En granskning av tre utlåtanden från Vetenskapsrådet under våren 2006 har lett till flera frågor som förtjänar att diskuteras. I samtliga fall uppdrog Vetenskapsrådet åt en expertgrupp att avge utlåtande; gruppen bestod av regeringsrådet Kjerstin Nordborg, ordförande, docent Birgitta Forsman, professor Dan Larhammar och professor Birgitta Strandvik med Björn Thomasson, Vetenskapsrådet, som sekreterare.


Om plagiat
Utlåtande 312-2005-8423, avgivet 2006-04-20 till Högskolan i Borås med anledning av att Högskolan i Borås 2005-10-12 hade begärt att Vetenskapsrådet skulle granska huruvida professor Irene Wormell vid Högskolan avvikit från god forskningssed genom att underlåta att ge källhänvisning till använda »stycken och formuleringar« som förekommit i olika tidigare arbeten.
Som sakkunnig utsågs dr phil Martha J Garrett, Uppsala. Hon har en vid erfarenhet av bedömning av vetenskapliga texter, och hon har undervisat vid universitet i USA, flera afrikanska länder och Sverige. Hon är för närvarande sysselsatt vid »International Network for On-Line Resources and Materials« (INFORM) vid Uppsala universitet.
Garrett avgav ett detaljerat utlåtande omfattande 28 sidor, som behandlade Wormells aktiviteter. Hon konkluderade: »Professor Wormell har genomfört upprepade fall av plagiat under en period av minst 8 år, bland annat
• dubbelpublikation av flera vetenskapliga artiklar,
• publicering av många liknande artiklar bestående av sammanhållna stycken från långa passager kopierade från hennes egna och andra forskares publicerade arbeten,
•undvikit referenser till parafraserade stycken,
• publicerat, som enda författare, en bok som är baserad på en tidigare publicerad volym tillsammans med tre andra författare, och
• en troligen olaglig reproduktion av en av hennes vetenskapliga artiklar i en bok under hennes författarskap.

Det faktum att dessa tillfällen av oredlighet visar ett klart mönster snarare än att vara isolerade tillfällen, gör detta till ett allvarligt fall.« (Min översättning.)

Vad innebär plagiat?
 Martha J Garretts redogörelse för definitionen av plagiat, parafrasering, referensanvisningar, självplagiat, återanvändning av text och dubbelpublikation utgör ett omfattande avsnitt (sidan 9 till 17) i utlåtandet.
Eftersom det föreligger brist på konsensus rörande plagiat och parafrasering har hon använt 11 referenser samt kontakter med 15 universitet i USA, Kanada och Storbritannien, och hon konstaterar att plagiat är stöld av en annan persons skriftliga arbete.
Vad innebär då sådan stöld? Alla kan vara överens om att stöld är när en forskare kopierar långa passager från en annans arbete utan att sätta det inom citationstecken och ge referensanvisning. Frågor uppstår dock: »Hur långt skall stycket vara? Identiska ord och sentenser kan vara oskyldigt, men hela identiska meningar är misstänkt, och flera meningar i följd är nästan säkert plagiat.« Men är omskrivning av meningar plagiat?
Vänd på frågan, anser Garrett, och hänvisar till accepterade anvisningar, som anger citering, parafrasering och summering som godtagbar användning av annans text. Citering innebär utnyttjande av särskild text med angivande av referens, parafrasering omskrivning i egna ord med angivande av referens och summering sammanfattning i egna ord med angivande av referens. Förändring av några ord, tillägg eller uteslutning av enstaka ord, eller ändrad ordföljd gör inte parafrasering godkänd.
Garrett har en mycket strikt inställning till självplagiat (self-plagiarism), där hon vänder sig mot dem som anser att självplagiat eller återanvändning av text på sin höjd utgör milda avvikelser. När författare publicerar avstår de sin upphovsrätt. Utnyttjar de senare samma text innebär det intrång i upphovsrätten och därmed självplagiat. Forskare måste dock kunna få ut resultat genom flera kanaler, men de måste då variera framställningen och inte använda samma text.
Referensanvisningar i texten skall placeras i direkt samband med vad som refereras, inte vid slutet av en mening eller ett stycke. Det är viktigt att skilja översiktsartiklar – som är godkända om de har referenser – och vad hon kallar »patchwriting«, något som särskilt studenter använder när de stjäl texter från Internet. Stulet textmaterial delas då i stycken – »patches« – som binds ihop med egna textavsnitt. Om de egna avsnitten dominerar totalintrycket kan stölden förbises. Detta är lika förbjudet som alla andra plagiat.

Expertgruppens utlåtande. Ett referat av Garretts mycket ingående genomgång kan inte göra den rättvisa, och de som sysslar med forskarutbildning kan ha nytta av att läsa utlåtandet i dess helhet. Detta kan vara väsentligt, eftersom hennes definitioner fått betydelse även i de medicinska fall som Vetenskapsrådet handlagt under våren 2006 (se nedan).
På basis av detta utlåtande bedömde Vetenskapsrådets expertgrupp att »Irene Wormells återkommande utelämnande av referenser och ofta förekommande citeringar utan att ange källan är av den omfattningen att det bör betraktas som plagiat och strider mot god vetenskaplig praxis«.


