»Det här är inget gränsfall«

Elisabeth Rynning vill i stället peka på att både jurister och medicinare arbetar med att skydda våra grundläggande mänskliga rättigheter: att vi ska kunna leva ett bra liv med trygghet och hälsa.
– Men vi har olika roller och funktioner, och det är inte alltid vi förstår varandra, säger hon.
Enligt Elisabeth Rynning händer det ibland att man från sjukvårdshåll framför tanken om att jurister inte ska lägga sig i, eftersom sjukvården har sina etiska principer som styr verksamheten.
– Det finns en tanke om att sjukvården på grund av sitt goda syfte borde slippa besväras av juridiken. Men patienternas rättssäkerhet kräver att det finns gränser, liksom personalens rättssäkerhet också måste tillgodoses.
Elisabeth Rynning säger att i stort sett alla medicinare behöver ta ställning till juridiken varje dag men att alla jurister inte kommer att ha med medicinen att göra. Men de som gör det måste ha tillgång till den kunskap som behövs.
– När man ska göra en brottsutredning i hälso- och sjukvården måste man naturligtvis ta in kompetens så frågan behandlas på rätt sätt.
Det aktuella fallet har rört upp en mängd känslor bland både läkare och allmänhet. Elisabeth Rynning tror att det beror på att hälso- och sjukvårdspersonalen har ett svårt och krävande arbete och att deras roll och verksamhetens går ut på att göra gott.
För allmänhetens vidkommande är det, enligt Elisabeth Rynning, både skrämmande och provocerande om läkare som vi anförtror oss åt inte förvaltar förtroendet på rätt sätt, samtidigt som vi alla vill ha bästa smärtlindring när vi närmar oss döden.
– Uppmärksamheten kring det här fallet skulle kunna leda till att sjukvårdspersonalen, som har en skyldighet att ge god vård, blir mer ängslig i sitt handlande om det uppfattas som oklart vilka principer som gäller.
Elisabeth Rynning tar som exempel resonemanget kring risk kontra nytta med smärtlindring i livets slutskede, där risken kan bestå i ett minskat antal timmar för patienten att leva.
– Många som arbetar inom vården kan kanske identifiera sig med känslan av att i den vällovliga verksamheten då bli misstänkt för ett allvarligt brott, när man uppfattar att man gjort saker för patientens bästa.
Fallet har presenterats ömsom som avgörande för vårdens framtid (se Expressen den 18 september), ömsom som principiellt ointressant för frågor om medicinsk rätt som inkluderar till exempel smärt- och ångestlindring i livets slutskede (se Lakartidningen.se den 4 april 2010).
– Det är klart att det berör medicinsk rätt även om det inte är några revolutionerande medicinrättsliga principer som står och faller med det här målet, säger Elisabeth Rynning.
– Samhället har godkänt att läkare får göra en massa saker, som vi andra inte får göra, i syfte att lindra och bota. Men även läkare måste göra en avvägning mellan risk och nytta, och det som görs måste vila på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Elisabeth Rynning säger att även om många läkare är, och ska vara, generösa med läkemedel när en patient är döende, så får man inte ge en kraftig överdos i syfte att avsluta livet. Och det är vad åklagaren i det aktuella målet anser sig kunna visa att den åtalade läkaren gjort; uppsåtligen berövat flickan livet.
– Så det här är inget gränsfall, där man kan diskutera om det verkligen är en åtalsfråga, men det är domstolens uppgift att bedöma om bevisningen är tillräcklig.