Det är sant att man inte kan veta precis vad förfäderna har ätit i varje enskild nisch under människans utveckling. Det säger sig självt att kosthållet har varierat över tid och rum ända sedan primatstadiet [1]. I den meningen finns det ingen bestämd »paleolitisk« eller »ursprunglig« kost. Men det har ingen påstått, och det är inte heller det som saken gäller. Paleolitisk kost innefattar de födoämnen som funnits tillgängliga, medan övriga helt enkelt bör betraktas med skepsis.
Det är sant att det kan ha skett en viss evolutionär anpassning till kosten i vår del av världen som kan förklara enstaka etniska särdrag hos tex skandinaver [2]. Men inget talar för att modern föda skulle orsaka åldersrelaterade folksjukdomar enbart hos utomeuropeiska populationer.
Låt mig citera Jarl Torgersons egen referens, skriven av evolutionsbiologen Mats Grahn: »Om de genetiska olikheterna ändå innebär att en viss genvariant löper större risk för sjukdom sent i livet om man äter en viss typ av föda så kan inte det naturliga urvalet göra mycket åt den saken« [3] (underförstått: på mindre än 10000 år).


Inget argument mot paleolitisk kost
Det är sant att kaloriöverskott är en viktig orsak till fetma, men detta är inget argument mot paleolitisk kost, snarare tvärtom, eftersom denna ger mättnad vid relativt låg kalorimängd. Kalorirestriktion med hjälp av andra kostmodeller kan däremot försvåra tillförsel av vitaminer och mineraler till rekommenderade nivåer, bla på grund av att spannmål bidrar till brist på flera av dem [2]. Grovt bröd är näringsrikt jämfört med vitt bröd men inte jämfört med paleolitiska livsmedel.
I detta sammanhang är det viktigt att påminna om att paleolitisk kost inte främst syftar till viktnedgång utan till god hälsa på lång sikt. Det är olyckligt att debatten inte sällan handlar ensidigt om fetma (men det ska vi inte skylla fetmaforskaren Torgerson för). Det är alltså inte säkert att två kostmodeller som åstadkommer lika kraftig viktminskning ger samma långsiktiga hälsoeffekter. Det är rentav troligt att vissa metoder för viktminskning kan göra mer skada än nytta, i synnerhet vid lätt till måttlig övervikt.
Det är biologiskt rimligt att tro att en person som upprätthåller normalvikt med hjälp av den mat människan är byggd för löper minst risk för negativa effekter. Relevant i sammanhanget är att flera stora observationsstudier i bla Sverige, Danmark och Norge antyder ökad risk att dö i förtid hos överviktiga som går ner frivilligt i vikt [4].
Det är sant att fysisk inaktivitet, alkohol, rökning, negativ stress, kemikalier och miljögifter har/kan ha negativa hälsokonsekvenser. Men när det gäller att förklara varför nästan alla västerlänningar är rejält åderförkalkade från medelåldern förbleknar sådana faktorer i jämförelse med kosten [2]. Avancerad åderförkalkning hos andra däggdjur har hittills påvisats endast om de utfodrats med mat som de inte äter i sin ursprungliga miljö. Enbart stress eller rökning tycks inte räcka.


Visst, bristen på interventionsstudier är allvarlig
Vi är överens om att bristen på interventionsstudier är allvarlig, men Torgerson tycks uppfatta detta som ett stöd för att fortsätta att äta modern föda trots en mängd oroväckande indicier. Det saknas vetenskapligt stöd för att Homo sapiens plötsligt skulle blivit beroende av sädesprodukter och komjölk eller att människans ursprungliga föda skulle bli mer hälsosam om den kompletteras med rapsolja eller sojabönor.
Det är förståeligt att paleolitisk kost blir kritiskt granskad i sömmarna, men – i sanningens namn – om lika hårda vetenskapliga krav hade ställts på gängse kost- och motionsråd hade det inte blivit mycket kvar att rekommendera.
Vad gäller dragning åt det primitiva och pläderande för välsignelser så känner jag mig inte träffad. Att Jarl finner paleolitisk kost svårsmält har jag svårt att kommentera. Hur som helst, vi som äter den till vardags njuter i fulla drag [5].
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Författaren föreläser om paleolitisk kost mot arvoden. En studie på tamsvin har delvis finansierats av AB Swedish Meats.