Allt färre människor i Sverige säger sig idag tillhöra den kristna trosgemenskapen eller någon annan etablerad religion. Existentiella frågor om födelse och död, kärlek, lidande och mening väcker dock fortfarande genklang hos människor. Existentiella frågor kan aktualiseras vid många tillfällen i livet. Ofrivillig barnlöshet är ett tillstånd som väcker denna typ av frågor, frågor som startar i upptäckten av att livet inte går att kontrollera. Det gick inte att »skaffa« barn när tiden var inne.
Försöken att »skaffa« barn infaller idag allt senare i livet [1]. Just att man senarelägger föräldraskapet är ett skäl till att antalet barnlösa par ökar och antas fortsätta öka framöver. Oberoende av skälen till att 10–15 procent av alla svenskar är, eller kommer att bli, ofrivilligt barnlösa är ofrivillig barnlöshet ett tillstånd som skakar om och ifrågasätter grundläggande bilder av den egna identiteten och av hur livet skall gestaltas.
Vilka föreställningar och frågor är förknippade med längtan efter att bli förälder och med ofrivillig barnlöshet? Hur hanterar och tolkar man barnlöshetskrisen, och hur går man vidare ur krisen och skapar sammanhang och mening i livet igen? Dessa frågor speglar utgångspunkten för en kvalitativ livsåskådningsundersökning om barnlöshet, assisterad befruktning och adoption, som i sin helhet finns redovisad i avhandlingen »Sammanhangets mening« [2].


Metod
För att undersöka hur barnlösa par tolkar och hanterar barnlöshet genomfördes en intervjuundersökning med 10 tidigare barnlösa par: 5 par som fått barn med hjälp av assisterad befruktning och 5 par som adopterat barn. Adoptivföräldrarna i undersökningen hade inte genomgått någon assisterad befruktningsteknik innan de adopterade. Adoption var således deras förstahandsval. Syftet med att samtala med par som fått barn på skilda sätt och att välja adoptivföräldrar utan erfarenheter av medicinsk befruktningsteknik var att synliggöra mångfalden i tolkningarna, både initialt i barnlöshetskrisen och i den process som följer.
En intervju, cirka 1 timme lång, genomfördes med varje person. Kvinnan och mannen i respektive par intervjuades var för sig. I övrigt utgör paren ett bekvämlighetsurval. Intervjuerna var semistrukturerade och behandlade bla frågor om hur paren upplevt barnlösheten, hur de gått vidare, vilka frågor som dykt upp på vägen, vad som fungerat som stöd och hjälp under tiden samt om barnet som de fick.
I tolkningarna av intervjuerna har materialet kategoriserats. Individernas meningsskapande i och efter barnlösheten har varit i fokus i tolkningen av intervjuerna. Mening har i undersökningen två huvudbetydelser. För det första syftar mening på att skapa ordning och begriplighet i upplevelsevärlden och att inordna individen i tillvaron. Händelser och intryck blir då möjliga att förstå, och samtidigt får individen en plats och en roll i livet – det skapas ett begripligt sammanhang. För det andra syftar mening på det som utgör mening i livet för en individ, dvs det en människa själv säger är meningsfullt eller viktigt.
Tolkningen av intervjuerna har varit inriktad på att synliggöra skapandet av mening i dessa båda betydelser. Det var därför framför allt det kognitiva innehåll som bär känslor av exempelvis glädje, sorg, vanmakt eller tillit som lyftes fram i intervjuanalysen, tillsammans med det innehåll som återspeglar gillande respektive ogillande, dvs positiva eller negativa värderingar [3].
Livsåskådningsperspektivet i undersökningen medför en betoning av livstolkning i vid bemärkelse och innebär inte att traditionella livsåskådningar, dvs religioner och ideologier, kommer att diskuteras i relation till materialet. Orsakerna till detta arbetssätt är både praktiska och teoretiska.


Resultat
Tidigare forskning har visat att ofrivillig barnlöshet kan upplevas som en traumatisk kris, med alla krisens reaktioner och faser [4]. Den undersökning som presenteras här visar också att barnlöshetskrisen präglas av bla känslor av vanmakt tillsammans med kontrollförlust. Barnlöshetskrisen pekar på upplevelser av existentiell art som har att göra med själva förutsättningarna för att vara människa. En viktig ingrediens i berättelserna om barnlösheten är att vanmakten paras med upplevelsen av meningslöshet. Det som skett, att man inte kan få barn, blir svårt eller till och med omöjligt att begripa och foga samman med andra föreställningar om livet, den egna identiteten och framtidsbilderna.
Visserligen hade flera av paren en medicinsk förklaring till sin barnlöshet, men den räckte inte. De medicinska »varför«-frågorna om varför kroppen inte fungerar som den skall fanns kvar. Och de mer övergripande »menings«-frågorna gjorde sig också påminda. Varför händer detta mig? Varför är livet som det är? Vad är meningen med detta? Dessa frågor har också tidigare forskning beskrivit som en del av barnlösheten, dock inte med lika stark betoning av meningsfrågorna [5]. Frågorna kan ses som försök att skapa sammanhang i livstolkningen, som försök att återfinna den mening i livet som försvann när det förväntade barnet inte kom.
När den grundläggande tryggheten i livet raserats och man blir varse att livet inte går att kontrollera tvingas man stanna upp och reflektera. I processen att bearbeta barnlösheten och finna vägar vidare förändras successivt upplevelser och föreställningar. På olika sätt återskapas sammanhanget i livet. Vägen tillbaka till en meningsfull livstolkning ser dock olika ut beroende på vilken väg man går.

