I en medicinhistorisk paus i Läkartidningen [1] lämnar Göran Wennergren ett fängslande bidrag till förståelsen av den historiska bakgrunden till det sedan lång tid gällande regelverket, vilket innebär att för patienten riskfyllda händelser inom hälso- och sjukvården ska rapporteras för vidare utredning, till gagn för en förbättrad patientsäkerhet. Ett allvarligt fel har dock insmugit sig när Wennergren skriver: »Anmälningsskyldighet till polisen togs bort år 1983«. Detta är förvisso sant när det gäller sådana rapporteringsskyldiga händelser som avser levande patienter, men det gäller däremot inte när ett dödsfall kan antas ha samband med fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården. I sådant fall föreligger anmälningsskyldighet enligt 4 kap 4 § begravningslagen (1990:1144).
Av denna bestämmelse följer att polisanmälan ska göras om det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning enligt Lag (1995:832) om obduktion m m. Enligt obduktionslagens 13 § får en rättsmedicinsk undersökning göras om undersökningen kan antas vara av betydelse för utredningen av ett dödsfall, som inträffat under sådana omständigheter att det kan misstänkas ha förekommit fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården. Det var först 1997 som en explicit skyldighet att anmäla Lex Maria-dödsfall till polisen infördes i lagtext, men även dessförinnan förelåg skyldighet att anmäla sådana dödsfall. Denna skyldighet framgick av Socialstyrelsens författningar, dock med undantag av en period från 1987 fram till 1997. Emellertid förelåg även under denna period skyldighet att polisanmäla dödsfall om döden orsakats eller misstänktes ha orsakats av annat än enbart sjukdom, t ex av någon annan person, olycksfall eller självmord (SOSFS 1987:1 avsnitt 6.2 b).

Praxis inte i samklang med gällande författningsregler
Dessvärre tycks inte kravet på polisanmälan av dödsfall som kan antas ha samband med fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården vara så känt som önskvärt.
I en opublicerad undersökning, som genomförts av Göran Sköld och Martin Grann vid Rättsmedicinalverket (PM 1999-05-17) i samråd med Socialstyrelsens tillsynsdirektion, granskades samtliga 124 dödsfall som anmälts enligt Lex Maria under år 1996. Av de 80 dödsfall som inträffat inom somatisk korttidsvård hade 17 (21 procent) blivit föremål för rättsmedicinsk obduktion och 39 (49 procent) för klinisk obduktion, medan ingen obduktion över huvud taget hade genomförts i resterande 24 (30 procent) fall. Bland de 44 dödsfall som inträffat inom psykiatrisk vård och övrig vård hade rättsmedicinsk utredning vidtagits i dubbelt så hög andel.
Några slutsatser från denna undersökning var att dokumentationen från de kliniska obduktioner som genomförts nästan genomgående saknade ställningstagande till eventuellt kausalitetssamband mellan den anmälda händelsen och dödsfallet. Författarna framförde vidare att det inte är lämpligt att använda klinisk obduktion som ett »screeningförfarande« för att klargöra om misstanken om felbehandling är berättigad eller inte, eftersom man i så fall avsevärt försvårar såväl fortsatta undersökningar som korrekta bedömningar. De påpekade också att klinikerna rutinmässigt borde försökt få till stånd klinisk obduktion i de fall där dödsfallet inträffat som en följd av en »kalkylerad risk«, liksom i de fall där misstag begåtts men där man på basis av kliniska iakttagelser ansett sig kunna utesluta ett kausalsamband med dödsfallet.
Sammanfattningsvis drogs slutsatsen att under år 1996 stod praxis när det gällde handläggningen av dödsfall där misstänkt eller uppenbart samband med medicinsk felbehandling förelegat inte i samklang med intentionerna i då gällande författningsregler i fråga om polisanmälan om dödsfall.
Mot bakgrund av dels den höga angelägenhetsgraden av att utreda dessa dödsfall i detalj, dels att anmälningsskyldigheten åtminstone tidigare inte tillämpats annat än i en minoritet av fallen – vilket dessvärre fortfarande kan vara fallet – finns det anledning att understryka att dödsfall som kan antas ha samband med fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården faktiskt ska anmälas både till Socialstyrelsen och till polisen!

*

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.