Om avvikelse från god vetenskaplig sed
Utlåtande 312-2004-821 och -822, avgivna 2006-05-18 till Karolinska institutet i Stockholm med anledning av Karolinska institutets begäran 2004-03-30 om granskning av möjliga avvikelser från god vetenskaplig sed.
I fallet Thomas Lundeberg ( -821) hade redan år 2002 anmälningar inkommit till Karolinska institutet rörande djuretiska frågor och plagiat. Karolinska institutet gjorde en egen utredning, och rektor fattade den 11 februari 2003 beslut om vissa åtgärder – som inte redovisas här. När ytterligare anmärkningar riktades mot Lundebergs forskning, begärde Karolinska institutet hjälp från Vetenskapsrådet.
I fallet Joakim Carleson (-822) hade Karolinska institutet uppmärksammats på oklarheter i tre publikationer ingående i Carlesons avhandling (försvarad och godkänd på Karolinska institutet den 1 juni 2001) samt ytterligare en publikation med Carleson som medförfattare. Dessa fyra artiklar publicerades i vetenskapliga tidskrifter 1996.
Som sakkunniga i båda fallen utsåg Vetenskapsrådet den 7 december 2004 professor Rolf Andersson, professor emeritus Gunnar Bergendahl och docent Sighild Westman Naeser. De sakkunniga avgav den 24 januari 2006 gemensamt utlåtande.
Eftersom Carleson var doktorand handledd av Lundeberg under större delen av doktorandtiden och eftersom båda var medförfattare till de ifrågasatta arbetena, ledde de sakkunnigas granskning till likalydande yttrande i båda fallen.

De sakkunnigas yttrande. Det leder för långt att referera de sakkunnigas mycket omfattande utredning med hörande av flera inblandade och ingående granskning av texter. Några delar förtjänar att återges:
Huvudkritiken mot Carleson är om han verkligen utfört de experiment som utgör grund för de uppsatser som är del av avhandlingen. En tidigare doktorand (IBL) studerade knäledsperfusat på råtta, medan Carleson fick i uppdrag att genomföra liknande studier med perfusat från käkleden på råtta. Eftersom denna är liten fordras stor skicklighet för att erhålla tillräcklig perfusatvätska för de många analyser som Carleson redovisar i sina publikationer. Ingen på laboratoriet – utom Thomas Lundeberg – har sett Carleson utföra experimenten. Man har inte kunnat finna någon som gjort dem åt honom. Alla originalhandlingar har försvunnit. Carleson uppger att han ofta arbetat nattetid och vid oregelbundna tider, vilket skulle förklara bristen på vittnen. Sakkunniga anser det dock otroligt att försöken kunnat gå till som Carleson uppger. I ett av arbetena påminner resultaten om de som IBL redovisat i ett opublicerat manuskript samtidigt som textavsnitten är identiska. Detta manuskript hade Carleson tillgång till.
Carleson hade vägrat att träffa sakkunniga utan biträde av advokat, något de sakkunniga inte ansett meningsfullt.
De sakkunniga skriver:
»De uppsatser där JC är medförfattare, ger en undermålig redovisning av material och metoder liksom av resultat. Beskrivningarna medger inte att försöken kan rekapituleras. ––– Resultatens trovärdighet kan inte bedömas då det tex är obekant hur många djur, hur många prov eller hur många analyser som ligger till grund för de värden som anges i tabellerna. Misstanken om oredlighet förstärks av att det inte varit möjligt att granska något källmaterial som styrker att försöken har utförts, på vilket sätt, när, eller av vem.«
»Det ansvar och krav som normalt ställs på medförfattarskap har frångåtts i de delarbeten som granskats i JCs avhandling. I anmälan om disputation anges inte specifikt vad övriga medarbetare bidragit med och det framgår inte av de obligatoriska sammanfattande kommentarerna där JCs roll beskrivs. Sakkunniga finner det anmärkningsvärt att medförfattare inte fann det olämpligt att stå som medförfattare på det ena arbetet efter det andra utan att ha varit delaktiga eller ha kontrollerat sakförhållandena.«
»Inom forskargruppen tillämpade TL ett system med sk uppmuntringspek. Inte heller i dessa fall förefaller författarnas insatser avspegla den arbetsinsats och insikt i experimentens genomförande och analys som brukar vara gängse krav för medförfattarskap.«
»Varningssignaler om att det fanns tveksamheter i JCs avhandlingsprojekt kom fram redan vid halvtidskontrollen utan att de togs ad notam.«
»Det har framkommit att de system som KI upprättat för att kontrollera och säkerställa kvaliteten i den experimentella forskningen och i synnerhet i en doktorsavhandling har satts ur spel. Den uppgift som betygsnämnden tilldelas att kontrollera de uppgifter som lämnades in vid ansökan om disputation har i JCs fall inte skötts tillfredsställande.«

