Kvinnors urininkontinens utreds
och behandlas i primärvården

Urininkontinens är ett stort folkhälsoproblem, som berör cirka en halv miljon svenskar, varav merparten är kvinnor. Urininkontinens står för en betydande del av våra sjukvårdskostnader (3–5 miljarder kronor årligen) och medför kraftigt försämrad livskvalitet för flertalet av de drabbade. Det finns flera olika orsaker till urininkontinens, som alla skall behandlas på olika sätt, varför det är av stor vikt att dessa patienter tas om hand och utreds innan olika behandlingsalternativ övervägs. Standardisering av definitioner och nomenklatur för urininkontinens har utarbetats av The International Continence Society (ICS), Committee on Standardisation [1]. Inte sällan kombineras besvär av urininkontinens med andra manifestationer av sviktande stöd i bäckenbotten, som olika typer av framfall. Urininkontinens kan klassificeras i olika former beroende på om den utlöses av ansträngning, trängning, överrinning eller kombinationer av dessa faktorer.
Diagnostiken och behandlingsmöjligheterna har förbättrats under de senaste tio åren, vilket också lett till mer uppmärksamhet och intresse från såväl professionen som allmänheten och massmedierna. Fortfarande visar dock undersökningar att mindre än hälften av dem som lider av urininkontinens söker hjälp hos sjukvården [2]. Flera undersökningar pekar också mot att behandlingsönskemålen hos patienterna är kopplade till hur ofta urinläckage förekommer (Figur 1) [3]. Med all sannolikhet kommer behandlingsönskemålen att öka med ökad kunskap om olika behandlingsmetoder.

Utredningen klargör bakomliggande orsak
Urininkontinens är ett symtom och ingen diagnos. Den primära undersökningens syfte är att klarlägga de bakomliggande orsakerna och i första hand fastställa om urininkontinensen beror på att slutningsmekanismerna i och omkring urinröret inte räcker till vid ökat buktryck (ansträngningsinkontinens) eller på trängningar, med eller utan trängningsinkontinens, vanligtvis med täta miktioner och nykturi (överaktiv blåsa).
Symtomen på överaktiv blåsa antas bero på överaktivitet i detrusormuskeln, vilket ibland men inte alltid avspeglas som detrusorkontraktioner under blåsans fyllnadsfas vid urodynamisk utredning. Detrusoröveraktivitet är oftast idiopatisk men kan ha neurogen bakgrund (MS, parkinson, stroke). Blandinkontinens, en kombination av symtomen vid ansträngnings- och trängningsinkontinens, är vanligt. Generellt dominerar ansträngningsinkontinens i lägre åldrar och upp till 5–10 år efter menopausen, varefter symtom på överaktiv blåsa blir vanligare [4].
Diagnostiken av om inkontinensen domineras av ansträngning eller trängning kan ha betydelse för behandlingen, även om den patofysiologiska skillnaden har ifrågasatts på senare tid [5]. Det är tex troligt att detrusorkontraktioner förekommer men inte noteras så länge de lätt kan undertryckas och inte orsakar inkontinens. Efter förlossning med muskelskada och försämrad innervation av bäckenbotten och uretrasfinkter kan samma intensitet i detrusorkontraktionerna bli symtomgivande och orsaka överaktiv blåsa, ansträngningsinkontinens och andra yttringar av bäckenbotteninsufficiens [6, 7].

Öppenvården i de flesta fall
Utredningen kan i de flesta fall ske i öppenvård. Anamnes kombinerad med ett enkelt frågeformulär och miktionslista (antal miktionstillfällen och mikterad volym per dygn, helst i kombination med intagen vätskevolym) samt gynekologiskt status inklusive urinundersökning ger vägledning till rätt behandling i de flesta fall. Viktigt är också effekterna av läkemedel: ACE-hämmare ger kronisk hosta i 15 procent av fallen, diuretika och litium ökar vätskeintaget och (alfa)-blockerare ger försvårad blåstömning. Sjukdomar och tillstånd som diabetes, urinvägsinfektion och förstoppning försämrar också urininkontinensen.
Undantagsvis bör utredningen kompletteras med cystoskopi och urodynamisk utredning, framför allt vad gäller tidigare opererade patienter (försvårat avflöde, blåsperforation) och vid oklar diagnos (detrusorinstabilitet, blåsförändringar) samt vid misstanke om bakomliggande neurologisk sjukdom. Specialiserade undersökningar som cystoskopi, urodynamiska undersökningar, miktionsuretrocystografi och ultraljud har sin plats i utredningen av komplicerade fall, men för de allra flesta patienter innebär det att utredningen fördyras och behandling fördröjs [8].

