I vilken utsträckning skall barn med mediaotit antibiotikabehandlas? Detta frågar Kristian Roos och Eva Ellergård. Författarna oroar sig för det minskade antalet diagnoser av akut mediaotit i Östergötland. De verkar övertygade om att det var bättre förr när det var dubbelt så många diagnoser, troligen dubbelt så många antibiotikakurer och dubbelt så många barn med biverkningar. Författarna skissar en framtid med allt flera barn som drabbas av mastoidit eller hörselnedsättning på grund av sekretoriska otiter som inte blivit diagnostiserade. De framför inga nya fakta, och deras hypotetiska resonemang är därför svårt att bemöta.


Mastoidit varierar från år till år
Mastoidit är vanligast hos barn under 2 år, som inte omfattas av konsensusuttalandet. I Socialstyrelsens slutenvårdsregister framgår att i Sverige läggs ca 100 barn varje år in på sjukhus för mastoidit. Detta antal har inte förändrats från mitten av 1980-talet, men det varierar år från år. Flera större öronkliniker kan troligen också rapportera stora variationer år från år, vilket siffrorna från Linköping är ett exempel på.
För att bedöma effekten av att implementera konsensusrapporten hade det varit mer givande för diskussionen om data hade lagts fram över tid om hur många av barnen med mastoidit som inte sökt för öronvärk eller fått diagnosen akut öroninflammation och inte behandlats med antibiotika och varit över 2 år. Dessutom har diagnostiken av mastoidit förändrats sedan 1980-talet, med bättre diagnostiska metoder, som gör att jämförelser över tid kan vara svåra att dra säkra slutsatser från. Från Nederländerna rapporteras en högre frekvens mastoidit efter det att de infört sina rekommendationer, som bla innebär exspektans med antibiotika från 6 månaders ålder. Trots detta bedömer man i Nederländerna att vinsterna med minskade antibiotikarelaterade individuella och ekologiska biverkningar är större än riskerna. Men vi håller med författarna om att det är mycket angeläget att följa och analysera denna typ av allvarlig komplikation också i Sverige – ett arbete som påbörjats.


Logisk följd att antalet diagnoser och läkarbesök minskar
I det vetenskapliga underlaget till svenskt konsensus [1] om handläggning av akut öroninflammation från 2000 konstateras att 60 procent av barn, 2–16 år, med akut öroninflammation blir smärtfria inom ett dygn oberoende av om behandling med antibiotika förskrivits eller inte. Detta gjorde att rekommendationen blev att man i normalfallet kunde avvakta med ett läkarbesök upp till ett dygn för att se om värken försvann spontant.
Det bör därför inte förvåna någon att om rekommendationen implementeras och allmänheten informeras om detta, då söker färre tidigt för sitt barns öronvärk. Ett minskat antal läkarbesök och diagnoser är därför ganska logiskt. Man går därmed miste om en undersökning som leder till efterkontroller för att utesluta/konstatera följdtillståndet sekretorisk otitis media.


Information mer angelägen än rörbehandling
Sekretorisk otitis media är inte bara ett följdtillstånd till akut mediaotit utan förekommer i stor utsträckning vid varje förkylning. Studier har visat en prevalens hos barn i förskoleåldern på närmare 25 procent, med en ökad frekvens hos daghemsbarn [2, 3]. Merparten av de sekretoriska otiterna torde sålunda inte kunna upptäckas genom våra efterkontroller av akuta otiter. Våra erfarenheter är dessutom, tyvärr, att trots upprepade kallelser uteblir cirka hälften av de kallade från kontrollbesöken.
Hur angelägen är då behandling av sekretorisk otit med rör? Det senaste året har det publicerats ett par studier där resultaten av rörbehandling inte framstår som så avgörande [4, 5].
Det känns angelägnare att genom information öka föräldrars och daghemspersonals uppmärksamhet på tecken att barn hör illa och att söka sjukvården för detta än att skrämma föräldrar till läkarbesök och penicillinbehandling, som har diskutabel effekt på barnets akuta otit.