Fusk i vetenskaplig forskning väckte under 1980-talet stor uppmärksamhet. Flera kända forskare i USA var direkt eller indirekt inblandade i utredningar om forskningsfusk. Den stora publiciteten kring dessa fall borde ha minskat risken för fortsatta bedrägerier i vetenskapliga sammanhang. Så har inte skett. Så sent som i början av 2006 ertappades två forskare med bedrägerier: Woo Suk Hwang i Sydkorea, framstående stamcellsforskare, och Jon Sudbö i Norge, känd cancerforskare. Hwang och flera medarbetare är avskedade eller har fått avdrag på lön och pension. Utredningen av Sudbö har visat att han fuskat under större delen av sin karriär. Anders Ekbom, som utrett fallet Sudbö, har kommenterat företeelsen i Läkartidningen [1].
Att forskare använder bedrägliga metoder för att snabbt göra karriär har blivit ett kännbart problem för de institutioner, universitet eller högskolor där detta händer. På många håll är det oklart hur misstankar om fusk skall utredas. I USA ledde fallen av forskningsfusk till inrättande av ett centralt organ med ansvar att utreda misstanke om fusk i forskning med federala medel, Office of Research Integrity (ORI). I England har tidskriftsredaktörer och vetenskapsmän länge efterlyst ett liknande organ, och helt nyligen har ett sådant inrättats.
De skandinaviska länderna såg tidigt om sina hus. Danmark var först med att inrätta ett liknande organ [2], och i Norge har regeringen just lagt ett lagförslag »Om lov om behandling av etikk och uredelighet i forskning« [3]. Den danska erfarenheten visar att flertalet anmälningar om misstanke om fusk har kunnat avskrivas, medan cirka en tredjedel har lett till fällande dom. Verksamheten har inte varit problemfri, och överklagande till regeringen har kunnat undanröja en negativ bedömning. Anmälningar om misstanke om fusk verkar ha kunnat användas för att svärta ned konkurrenter i den vetenskapliga karriären.
I Sverige inrättade Medicinska forskningsrådet ett organ för utredning av misstanke om forskningsfusk, men detta lades ned samtidigt som rådet. Vetenskapsrådet har nu uppdraget att utreda misstankar. När Vetenskapsrådet finner fusk föreligga sker vidare handläggning vid det lärosäte, där forskaren arbetar. Vad handläggningen innebär bestämmer lärosätet självt. Detta riskerar att leda till olika ställningstaganden och godtycklighet.
Utredningar måste ske med snabbhet, eftersom utfallet kan vara avgörande för den misstänktes karriär, eventuellt också för den som anmält misstanken (whistleblower), vilket amerikanska erfarenheter visar. Manipulerade skrifter bör helst omgående avlägsnas från den vetenskapliga litteraturen, vilket kan vara lättare sagt än gjort [4]. Allt detta talar för att frågor om bedrägeri bör handläggas av ett organ med vana vid problematiken och med fasta regler för utredning, bedömning och konsekvenser.
Vetenskapsrådet har under våren 2006 avgivit flera yttranden om misstänkt forskningsfusk [5-7].


Fusk eller oredlighet – definitionerna går isär
Så länge som fusk uppmärksammats har definitionen av fenomenet diskuterats. Varje utredning tycks ha haft sin egen definition, delvis beroende på juridiskt ställningstagande. I USA skall det vara uppsåtligt fabricerande av data, förfalskning av data eller plagiering. I Danmark har man velat se bredare och talar om »oredelighet« i forskning [2]. Vetenskapsrådet talar om »två begrepp: vetenskaplig oredlighet, som i snäv mening förutsätter en avsikt att bedra läsaren, och avvikelse från god forskningssed, som kan konstateras utan att man behöver spekulera om författaren haft sådan avsikt att bedra« [8]. Vad som egentligen ligger i dessa begrepp har rådet inte angett, vilket gör det än mer angeläget att granska rådets utlåtanden.
En brittisk läkare har definierat »parafraud«, varav en del skulle kunna godtas, medan en annan del likställs med »fraud« [9]. Hur ofta dessa företeelser (Fakta 1) förekommer är oklart, men han tror att de är vanliga.
Alla torde vara överens om att fabricerade data (vare sig det gäller experiment eller patientforskning), förändrade eller manipulerade data och plagiat (stöld) av andras data/text är bedrägerier. Utelämnande eller förvanskning av tidigare publicerade arbeten, varierande uttalanden i abstrakt, resultatredovisning eller diskussion i en artikel betraktas av de flesta som mindre förseelser och inte som egentligt fusk. Särskilt när det gäller egna eller närståendes uppsatser räknar merparten av de forskare som uttalat sig, sådana förseelser som förlåtligt slarv. Problemet om avsikt har debatterats men inte fått någon lösning; det är ju så gott som omöjligt att leda i bevis om fel i en artikel tillkommit avsiktligt eller tillfälligtvis.
Vetenskapssamhället har överlåtit åt tidskriftsredaktörerna att ta ställning till vilka som bör stå som författare till ett arbete, ett problem som funnits sedan mitten av förra seklet.
Vetenskapsrådet tycks ha en mer övergripande syn och definierar inte vad avvikelse från god forskningssed egentligen är; detta ökar vikten av att granska rådets utlåtanden. Eftersom definitionerna är relativt oprecisa torde utlåtanden som vunnit laga kraft spela roll för framtida bedömning av fusk. Vetenskapsrådets utlåtanden bildar ett viktigt underlag. Utlåtandena kan inte överklagas, och de torde spela samma roll för vetenskapssamhället som Högsta domstolens domar för rättsväsendet.


