En retrospektiv studie har gjorts av asylsökande barn som sökt barnpsykiatrisk behandling. Syftet har varit att kartlägga barnens tidigare sjuklighet, diagnos, etnisk bakgrund och mödrarnas psykiska hälsa samt att utvärdera vilken roll permanent/tillfälligt uppehållstillstånd (PUT/TUT) har för tillfrisknande. Resultaten har jämförts med resultaten i en undergrupp barn som någon gång under kontakten behövt hjälp med att äta.
De flesta andra sammanställningar som gjorts angående asylsökande barn har handlat om selekterade material av barn som sökt eller remitterats till vård på grund av att de uppvisat apatiskt beteende [1-3]. Där har man kunnat beskriva barnens tillstånd, enskilda barns sjukdomsförlopp, etnicitet och barnets plats i syskonskaran, men inte prevalensen av sjuklighet eller hur asylprocessen påverkat de asylsökande barnens hälsa.
Vår sammanställning bygger på ett oselekterat material av barn som sökt till PBU-mottagningen i Boden/Luleå från en och samma flyktingförläggning. Vi har därför, till skillnad från andra sammanställningar, kunnat följa prevalensen av sjuklighet, asylprocessens inverkan på barnens tillstånd och jämföra med de svenska barn som sökt på mottagningen.
Sedan 1992 har det funnits en flyktingförläggning i Boden. Under år 2000 kom allt fler remisser till PBU-mottagningen. Detta, tillsammans med en känsla av att inte kunna hjälpa barnen, ledde till stigande vanmakt och frustration hos personalen. Vi bildade då ett nätverk (Fakta 1). Nätverket fångar upp i stort sett alla barn som mår dåligt och samordnar insatserna för barnen och familjerna.


Metod och material
Vi kartlade alla asylsökande barn som sökt PBU i Boden/Luleå från och med 1 januari 1998 och till och med 1 april 2005 genom att läsa deras journaler från PBU och från barnpsykiatriska och barnmedicinska avdelningen.
Ur journalerna togs fram uppgifter om ålder, kön, ordningsnummer i syskonskaran och hemland. Uppgifter togs på vårddagar på barnpsykiatrisk avdelning, diagnos i slutenvård, självmordsförsök och om familjen fått permanent (PUT) eller tillfälligt (TUT) uppehållstillstånd. Vi noterade också hur lång kontakten varit med PBU före och efter uppehållstillståndet samt om barnet gått i skola eller dagis före PBU-kontakten. Vi registrerade hur barnen mått före flykten till Sverige och om det funnits några traumatiska händelser i hemlandet eller under flykten.
Vidare gjordes en uppskattning av hur barnet mådde vid sista kontakten med PBU. Vi bedömde om barnets tillstånd var återställt, förbättrat, oförändrat och huruvida tillståndet var oberoende av asylprocessen.
Diagnoserna bedömdes utifrån symtombeskrivningen, och vi följde kriterierna enligt ICD-10. Barnen kunde uppvisa symtom på en eller flera diagnoser, men vi har då angett den diagnos som stämmer med de huvudsakliga symtomen. För apati använde vi de av Göran Bodegård föreslagna kriterierna [4] och indelade dem i dels apati av lättare form, dels depressiv devitalisering (Fakta 2). Vi noterade om barnen kunde äta själva, behövde matas eller sondmatas.
Uppgifter togs på hur barnen fungerat i hemlandet eller under flykten. Vi noterade om de varit med om eller bevittnat våld samt om familjen varit splittrad. Föräldrarnas kontakter med vuxenpsykiatrin togs från journalen eller om vi hade kännedom om dessa kontakter på annat sätt. För barnen med näringstillförsel bedömde vi mödrarnas omsorgsförmåga. Förutom via journalerna hade vi också personlig kännedom om de flesta barnen, direkt eller genom nätverket.
Som bakgrund fick vi statistik från Migrationsverket på hur många barn och ungdomar i åldern 0–18 år som bott på flyktingförläggningen under kartläggningstiden, från vilka länder de kommit och hur många som fått uppehållstillstånd eller lämnat Sverige.


