När den överväldigande majoriteten av allmänheten tycker att en handling är rätt brukar det i demokratiska länder finnas eller stiftas en lag som fastslår den allmänna åsikten. Men ibland stämmer inte juridik och etik överens. Juridiken kan ha svårt att hinna med, eller så kan lagarna inte alltid förutse eller täcka in alla tänkbara situationer. I sådana fall åligger det oss att själva ta så moraliskt och etiskt korrekta beslut som möjligt.  

Inom sjukvården ställs vi inte sällan inför situationer där vi tvingas låta det som är etiskt försvarbart gå före det som kan vara juridiskt mest korrekt. I fallet aborterade foster i 22:a veckan som visar livstecken kan det vara juridiskt korrekt att ge livräddande åtgärder – men synnerligen oetiskt.

Barnläkaren Katarina Strand Brodd anger legala skäl för att sätta in livräddande åtgärder om ett aborterat foster – där aborten startats i 21:a veckan – passerar gränsen till 22:a veckan och visar livstecken. Det vore dock helt osannolikt om hon i sin roll som ordförande i Svenska neonatalföreningens etikgrupp anser det etiskt försvarbart.

Om man accepterar abort och accepterar att kvinnans rätt till abort väger tyngre än fostrets rätt till liv upp till en viss graviditetslängd, om kvinnan dessutom fått stöd för sitt svåra beslut av ett rättsligt råd och om obstetriker/gynekologer i enlighet med god läkaretik genomför aborten på ett för kvinnan så skonsamt och ofarligt sätt som möjligt bör man rimligen komma fram till att det är oetiskt att sätta sig över detta på grund av en juridisk gräns, oavsett vilken metodik man använder för sin etiska analys (aktörsmodell, konsekvensetik, pliktetik etc) [1]. Dessutom är medicinsk vetenskap knappast hundraprocentigt exakt och därför kan den juridiska gränsen i värsta fall vara fel på någon dag.

Att det rättsliga rådet är bundet till lagparagrafer kan man förstå. Man kan också förstå – om än tycka illa om – att neonatalforskare kan vilja satsa alla tänkbara resurser på aborterade foster i 22:a veckan på kanske delvis andra bevekelsegrunder än genomtänkt etik eller juridik. Forskaren kan i ivern att vara framgångsrik och göra uppseendeväckande vetenskapliga genombrott låta detta väga tyngre än ett oönskat barns chanser till god livskvalitet och vårdnadshavarens uttryckliga vilja – och utan en plan för barnets framtid. 

Det jag däremot inte förstår är hur Neonatalföreningens etikgrupp och dess ordförande resonerar, eller hur det kommer sig att obstetriker/gynekologer och barnläkare/neonatologer inte kunnat enas om hur man ska agera i en så viktig fråga.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.