Expertgruppens yttrande i fallet Carleson (-821). Utöver de sakkunnigas bedömning utnyttjade expertgruppen en skrivelse från Carleson via advokat Carl-Johan Malmberg 2004-08-27 och fyra pärmar med material inlämnat av Thomas Lundeberg 2006-04-07. Dessutom träffade expertgruppen Joakim Carleson 2006-04-07, biträdd av advokat Carl-Johan Malmberg, docent Björn Appelgren, handledare vid disputationen, och professor Bo Rydquist.
Expertgruppens sammanfattande bedömning:
»I de sakkunnigas utlåtande anges detaljerat ett antal punkter där de forskningsresultat som redovisas i Joakim Carlesons avhandling kan ifrågasättas.
Joakim Carleson har vid ett möte med expertgruppen anfört att hans avhandling godkänts vid disputationen, varför det inte skulle finnas grund för att granska den på nytt. Han hävdade vidare, på frågor från expertgruppen, att de i avhandlingen redovisade försöken har genomförts på det sätt och med de resultat som anges där. Expertgruppen har dock inte funnit att Carleson på ett övertygande sätt kunnat visa detta.
Expertgruppen finner att Joakim Carleson i redovisningen av sitt forskningsarbete inte uppfyller de krav som bör ställas på vetenskaplig redovisning. Han har också i avhandlingen använt av andra personer författade texter på ett sätt som inte bör godtas.
Expertgruppen bedömer därför att Joakim Carleson i de angivna avseendena brutit mot god vetenskaplig sed.
Expertgruppen bedömer emellertid också att rutinerna för granskning och kontroll i samband med doktoranders forskningsarbete inte har varit tillfredsställande. Om dessa hade fungerat tillfredsställande skulle inte Joakim Carlesons avhandling ha kunnat läggas fram i den utformning som den har.«

Expertgruppens yttrande i fallet Lundeberg (-822). Utöver de sakkunnigas bedömning utnyttjade expertgruppen ett stort antal skrivelser från Thomas Lundeberg jämte ett antal skrivelser från andra personer med synpunkter på granskningen av Lundebergs forskning, eller som uttrycker stöd.
Expertgruppens överväganden:
»Ett mönster träder fram som visar att det vid laboratoriet förekom ett mycket högt uppdrivet forskningstempo. TL hade dessutom många andra engagemang som läkare, som författare av läromedel, som lärare med undervisning och extern kursverksamhet. Behovet av medel för att hålla laboratoriet ekonomiskt flytande var en annan pressande uppgift. Dessa förhållanden kan ha bidragit till att handledning och uppföljning av doktoranders forskning och utbildning kommit i skymundan.
Den dokumentation som efterfrågades för att styrka genomförandet av de försök som redovisats i patentansökningarna, har inte kunnat visas för de sakkunniga eller den har uppgivits vara förkommen. Det framstår som att de försök som i patentansökningarna anges ha utförts vid KI, inte blivit utförda där. De resultat som anges i patentansökningarna överensstämmer i hög grad med resultat som redovisas i andra, ej refererade publikationer i vilka andra kemiska substanser testats. Det har förekommit en omfattande plagiering av texter.«
»Särskilt vill expertgruppen lyfta fram att det inom Thomas Lundebergs forskargrupp har förekommit att yngre forskare och doktorander har fått utnyttja av andra författade texter. Expertgruppen betecknar detta som plagiat, samtidigt som det är särskilt betänkligt när det gäller yngre personer som skall lära sig hur en forskare skall uppträda för att uppfylla de nödvändiga etiska kraven.
Expertgruppen menar vidare att man bör ha en strikt tilllämpning av på vilka grunder olika forskare sätts upp som författare och medförfattare till vetenskapliga publikationer. ––– Att personer har satts upp som medförfattare utan att ha medverkat, eller ens, som de sakkunniga noterar, veta om det, kan inte godtas. Expertgruppen är medveten om att det inom en del områden finns en praxis som medger ett sådant förfarande. Detta är dock inte förenligt med officiella publiceringsetiska krav för biomedicinska tidskrifter som funnits de senaste 25 åren.«

Expertgruppens sammanfattande bedömning: »I de sakkunnigas utlåtande anges detaljerat ett antal fall där brister av olika slag funnits. De tar bl a upp bristande dokumentation som gör det omöjligt att kontrollera om, hur, när, och av vem försök har utförts. Vidare kritiserar de hur den vetenskapliga publiceringen har hanterats, och hur texter har återanvänts. Handledning och kontroll av doktorander har inte fungerat på ett godtagbart sätt.
Thomas Lundeberg har i flera yttranden, liksom muntligen vid sammanträffande med expertgruppen, hävdat att de sakkunnigas kritik är felaktig eller inte underbyggd. Expertgruppen menar att han inte kunnat visa att så är fallet.
Arten och frekvensen av bristerna är av den karaktären att expertgruppen bedömer att Thomas Lundeberg har brutit mot god vetenskaplig sed.
Ett ansvar för brister i rutiner och kontroll i forskarutbildningen ligger även på Karolinska Institutet.«