eftersom flickan vägde 3,5 kilo. Det skulle i så fall behövas 600 milligram tiopental bara för att fylla upp blodbanan. Det skulle gå åt 9,6 ampuller av storleken 500 mg.
I nästa räkneexempel utgår Per-Arne Lönnqvist från att det fanns cirka 425 gram fettvävnad i flickan kropp. Han hänvisar till Göran Wahlströms beskrivning om hur fettlösligt tiopental är. Även Jørg Mørland har noterat det i sitt utlåtande och räknat med att tiopental har en fördelningskvot på mellan 1:10 och 1:20. Det tycker såväl Per-Arne Lönnqvist som Göran Wahlström är lågt räknat, de menar att den snarare ligger på 1:53, men i detta exempel använder sig Per-Arne Lönnqvist av den lägre siffran …
– Om vi tar 1:10 innebär det att varje gram fett skulle innehålla 20 000 mikrogram tiopental, och då skulle man behöva 17 ampuller plus en till blodbanan. Om man skulle använda 1:50 så blir det 89 ampuller som skulle behövas, sa Per-Arne Lönnqvist.
Ett tredje sätt är att utgå från avrättade fångar i USA, där tiopental används inledningsvis för att försäkra sig om att den dödsdömda sover innan en annan substans står för själva dödandet.
– Det är intressant för att det är data från människa, det gäller tiopental, man har tagit blod från lårvenen och fettlösligheten är redan inräknad, och det tar hänsyn till postmortal redistribution.
– Fångarna har fått 3 g tiopental. Vi antar att de väger 100 kg. Då får de 30 mg/kg, som är lika med 0,06 ampuller 500 mg/kg.
Per-Arne Lönnqvist säger att man direkt efter döden kunde se höga värden av tiopental, men inom ett par tre timmar så hamnar tiopental på en jämviktsnivå med cirka 5 mikrogram/gram lårblod.
– 2 000 mikrogram ligger 400 gånger högre än denna nivå. För att få detta skulle alltså 400 gånger högre dos per kilo behövt ges.
Enligt Per-Arne Lönnqvist visar de helt orimligt stora doser han har kommit fram till genom sina räkneexempel att de inte kan ha getts.
Att lösningen skulle ha varit betydligt mer koncentrerad än vad som anges i Fass avfärdar han. RMV har provspätt tiopental och enligt egen utsago lyckats få fram en 50-procentig lösning, där tiopentalet löste sig till 90 procent. Per-Arne Lönnqvist säger att den gulgröna färgen i så fall skulle varit mycket tydligare och att lösningen skulle varit grumlig, något som motsäger att det skulle ha sprutats av misstag.
– Skulle man sätta sig i sinnet att göra det här och spruta 50-procentig lösning med kristaller i, så finns det en jättestor risk att kärlet skulle spricka och gå sönder. Då kommer inte tiopental att gå in i blodbanan. Då skulle barnet inte somna in och dessutom skulle en fruktansvärt stark vävnadsretning ske, och det skulle absolut folk runt omkring lägga märke till. Det tror jag ingen som är skolad inom medicin skulle vara så oklok att göra.
Per-Arne Lönnqvist säger att det inom sjukvården inte är något ovanligt att man får labbsvar som avviker från det förväntade.
– Då tar man om provet och försäkrar sig om att det nya provet är taget på ett riktigt sätt så att man får ett rättvisande värde. Det borde man ha gjort från början i det här fallet. Per-Arne Lönnqvists förklaring till att RMV:s analyssvar visade att det fanns 2 000 mikrogram tiopental/gram av flickans lårblod är att det helt enkelt är ett felvärde.
– Man har tagit provet på ett felaktigt sätt och fått tillblandning av vävnadsvätska i provet, det är jag nästan övertygad om.
Målsägarbiträdet upprepade sedan den fråga han ställt till samtliga expertvittnen:
»Fanns det tiopental i provet som analyserades?« Per-Arne Lönnqvist svarar ja, precis som de föregående vittnena gjort. Däremot är han oenig med Krister Nilsson (se Rättegången dag 5) som hävdade att tiopental som givits mer än en vecka före döden är ointressant.
Björn Hurtig frågar hur det kan komma sig.
– Det beror på vilka halveringstider man använder. Jag räknar med 60 timmar. Då kan en normal dos finnas kvar i blodbanan 14 dagar.
Per-Arne Lönnqvist tillåter sig också att föra ett resonemang utifrån Peter Althins fråga om hur mycket tiopental som skulle behövts för att flickan skulle somna in för gott.
– En normal dos för att sätta in narkos är cirka 3–5 mg/kg. Om man gav fyra eller fem gånger så mycket så skulle man väl sannolikt åstadkomma det.
Efter lite huvudräkning kommer Per-Arne Lönnqvist fram till att det i så fall skulle betyda 87 mg tiopental.
Efter förhöret med Per-Arne Lönnqvist avslutades dagens förhandlingar. De återupptas på fredag den 30 september då den rättsmedicinare som obducerade flickan ska vittna. Det ska också den norska rättstoxikolog som på uppdrag av Socialstyrelsens rättsliga råd gjort en genomgång av fallet göra.
Domaren Mari Heidenborg flaggade också för att den nionde och sista rättegångsdagen med all sannolikhet inte behöver utnyttjas.
– Men fyll inte era almanackor för mycket, för man vet aldrig, sa hon till parterna i rätten.