Granskning av utlåtanden från Vetenskapsrådet
En granskning av vårens tre utlåtanden från Vetenskapsrådet har rest flera frågor som förtjänar att diskuteras. I samtliga fall handlades ärendet av Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om redlighet i forskning. Gruppen bestod av regeringsrådet Kjerstin Nordborg, ordförande, docent Birgitta Forsman, professor Dan Larhammar och professor Birgitta Strandvik med Björn Thomasson, Vetenskapsrådet, som sekreterare.
Vetenskapsrådet har valt att inte lägga utlåtandena på nätet; här på Läkartidningens nätupplaga publiceras ”Sammanfattning av Vetenskapsrådets yttrande om misstänkt forskningsfusk. Tre fall under våren 2006” (se ruta i slutet av artikeln). I pappersupplagan och här under anges endast några viktiga delar.

Om plagiat. Utlåtandet i det första fallet innehåller en uttömmande diskussion om plagiat, skriven av dr phil Martha J Garrett, Uppsala, som har vid erfarenhet av bedömning av vetenskaplig text. Viktigast är kanske konstaterandet att plagiat är stöld av en annan persons skriftliga arbete. På basis av Garretts utlåtande bedömde expertgruppen att »Irene Wormells återkommande utelämnande av referenser och ofta förekommande citeringar utan att ange källan är av den omfattningen att det bör betraktas som plagiat och strider mot god vetenskaplig praxis« [5].

Om avvikelse från god vetenskaplig sed.
 I de två andra utlåtandena [6, 7] behandlas två fall vid Karolinska institutet i Stockholm rörande Thomas Lundeberg och hans doktorand Joakim Carleson. I bägge fallen hade Karolinska institutet först gjort en egen utredning men sedan hänvisat fallen till Vetenskapsrådet. Det framgår inte vad utredningen vid Karolinska institutet lett till. Sakkunniga i båda fallen var professor Rolf Andersson, professor emeritus Gunnar Bergendahl och docent Sighild Westman Naeser. De sakkunniga behandlade båda fallen i ett likalydande yttrande [6, 7].
Några delar av yttrandena förtjänar att återges här: Huvudkritiken mot Carleson är frågan om han verkligen utfört de experiment beskrivna i de uppsatser som är del av avhandlingen. Sakkunniga skriver att uppsatserna ger en undermålig redovisning av material, metoder och resultat. Det har inte varit möjligt att granska något källmaterial som styrker att försöken har utförts, hur, när eller av vem. Anmälan om disputation innehöll inte obligatoriska uppgifter om författarens och medförfattarnas insatser, något som varken betygsnämnd eller opponent hade kontrollerat. Medförfattarnas roller var ovanligt besvärande – någon visste inte ens om att han var medförfattare. Ingen representant för Karolinska institutet hade fäst sig vid de varningssignaler som kom fram redan vid halvtidskontrollen av doktorsarbetet: »De system som KI upprättat för att kontrollera och säkerställa kvaliteten i en doktorsavhandling har satts ur spel. Betygsnämnden har i JCs fall inte skött sitt uppdrag tillfredsställande.«
Expertgruppen »finner att Joakim Carleson i redovisningen av sitt forskningsarbete inte uppfyller de krav som bör ställas på vetenskaplig redovisning. Han har också i avhandlingen använt av andra personer författade texter på ett sätt som inte bör godtas«.
Expertgruppen bedömer därför att »Joakim Carleson i de angivna avseendena brutit mot god vetenskaplig sed«. Expertgruppen anser också att »rutinerna för granskning och kontroll i samband med doktoranders forskningsarbete inte har varit tillfredsställande. Om dessa hade fungerat tillfredsställande skulle inte Joakim Carlesons avhandling ha kunnat läggas fram i den utformning som den har«.
I fallet Lundeberg utnyttjade expertgruppen utöver de sakkunnigas bedömning ett stort antal skrivelser från Lundeberg och andra personer. Expertgruppen ansåg att »arten och frekvensen av bristerna är av den karaktären att expertgruppen bedömer att Thomas Lundeberg har brutit mot god vetenskaplig sed. Ett ansvar för brister i rutiner och kontroll i forskarutbildningen ligger även på Karolinska Institutet«.