Resultat
Under den aktuella perioden 1998–2005 hade 1299 barn och ungdomar bott på flyktingförläggningen. Av dem hade 124 barn och ungdomar (9,5 procent) sökt PBU, 64 flickor och 60 pojkar i åldern 1–19 år, medianålder 11 år. Totalt 60 procent av dessa barn var enda eller äldsta barn.
Av dessa 124 barn hade 27 under någon period (minst en vecka) behövt hjälp med näringstillförsel via matning (11 barn) eller sond (16 barn). Könsfördelning, medianålder och plats i syskonskaran skiljde inte barnen i denna grupp från de övriga asylsökande barn som sökt PBU.
Av alla barn som sökt PBU var de flesta ängsliga och deprimerade (Tabell I). Av barnen med näringstillförsel var 15 apatiska enligt de föreslagna kriterierna (Fakta 2): 11 hade lindrigare form av apati, 4 depressiv devitalisering.
Totalt 58 barn (47 procent) hade vårdats på barnpsykiatrisk och/eller barnmedicinsk avdelning. Vårdtiden på barnpsykiatrisk avdelning var mellan 1 och 289 dagar, de flesta hade vårdats mindre än 3 månader. Alla 27 barnen (100 procent) med näringstillförsel hade vårdats på sjukhus, de flesta (21 barn) på barnpsykiatrisk avdelning.
De barn som sökte PBU kom från 22 olika länder, medan det på förläggningen fanns barn från 57 länder. Länder med flest barn på förläggningen redovisas i Tabell II. Överrepresentationen av barn som sökt till PBU från forna Sovjetunionen är signifikant (P0,001) (Tabell II)
Före ankomsten till Sverige hade 49 barn (40 procent) varit med om eller bevittnat någon form av hot och våld eller varit med om att familjen varit splittrad. Motsvarande andel bland barnen med näringstillförsel var 15 barn (55 procent).
För 23 barn (19 procent) fanns uppgift att de haft svårigheter i hemlandet, motsvarande siffra för barnen med näringstillförsel var 6 barn (22 procent).
Vid ankomsten till Sverige gick 100 barn i skolan, motsvarande 89 procent av barnen mellan 6 och 19 år. Av barnen som behövde hjälp med näring gick alla utom 3 (89 procent) i skolan.
Totalt 48 av alla barnen (39 procent) hade mödrar med psykiatriska symtom, 5 barn (19 procent) av dem som behövde hjälp med näringstillförsel. Av mödrarna till barn med näringstillförsel hade alla utom 4 nedsatt omsorgsförmåga.
Av alla barn som sökte PBU hade 27 barn (22 procent) gjort ett självmordsförsök, 12 av barnen (44 procent) med näringstillförsel.

Inverkan av permanent/tillfälligt uppehållstillstånd. Totalt 74 av de 124 asylsökande barnen (60 procent) som hade sökt PBU fick permanent (PUT) eller tillfälligt uppehållstillstånd (TUT), bland dem 20 av de 27 barnen (74 procent) med näringstillförsel. Jämförbar andel för samtliga 1299 barn som bott på flyktingförläggningen var 32 procent.
Av dem som fått PUT/TUT avslutade 14 barn kontakten på PBU före och 47 barn efter beskedet om PUT/TUT. Sammanlagt 7 barn flyttade till annan ort i Sverige före besked om PUT/TUT. Sex barn hade fortsatt kontakt med PBU i Boden/Luleå. Mediantiden för PBU-kontakt var 9 månader före och 1 månad efter PUT/TUT.
Av barnen med näringstillförsel avslutade 1 barn kontakten med PBU före besked om PUT/TUT och 12 barn (inom 3 månader) efter besked om PUT/TUT. Alla utom 2 avslutade kontakten inom 6 månader.
För 79 barn (64 procent) debuterade svårigheterna i samband med att familjen fick negativt besked angående uppehållstillstånd. Av barnen som fick näringstillförsel slutade 23 (85 procent) att äta i samband med det negativa beskedet.
Vi har analyserat barnens tillstånd i relation till om de fått besked om PUT/TUT eller inte (Tabell III). Där vi inte har kännedom om barnets tillstånd beror det på att de flyttat till andra flyktingförläggningar i Sverige före eventuellt besked om PUT/TUT. Totalt 2 av de barn som matades tillfrisknade före PUT/TUT och 1 utan att ha fått PUT/TUT.
Behovet av matning eller sond hade funnits från 1 vecka till 10 månader, median 4 månader för både matning och sond. Tiden till förbättring av barnen med näringstillförsel var oberoende av om de vårdades hemma eller på sjukhusavdelning.