Konservativ behandling i första hand
Basen i behandling av kvinnlig urininkontinens, vare sig de dominerande symtomen är ansträngnings- eller trängningsrelaterade, är beteendeterapi, träningsprogram och fysikalisk terapi. En allmän regel är att initialt föreslå den behandling som är minst invasiv, med minst potentiella negativa effekter och som dessutom passar för patientens behov. Sådan behandling begränsar inte heller eventuell framtida behandling. All beteendeterapi inklusive träningsprogram innebär ju utbildning och ökad självinsikt för patienten, som också får ett visst egeninflytande över vården och vårdresultatet.
Viktigt är dock att resultatet av dessa behandlingar utvärderas efter några månader för att inte fördröja mer invasiv behandling, om sådan bedöms hjälpa patienten bättre. Långtidsresultaten av träningsprogram och fysikalisk behandling vid ansträngningsinkontinens är inte i paritet med kirurgisk behandling men har visats ha god effekt i 60–70 procent av fallen med måttliga besvär [9]. Även vid bland- och trängningsinkontinens kan goda resultat uppnås om patienten är aktiv och välmotiverad [10]. Detsamma gäller för olika former av elektrostimulering, med vilken trängnings-, ansträngnings- och blandinkontinens kan behandlas, dock med kraftigt varierande resultat beroende på patienturval, behandlingsintensitet, behandlingstid, metod och utrustning. Här kan den engagerade uroterapeuten göra stora insatser, framför allt i samarbete med en sjukvårdsenhet som kan erbjuda annan hjälp om resultaten sviktar eller uteblir.
Sammanfattningsvis är det viktigt när det gäller konservativ behandling att framhålla engagemang, entusiasm och kontinuitet i vårdarbetet för att få goda resultat. Dessutom måste vikten av multidisciplinärt samarbete mellan sköterska, uroterapeut och läkare understrykas. Om inte konservativ behandling leder till för patienten nöjaktig förbättring inom några månader bör behandlingsstrategin omprövas.

Trängningsinkontinens och läkemedel
I okontrollerade studier av läkemedel för urininkontinens har ofta mycket goda behandlingsresultat visats, med subjektiv förbättring hos 60–70 procent vid trängningssymtom [11]. Samtidigt vet man att placebo spelar en stor roll vid behandlingen, med förbättring hos 30–50 procent. Ett stort problem är också bristen på långtidsuppföljningar. Flera studier pekar mot att färre än 25 procent av patienterna fortsätter med farmakologisk behandling längre än sex månader trots att nästan alla har kvarstående besvär. Orsaken är sannolikt bristande uppföljning, otillräcklig effekt och biverkningsproblem [12].

Antimuskarina substanser. Läkemedel mot trängningsbesvär har hittills inriktats mot blockering av blåsans muskarinreceptorer, som medierar sammandragning och tömning av blåsan. Ett problem är att man definierat fem olika muskarinreceptorer i blåsan som också finns i andra delar av kroppen (hjärta, hjärna, mag–tarmkanal, hud, spottkörtlar). Visserligen anses M2- och framför allt M3-receptorn vara viktigast för blåstömningen, men man har inte lyckats framställa något läkemedel som selektivt blockerar dessa receptorer i blåsan.
I dag finns fyra olika antimuskarina substanser på marknaden. Samtliga har visats ha bättre effekt än placebo, med likartad biverkningsprofil (muntorrhet, dyspepsi, förstoppning, reducerat tårflöde). På basis av de jämförande studier som finns kan man idag inte säga att något preparat är överlägset de övriga, men de kan tolereras något olika, framför allt av äldre patienter, som också kan drabbas av oro och förvirringstillstånd, varför det finns skäl att överväga byte vid besvärande biverkningar. Teoretiskt finns det många alternativ till blockering av muskarina nervreceptorer för att dämpa blåsans aktivitet. Forskning och kliniska prövningar pågår, och introduktion av nya läkemedel är att vänta.

Botulinumtoxin. En intressant behandlingssubstans, som hittills använts i mycket svåra fall, är botulinumtoxin. Detta toxin, som injiceras i blåsväggen via cystoskop, blockerar frisättningen av acetylkolin och andra transmittorer från presynaptiska nervändar. Applikationen ger sänkt muskelkontraktilitet och muskelatrofi vid platsen för injektionen [13]. Botulinumtoxinmolekylen passerar inte blod–hjärnbarriären. Det är dock för tidigt att säga att behandlingen kan utsträckas till större grupper av patienter med överaktiv blåsa.

Desmopressin. Ett annat preparat, som har använts främst mot sängvätning hos barn, desmopressin, en syntetisk vasopressinanalog, har också använts framgångsrikt vid behandling av vuxna med nykturi och nattligt urinläckage. Preparatet minskar urinproduktionen under natten [14]. Viss risk för hyponatremi föreligger.