Assisterad befruktning – att återvända till det normala. För de par som genomgått assisterad befruktning finns, som man kan uttrycka det, en önskan om att återvända till det »normala«. Denna längtan handlar om att bli delaktig i den vanliga normerande familjebilden, det normala familjemönstret bestående av mamma, pappa och (två) biologiska barn. Detta var viktigt för dessa pars identitet och framtidsförhoppningar. De betonade vikten av att få ett barn som liknar dem själva, som möjliggör identifikation och genetisk kontinuitet.
Begreppet »normal« används här för att beteckna det som framstår som det vanliga och önskvärda, men också normerade, i vårt samhälle. Det »normala« är det som i någon mån synliggörs i kontrast till det som avviker. I detta sammanhang framträder den normala biologiska familjen i kontrast till den annorlunda adoptivfamiljen.
På vägen genom den medicinska behandlingen väcks frågor om vad som är naturligt och onaturligt. Till dessa frågor kopplas normativa anspråk så att det naturliga också anses vara det rätta och det onaturliga det orätta eller det man inte bör göra. Är det naturligt och därmed acceptabelt att skapa ett liv i ett provrör för att sedan implantera det i en kvinnas livmoder? Och hur är det med mikroinjektion? Är inte det i alla fall att överträda de gränser som naturen satt upp?
Frågor som dessa var en del av dessa pars väg genom den assisterade befruktningen. Visserligen fick detta tema olika stor betydelse, men på något sätt måste ändå den assisterade befruktningen tolkas på ett sätt som medger att man ser det skedda som något naturligt, som något tillåtet. Det kan ske genom att man finner ett utrymme i processen för naturens ändamålsenlighet. Exempelvis såg några personer det som att naturens egen ordning ändå i slutändan avgör vilket provrörsförsök som kommer att lyckas, när det blir missfall och vilka spermier som kommer att befrukta ägget. På detta sätt vidmakthålls bilden av att det finns något större än människan som trots allt styr livsprocesserna. Denna bild av naturens ordning skänker också tröst när den assisterade befruktningen misslyckas, när äggen inte befruktas eller när det sker missfall. »Det var då kanske inte meningen att det skulle bli något barn denna gång«, som en av informanterna uttryckte det.

Adoption – en annorlunda familj. Adoption är för informanterna förbundet med ett annorlunda sätt att skapa mening. Istället för att återvända till det normala familjemönstret skapar dessa kvinnor och män mening utifrån sitt sätt att bli föräldrar på. Deras föräldraskap har kommit till genom en annan resa än graviditet och förlossning. De reser ut i världen och hämtar ett barn, ett barn som oftast har en annan hår- och hudfärg än de blivande föräldrarna. I kontakter med vänner och institutioner framträder denna olikhet mellan föräldrar och barn. Det sker en spegling mot det normala familjemönstret, vilket skapar ett dubbelt utanförskap. Föräldrarnas barnlöshet framträder och registreras, och barnet (liksom familjen) identifieras som annorlunda. Denna sociala process behöver inte vara negativ eller förknippad med stigmatisering.
Adoptivfamiljens annorlundaskap kan också vara ett positivt sätt för den att markera en unik familjeidentitet och kan samtidigt vara en möjlighet att realisera ett mer jämställt föräldraskap. Det går dock inte att bortse från att flera av barnen till adoptivföräldrarna i undersökningen har blivit utsatta för diskriminering på grund av sitt utseende.
Annorlundaskapet manifesteras således i en social kontext. På så sätt sker samtidigt en problematisering av samhällets bild av det normala, av den normala familjen. Detta handlar inte bara om den uppenbara olikheten när det gäller utseende, som ofta finns mellan adoptivbarn från andra länder och deras föräldrar, utan också om medicinsk teknik och ekonomi. Att välja bort provrörsbefruktning, som adoptivföräldrar i undersökningen gjort (av andra skäl än medicinska), medförde att de kände sig mer eller mindre tvingade att motivera varför de valt bort tekniken. Några av dem beskrev den assisterade befruktningen som övervärderad när det gäller möjligheter till lyckade resultat och att biverkningar med behandlingen förtigs.
Hos adoptivföräldrarna fanns inga funderingar över vad som är naturligt eller inte i relation till barnlösheten eller i deras reflektioner över assisterad befruktning. Istället för att tolka sin väg till barn i termer av naturens ändamålsenlighet vävdes adoptionen in i tankar på en övergripande kraft eller styrning av det som skett. Olika starkt förekom bilden av en större ordning som ser till att barnen får rätt föräldrar eller föräldrarna rätt barn. »Det var meningen att vi fick just detta barn«, som en man sade. För dem som har en religiös tro får den större ordningen namnet Gud. Gudstron är dock inte oproblematisk i mötet med barnlösheten. Den kan också utgöra en stötesten där »varför«-frågorna accentueras och det sk teodicéproblemet (hur man kan förstå lidandet utifrån tanken på en Gud som är både allsmäktig och kärleksfull) blir akut.
Om de föräldrar som fått barn med hjälp av provrörsbefruktning betonade genetisk kontinuitet och likhet mellan sig själva och barnet, lade adoptivföräldrarna istället tonvikten på det sociala arvet. Inte så att de förnekar det biologiska arvets betydelse, men de hyser en vilja att kompensera för de eventuella negativa erfarenheter adoptivbarnet kan ha med sig. Och de hyser stark tilltro till människans formbarhet, något de inte sällan har erfarenheter av när det gäller de egna barnen.