Diskussion
I vår retrospektiva studie har vi funnit att vart 10:e barn som kommit till flyktingförläggningen sökte vård på PBU, de flesta på grund av depression och oro. Majoriteten hade fått symtom i samband med negativt besked om uppehållstillstånd, och de hade förbättrats efter det att de fått besked om uppehålltillstånd, det gäller även de barn som behövde hjälp med näringstillförsel. Den största skillnaden mellan hela gruppen barn och de barn som behövde hjälp med näringstillförsel var att de senare dels i ännu större utsträckning hade kommit från forna Sovjetunionen, dels hade gjort fler självmordsförsök.
Vid jämförelse med alla barn på flyktingförläggningen visade det sig att de barn som hade sökt PBU fick uppehållstillstånd dubbelt så ofta som de övriga barnen.


Olika infallsvinklar i mediedebatten
Under det senaste året har det förts debatt om de apatiska barnen i medierna. Debatten har handlat om orsaker till att barnen blir apatiska och hur de bäst behandlas.
En ståndpunkt som framförts är att apatin kan jämföras med det av Lask beskrivna »pervasive refusal syndrome« (PRS) [5] och av Thompson och medarbetare [6]. Enligt den ståndpunkten beror tillståndet på tidigare eller pågående trauman och på ett patologiskt samspel mellan barnets psykiska känslighet och ett familjeklimat präglat av hopplöshet och hjälplöshet. Behandlingen måste ske på sjukhus, där man kan ge barnen skydd och temporärt ta över ansvaret för barnens liv genom sondmatning och omvårdnad samt aktivera och stötta föräldrarna och övertyga dem om att barnet inte har en livshotande, kroppslig sjukdom.
Tor Lindberg och Claes Sundelin har, utifrån sina erfarenheter av barn som vårdats på Eugenia barnavdelning, i Läkartidningen [7] framfört att det är anmärkningsvärt hur små förändringar som sker i familjen när den erhållit uppehållstillstånd. Detta skulle tala för att den svåra familjepatologin har internaliserats starkt.
En annan ståndpunkt som förts fram är att apatin till stor del beror på den svenska asylprocessen, eftersom tillståndet påvisats bara i Sverige. Enligt den ståndpunkten medför inläggning på sjukhus att barnens och familjernas passivitet ökar, vilket leder till att tillståndet förvärras. Behandlingen bör därför i huvudsak bedrivas i öppenvården [8].