Östrogen. En Cochraneöversikt [15] konkluderar att östrogenbehandling kan förbättra/bota inkontinens, framför allt trängningsinkontinens. Slutsatsen är kontroversiell, men åtminstone besvär som har samband med urogenital vävnadsatrofi kan behandlas framgångsrikt med lokalt östrogen utan biverkningar.

Ansträngningsinkontinens och läkemedel
Anatomiska orsaker, som otillräckligt uretrastöd och försämrad muskelfunktion i bäckenbotten och kring uretra utgör en stor del av patogenesen vid ansträngningsinkontinens. Dessa faktorer är svåra att påverka farmakologiskt, varför forskningen mer koncentreras till möjligheterna att förbättra slutningstrycket i uretra.
Idag finns bara ett läkemedel mot ansträngningsinkontinens, duloxetin, ett SNRI-preparat som ökar aktiviteten i sfinktermuskulaturen under fyllnadsfasen. Duloxetin har dokumenterad, måttlig effekt men också en del centralnervösa biverkningar som begränsar användningen för vissa patienter.
Östrogenbehandling har sannolikt begränsad effekt, men lokalbehandling före kirurgisk behandling av kvinnor efter menopausen är okontroversiell [16].

Elektrisk nervmodulering
Vid svåra trängningar och trängningsinkontinens som inte svarar på farmakologisk behandling har olika former av elektrisk nervmodulering utvecklats som värdefulla tillskott i terapiarsenalen. Behandlingen kan utföras med olika tekniker: anogenitalt, transkutant (TENS), sakralt eller perkutant via bakre tibianerven. Dessa behandlingar är inte att betrakta som förstahandsval och bör utföras på ett fåtal specialiserade centra [17].

Kirurgisk behandling
I dag utförs ca 4500 operationer årligen på grund av urininkontinens, huvudsakligen ansträngningsinkontinens, men numera också blandinkontinens. Antalet operationer har stigit med nästan 50 procent under en tioårsperiod. Orsakerna är flera: Antalet kvinnor som söker för dessa besvär har ökat, operationsmetoderna och resultaten har förbättrats väsentligt och indikationen för kirurgisk behandling har utvidgats. Dessutom kan även äldre patienter och patienter som samtidigt har andra sjukdomar opereras idag. Också ökad medvetenhet hos patienterna om att effektiv hjälp finns att få kan bidra till den ökade frekvensen operationer. Trots detta finns det skäl att förmoda att många patienter som får annan behandling, eller ingen behandling alls, skulle kunna botas med operation om denna behandlingsmetod vore mer tillgänglig.

Minimalinvasiv kirurgi. Nyare minimalinvasiva tekniker har på tio år helt förändrat den kirurgiska behandlingen. Dagens operationer utförs oftast i lokalbedövning på ca 30 minuter, och patienten kan gå hem samma dag eller dagen därpå. Sjukskrivningstiden är kort, 1–2 veckor, och resultaten i stora material av patienter i olika åldrar är mycket goda: 80–90 procent botade/förbättrade även efter lång tid (7 år) [18].
Den stora förändringen startade 1996 med införande av TVT-metoden (TVT = tension free vaginal tape) i nuvarande form (Figur 2). Idén med operationen, som grundar sig på teorier uppställda av Petros och Ulmsten [19], bygger på att stödja urinrörets mitt med ett bandformat nät av polypropylen, som placeras utan spänning under urinröret (tension free) med nålar som för upp bandet retropubiskt och ut genom främre bukväggen så att bandet kan justeras till rätt position. Urinröret kan härigenom hindras att sjunka ned vid ansträngning. Nätet, som klipps subkutant, behöver inte sutureras till omgivande vävnad. Nytänkandet består i att man vid operationen inte försöker lyfta urinöret, att nätet placeras mitt under urinröret i stället för under blåshalsen, att operationen utförs i lokalbedövning så att patienten kan medverka, och att åtgärden kan utföras polikliniskt. Denna operationsteknik är numera den vanligast förekommande runtom i världen och kan betraktas som etablerad metod.
Sedan några år tillbaka har tekniken kompletterats med en alternativ väg för placering av nätet: via foramen obturatum (Figur 3). Korttidsresultat visar inga säkra skillnader vad gäller resultat eller komplikationsrisk mellan dessa alternativ. Bägge dessa tekniker med applikation av stödjande nät under urinröret finns att tillgå från olika tillverkare av det instrument som används för att placera nätet på plats. Skillnaderna mellan instrument och nät från olika tillverkare är små, men den vetenskapliga dokumentationen är nästan uteslutande baserad på originalet, TVT.