Assisterad befruktning eller adoption? Vad var det som gjorde att paren valde som de gjorde? Detta är en fråga som inte går att svara på utifrån en berättelse om vad som hände flera år tillbaka i tiden [6]. Det är också svårt att säga när själva valet skulle ägt rum. Att fokusera på valet ger en alltför statisk bild av vad som skett. Det handlar snarare om en process där kvinnan och mannen successivt finner en väg att gå [7].
Det finns dock några ledtrådar i materialet, som kan visa på hur processen gått till.
För det första beskrivs den assisterade befruktningen som en normal och utstakad väg. Kunskaper om assisterad befruktning ges i samband med fertilitetsutredningen, och samtidigt erbjuds en möjlighet att bli en »normal« familj. För dem där genetisk kontinuitet och likhet mellan barn och föräldrar betyder mycket kan det upplevas nära nog omöjligt att välja bort denna tekniska möjlighet. Det kan därför ifrågasättas om det verkligen är ett reellt val man gör när man väljer provrörsbehandling [7].
För det andra skiljer sig den personliga historien åt som skapat förförståelsen hos informanterna. De som blivit föräldrar med hjälp av provrörsbefruktning hade inga kunskaper om eller erfarenheter av adoption. För dem kan rädslan för det annorlunda och farhågor om att barnet kan bli utsatt för diskriminering på grund av sin etnicitet ha fungerat avskräckande när det gäller adoption. Adoptivföräldrarna däremot hade i de flesta fall egna erfarenheter av att möta både barn och vuxna som var adopterade. Denna erfarenhet kan ha skapat en beredskap att se adoption som en möjlighet när den egna barnlösheten blev ett faktum. Flera av adoptivföräldrarna hade också erfarenheter av att möta människor med annat etniskt ursprung i andra sammanhang, exempelvis genom internationellt hjälparbete och arbete för mänskliga rättigheter. För dem som hade en kristen tro verkade denna i huvudsak ha fungerat stödjande för beslutet att adoptera, efter det att den akuta barnlöshetskrisens frågor och ilska klingat av.
För det tredje är man två om beslutet. Adoption framstår ofta som det näst bästa alternativet, och om en av parterna inte kan tänka sig det återstår den assisterade befruktningen, om man inte vill leva som barnlös [8]. I denna undersökning, liksom i andra kvalitativa studier, finns intressanta tecken som kan tyda på könsspecifika förhållningssätt i barnlösheten. Kvinnor kanske är mer öppna för adoption än män [7, 9]. Det eventuellt större behovet hos män att bli biologiska fäder kan vara förbundet med kvinnors och mäns olika könstypiska roller som föräldrar. Kort sammanfattat kan sägas att moderskapet är nära förknippat med att ge daglig omsorg och vård. Oberoende av om kvinnan är biologisk mor eller inte förväntas hon ha en förmåga att vara mamma på detta sätt. Pappans uppgifter har, i alla fall i ett historiskt perspektiv, tagit sin början senare än mammans och bestått i att skapa förutsättningar för kvinnan att vara mamma. Mannens roll som pappa blir på så sätt mer förknippad med vetskapen om han är biologisk far [10].
För det fjärde kan osäkerheten i provrörsbehandlingen och de påfrestningar den medför vara avskräckande för en del par. Man vet inte om det blir något barn till slut. Och genom behandlingen utsätts kvinnan för omfattande medicinsk och kirurgisk behandling. Relationen mellan kvinnan och mannen utsätts samtidigt för påfrestningar.
På detta sätt kan man skönja några olika faktorer som kan ha haft betydelse när parens olika väg till barn konstituerades. Dessa faktorer är viktiga ingredienser i de berättelser om barnlöshet, assisterad befruktning och adoption som i efterhand strukturerar och skapar mening i deras liv.