Data talar emot grundläggande familjepatologi
Under 2004 sökte 2,5 procent av alla barn i åldern 0–18 år i Luleå och Boden PBU för första gången. Enligt Barnombudsmannens rapport »Upp till 18« [9] söker 10–15 procent av barn i åldern 0–19 år barnpsykiatrisk konsult någon gång. Med tanke på att 40 procent av asylbarnen varit med om någon traumatisk händelse före ankomsten till Sverige kan man förvänta sig att fler av dessa barn söker kontakt med PBU.
Många mödrar behövde själva psykiatrisk hjälp, och de flesta av mödrarna till barnen med behov av matningshjälp visade bristande omsorgsförmåga. Noterbart är dock att »bara« fem av dessa mödrar hade kontakt med vuxenpsykiatrin. Det slående var att se hur snabbt klimatet i familjen förändrades efter besked om PUT/TUT. Övriga familjemedlemmar blev mer positiva och kunde stödja det sjuka barnet, som därefter förbättrades. Detta talar emot att det finns en grundläggande patologi i familjen, utan mer för att familjen påverkas av den situation den befinner sig i.
De flesta hade fungerat normalt före negativt besked och efter det att de fått uppehållstillstånd, vilket talar emot traumatiska händelser som orsak till symtomen. Däremot kan man tänka sig att traumatiska händelser i hemlandet, som drygt hälften av barnen med näringstillförsel varit med om, blir betydelsefulla när man står inför ett avvisningshot.
Nästan hälften av de barn som behövde hjälp med näringstillförsel hade gjort självmordsförsök. Flera av dessa barn har uttalat tankar om att inte vilja leva.


Asylprocessen framkallar apatisymtom
I vår västerländska kultur får allt fler av livets dimensioner sjukdomsdiagnoser. I en intressant artikel i Forskning och Framsteg [10] beskriver Henrik Höjer hur järnvägarnas tillkomst i mitten av 1800-talet gav upphov till en våg av medicinska diagnoser som sedan försvann. Vi frågar oss om detsamma gäller för dessa apatiska, asylsökande barn. Har de en sjukdom som skall behandlas eller försöker de liksom övriga i familjen hantera en svår livssituation som utlöses av att de hotas med avvisning? Vår uppfattning är att det är asylprocessen som framkallar apatisymtomen.
Vi kan inte se att man kan jämföra dessa barn med dem som beskrivits ha »pervasive refusal syndrome«. Vi har inte funnit någon skillnad mellan behandling i öppen- eller slutenvård. Det finns behov av slutenvård för barn där situationen är kaotisk, tex vid självmordsförsök, starkt utagerande beteende och för barn med svåra psykotiska symtom, tills man hinner samla nätverket runt barnet.
En intressant iakttagelse är att inga barn från Somalia hade sökt PBU, trots att det på förläggningen bott lika många barn från Somalia som från Armenien och Kazakstan. Enligt Migrationsverkets handläggare hade dessa barn ofta varit med om svåra trauman.
Våra resultat är tillförlitliga, eftersom vi haft kännedom om alla asylsökande barn som sökt PBU och kunnat följa dem under lång tid. Vi har haft personlig kännedom om alla barn antingen direkt eller via nätverket. Journalerna har varit väl förda, och det har varit lätt att hitta uppgifterna i texten. Det har funnits bra beskrivningar av hur barnet mått och fungerat under tiden i Sverige.
En brist i studien har varit svårigheterna att ställa diagnos, eftersom symtomen är skiftande och det inte finns någon bra definition på vad som menas med apatiska barn. En enkel måttstock var dock att närmare studera de barn som inte kunnat äta själva. En del av dessa barn kunde vi klassificera som apatiska enligt kriterieförslagen som sammanfattas i Fakta 2.
En annan brist har varit svårigheterna att värdera hur barnen mått och hur traumatiserade de varit före ankomsten till Sverige. Tidigare trauman fanns beskrivna, ibland mycket konkret, ibland mer svävande. I några få fall negerade journaluppgifter trauma. Det har funnits en del uppgifter om hur barnen mått i hemlandet, ofta om att de varit rädda och några få om beteendestörningar.
Vi har inte kunnat dra några slutsatser om mödrarnas omsorgsförmåga förutom hos mödrarna till barnen med näringstillförsel, där vi hade god personlig kännedom.
Hur de barn som inte sökt PBU mådde eller vad de varit med om har vi ingen kännedom om. Det vore intressant att undersöka vidare.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.






Är tabellen svårläst hänvisar vi till nedladdningsbar pdf (högst upp på denna sida).