Vetenskapsrådet borde ha varit tydligare
Den diskussion som förs om plagiat av såväl de sakkunniga som expertgruppen medför att vad som skall betraktas som plagiat i vetenskapliga sammanhang fått en användbar avgränsning. De som behöver en definition av plagiat – exempelvis i forskarutbildningen – kan gå till de definitioner som Garrett anför i sakkunnigutlåtandet och som tillämpats i samtliga tre utlåtanden.
I en annan fråga ger Vetenskapsrådet inte lika tydlig ledning. Expertgruppens avvägningar om gåvoförfattarskap utmynnar inte i ett klart ställningstagande. Gruppen hänvisar till »officiella publiceringsetiska krav för biomedicinska tidskrifter«. Dessa krav har ställts av International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE), inte av det akademiska samhället. Olika tidskrifters följsamhet till dessa varierar. I föreliggande fall har de tidskrifter som publicerat de anmälda artiklarna uppenbarligen inte följt ICMJEs regler.
I internationell litteratur förekommer en tidvis omfattande debatt om gåvoförfattares ansvar. Det finns de som anser att om sådana haft oturen att stå för en manipulerad artikel är de snarare offer än medskyldiga [10]. Flertalet torde dock anse att lika väl som en medförfattare får räkna ett arbete som en merit, måste han också ta på sig ansvaret för en artikel som innehåller manipulerade data. Det enda riktiga är dock att endast de som aktivt bidragit till ett arbete räknas som medförfattare. I både Norge och Danmark har det framförts att det framför allt är biologiska och medicinska fakulteter som godtar gåvoförfattarskap, medan andra fakulteter inte tycks ha tagit upp denna sed. Det torde främst vara en äldre generation inom biomedicin som fortfarande anser att institutionschefen alltid skall stå med.
I fallet Darsee i Boston, där Eugene Braunwald som institutionschef deltog som författare utan att själv ha granskat data, visade det sig att Braunwald var medförfattare på över hundra arbeten under ett år samtidigt som han redigerade en stor lärobok i kardiologi och var klinikchef. En sådan ordning är orimlig.
Det hade varit värdefullt om Vetenskapsrådet mera definitivt tagit ställning till seden att som författare uppta personer som inte bidragit till arbetet. Expertgruppens uttalande »praxis kan medge ett sådant förfarande« kan tolkas som ett relativt godkännande. Även i fråga om att fördöma sk uppmuntringspek skulle det behövas ett tydligare uttalande.

Vetenskapsrådets kritik är ett slag i luften
Vetenskapssamhället bör inte göra sig beroende av regler uppställda av kommersiella tidskrifter, utan måste självt ange regler för publicering. Inte heller borde universitet förlita sig på att tidskrifter utövar den kontroll som lärosätet har ansvar för. Tiden borde vara mogen för att helt avskaffa den praxis med gåvoförfattare som ger vetenskaplig publicitet dåligt rykte. Detta skulle kunna ske genom tex ett uttalande från CIOMS (Council for international organizations of medical sciences), där forskare har säte och stämma.
En fråga, som varken sakkunniga eller expertgrupp i Vetenskapsrådets utlåtanden tagit ställning till, är vad som skall göras åt de forskare som utan insatser fått meriter som medförfattare. De måste ju också ha brutit mot god vetenskaplig sed. I ett av de aktuella fallen är detta särskilt uppenbart, eftersom en medförfattare inte ens visste att han var det.
En annan liknande fråga är om det endast är när någon anmäler misstanke om att en forskare har fuskat som detta skall utredas. »Whistleblowers« prekära ställning uppmuntrar inte till sådana anmälningar. Borde det inte ligga på något organ – inom eller utom lärosätet – att med stickprov av och till kontrollera att givna regler följs? Alla andra större verksamheter utsätts för revision. Detta borde gälla även forskning, som blir alltmer betydelsefull – och kostsam. Även om forskare nu klagar över att de tvingas in i allt fler administrativa åtgärder torde omsorgen om forskningens ärlighet vara viktigare än mycket annat.
Inte heller i fråga om av vem ansvar skall utkrävas för att angivna regler inte följts ger utlåtandena klara besked. Vetenskapsrådets kritik av Karolinska institutet, »Ett ansvar för brister i rutiner och kontroll i forskarutbildningen ligger även på Karolinska Institutet«, är ett slag i luften.