Diskussion
Barnlösa kvinnor och män försöker lösa sin situation på de sätt som samhället erbjuder. De är utan undantag insatta i ett större sammanhang i sitt sökande efter föräldraskap. Deras närmaste omgivning, släkt och vänner, tillsammans med officiella institutioner (där sjukvården utgör en av de viktigaste), samhällets regler och lagar och allmänna värderingar utgör då viktiga kontaktytor när de gör sina val. I bekantskapskretsen kan det finnas adoptivbarn och vuxna adopterade eller så saknar man dessa erfarenheter. Fertilitetsklinikerna påverkar föräldrarna genom det sätt de presenterar sina lösningar och alternativa vägar att bli föräldrar på. Den lagstiftning vi har i Sverige bidrar till att skapa en normalitet som fungerar normativt. Det som är tillåtet i lag och praktiseras, som exempelvis IVF (in vitro-fertilisering) och ICSI (intracytoplasmatisk spermieinjektion, »mikroinjektion«), blir successivt normaliserat. Medier och fiktion bidrar till att skapa en bild av det normala föräldraskapet och av vägar till barn.
Sammantaget pekar den undersökning som presenteras här på en stark bild av det biologiska föräldraskapet som det normala, adoptivfamiljen blir då den avvikande. Bilden av den normala biologiskt konstituerade familjen förstärks också av den vita likhetsnorm som råder i Sverige [11]. Adoptivfamiljens annorlundaskap bidrar metodologiskt till att synliggöra det normala.


Det normala familjemönstret i vår kultur behöver vidgas
När kvinnor och män drabbas av barnlöshet är de sårbara och utsatta, och samtidigt mer beroende av människor i sin omgivning. Det är då olyckligt att vägen till ett barn framstår utstakat via medicinsk teknik. Med tekniken följer i en sådan situation vad som brukar kallas det teknologiska imperativet. Det som åsyftas är föreställningen att allt som är tekniskt möjligt att göra eller tillverka också bör eller skall göras [12, 13]. Den föreställningen kan närmast uppfattas som en skyldighet att prova alla tekniska möjligheter att få barn innan man kan gå vidare och eventuellt adoptera eller planera för ett liv utan barn.
På detta sätt uppfattade informanterna i studien situationen, och de som valde bort tekniken upplevde på motsvarande sätt att de måste rättfärdiga sitt val. Liknade fynd rapporteras från England i den tidigare nämnda studien av Sarah Franklin [7]. Det är också tydligt i adoptionsstatistiken att den tidigare höga nivån på cirka 2000 adoptioner om året i Sverige successivt halverats i takt med att de assisterade befruktningsteknikerna funnit insteg. Ojämlikheten när det gäller den ekonomiska situationen mellan provrörsbefruktning och adoption (adoptivföräldrar betalar alltid merparten av kostnaderna själva) och allmänna normer i samhället förstärker betoningen av det biologiska föräldraskapet.
Det finns och har alltid funnits olika familjebildningar, som kan visa på sedan länge kända mönster av medkänsla med människor utanför den egna släkten och den närmaste kretsen. Att ta hand om ett föräldralöst barn är ingalunda ett enkelt beslut, eller för den skull ett val som enbart springer ur empati och viljan att hjälpa. Det finns många familjer som bryter med det normala mönstret genom att konstitueras utifrån andra band än blodsband. En kvinna i undersökningen betonade att hon avstod från provrörsbefruktning »för att ta hand om det som redan finns, som redan var fött i världen«. Adoption av ett föräldralöst barn ger de ofrivilligt barnlösa en lösning på livskrisen, samtidigt får ett barn en familj.
Det normala familjemönstret i vår kultur behöver vidgas och bli mer mångfasetterat för att ge plats åt många olika bilder av familjen. De som styr samhällets institutioner och formar praktiker har ett ansvar när det gäller den makt de ekonomiska förutsättningarna har för olika familjebildningar. Detta ansvar omfattar också produktionen och reproduktionen av de attityder och värderingar som gäller familjen.
Samtidigt är vi alla delaktiga i att skapa det normala. Barnlösa kvinnors och mäns erfarenheter kan visa hur och vilka mönster och värderingar som har makten över våra liv när nya familjer bildas.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.