Högre myndighet som garant för forskningens kvalitet
Kan verkligen den felande parten – i detta fall Karolinska institutet – själv ansvara för att ta hand om problemet? Bör inte Högskoleverket, Utbildningsdepartementet eller Riksrevisionen – dvs någon högre myndighet – granska att Karolinska institutet fullgör sitt uppdrag, som garant för den vetenskapliga forskningens kvalitet?
Karolinska institutet uppgav den 22 juni 2006 att Vetenskapsrådets utlåtande inte föranledde några åtgärder mot de felande. Anders Ekbom skrev [1]: »Vid misstanke om oegentligheter får en institution inte välja den väg som hittills varit normalvarianten i Sverige – att bagatellisera och dölja.« Karolinska institutets ledning följer tydligen normalvarianten. Karolinska institutet tar sålunda lätt på att en doktorsexamen godkänts fast den skett under sådana former att »Om dessa (obligatoriska kontroller) hade fungerat tillfredsställande skulle inte Joakim Carlesons avhandling ha kunnat läggas fram i den utformning som den har« [6]. Detta innebär att Vetenskapsrådet inte godkänner den.
Har andra institutioner än den nu aktuella också haft undermålig kontroll? Karolinska institutet examinerar cirka 300 doktorer om året. Är det bara i detta enda fall som kontrollen varit bristfällig? Fordras det »whistleblowers« – som i de aktuella fallen – för att skötseln av en institution eller kontrollen av disputationsakten skall granskas?


Särskilt organ behövs för att handlägga frågor om fusk
Den ordning som är fastställd när det gäller misstankar om fusk lägger ansvar både på Vetenskapsrådet och på lärosätenas ledning. Erfarenheter från andra länder visar på vikten av att ha ett särskilt organ som handlägger frågor om fusk i forskning. Det sätt på vilket de tre här redovisade fallen handlagts förstärker ytterligare behovet av ett sådant organ.
Bland det viktigaste vid sådana misstankar är snabba åtgärder, vilket fallen vid Karolinska institutet klart visat. Genom den mycket långsamma handläggningen tog det tio år sedan de falska artiklarna publicerades till dom föll. Den skada artiklarna eventuellt orsakat har redan skett. Den främsta anledningen till att det tagit så lång tid är att ingen ansvarig vid Carlesons doktorsexamen 2001 granskade de artiklar som nu fällts.
Det fordras ett organ som kontinuerligt kan följa utvecklingen och som kan verka för att fasta definitioner skapas för vad som är bedrägeri i forskningssammanhang. Dessutom måste samtliga fall behandlas på samma sätt, vilket nuvarande ordning inte garanterar eftersom det lokala lärosätet har sista ordet. I avvaktan på att ett sådant organ inrättas i Sverige, i likhet med vad som nu sker i Norge och England, får vi hålla oss till vad Vetenskapsrådets expertgrupp uttalar.


Tillfredsställande med så ingående utlåtanden
Det finns mycket som förtjänar att diskuteras i de första utlåtandena från Vetenskapsrådet om fuskande forskare. Det är värdefullt att Vetenskapsrådet publicerat så ingående utlåtanden som i dessa fall, något som vetenskapssamhället måste betrakta med tillfredsställelse. Det är dock beklagligt att rådet inte velat lägga ut dem på nätet (av hänsyn till de felande?).
Diskussionen om dessa utlåtanden borde bidra till att slarv, fusk och bedrägerier i forskningssammanhang minimeras eller försvinner. För det fordras att institutionschefer och handledare inser sitt ansvar att inte bara kontrollera utan också förebygga oredlig verksamhet. Detta kan ske endast genom att aktivt arbeta för forskningens integritet med strikt etisk inställning och öppen, positiv attityd till vetenskapens krav (Fakta 2).
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Läs även

Sammanfattning av Vetenskapsrådets yttrande om forskningsfusk