Övriga nya tekniker omfattar laparoskopisk kolposuspension ad modum Burch och periuretrala injektioner. Titthålsoperationen är i princip densamma som utförs via öppen kirurgi med sträckning och fixation av den främre vaginalväggen, som då också stödjer och lyfter urinröret – den tidigare vanligaste operationsmetoden vid ansträngningsrelaterad urininkontinens. Laparoskopisk Burch har inte samma botande effekt som öppen Burch, den kräver längre inlärningstid än TVT, har högre komplikationsfrekvens och kan inte anses vara kostnadseffektiv jämfört med TVT [20].
Periuretrala injektioner innebär att man injicerar ett ämne submuköst som kvaddlar runt uretra, vilket förtränger lumen och minskar läckage. En mängd olika material har använts vid injektionerna (polytetrafluoretylen (PFTE), kollagen, silikon och autologt fett). I dagsläget är de mest använda materialen dextran i en syntetiskt framställd hyaluronsyra och polyakrylamidgel. Materialet injiceras submuköst i urinrörsväggen, helst under endoskopisk kontroll, och åstadkommer härigenom en förträngning av lumen (Figur 4). Tanken är att det injicerade materialet ska stanna kvar på plats och att den endogena kollagenproduktionen ska bidra till ett bestående resultat. Korttidsresultat pekar mot att god förbättring kan uppnås i 50–60 procent av fallen, men botandefrekvens är betydligt lägre [21]. Långtidsresultat saknas. Idag kan injektionsbehandling rekommenderas som en alternativ metod till patienter som bedöms olämpliga för operation (äldre patienter och patienter med andra, komplicerande sjukdomar).
Övriga operationsmetoder – främre kolporafi, nålsuspensionstekniker, abdominella uretrocystopexier, kolposuspension och autologa slingplastiker – används alltmer sparsamt, men kan vara bästa alternativ hos vissa patienter och kan ibland övervägas vid recidiv. En annan trend, framför allt i Skandinavien, är att vara restriktiv med att försöka åtgärda både framfall och inkontinens vid samma tillfälle, då det kan vara svårt att förutse hur den ena åtgärden påverkar den andra.

Konklusion
Viktigt är att fastslå att primärvården är basen för inkontinensvård. Sjuksköterska med utbildning i inkontinens i samarbete med vårdcentralsläkare kan sköta den basala utredningen och i samarbete med sjukgymnast/uroterapeut stå för primär, icke-invasiv vård inklusive farmakologisk behandling. Detta är en nödvändighet när det gäller folksjukdomar, som olika former av inkontinens, om alla ska komma i åtnjutande av vård.
När primärvårdens resurser inte räcker till bör mer specialiserad kompetens kopplas in, utan långa väntetider som får patienten att ge upp – det är ingen behandling! Denna specialistvård bör vara teambaserad med resurser för minimalinvasiva kirurgiska ingrepp. Operationer, resultat, komplikationer mm bör registreras i ett nationellt register, vilket sannolikt kommer att ske under 2008. Det är också önskvärt att några centra i landet har kompetens att fungera som remissinstans för svåra fall och recidiv.
Slutligen några ord om våra äldre patienter: de som inte är lika lätta att behandla, som inte är »lönsamma« och som vi sällan botar. Vi vet ju att urininkontinens hos äldre ofta är associerad med andra sjukdomar som stroke och demens och också generell nedsättning av hälsotillståndet. Det är dock viktigt att fastslå att samtliga i denna artikel nämnda behandlingsmöjligheter prövats på äldre med effekt – om än inte lika bra som hos yngre. Bot och förbättring är ju relativa begrepp, och bara en adekvat undersökning och information kan betyda mycket för det numera i vetenskapliga sammanhang så använda uttrycket: livskvalitet.

Framtiden
Forskningen om de mekanismer som styr normal miktion och de som ligger bakom de vanligaste formerna av urininkontinens har intensifierats. Detta gör att vi kan förvänta oss effektivare farmakologisk behandling med mer selektiv effekt på urinvägarna. Detta innebär också att man kan minska biverkningarna och därmed väsentligt förbättra möjligheterna för långtidsbehandling.
När det gäller kirurgisk behandling har vi säkert inte sett sista versionen av stöd till urinröret – försök med introduktion av kortare nät pågår – men som vanligt gäller: Inga nya tekniker bör införas utan vetenskapliga studier av säkerhet och effektivitet! De tekniker vi förfogar över idag är så pass skonsamma att ålder i sig inte är något hinder för kirurgi, men interkurrenta sjukdomar, nedsatt allmäntillstånd och försämrad vävnadselasticitet kan vara det. Förhoppningsvis kan nu också injektionsbehandling komma att etableras som en möjlighet att behandla framför allt äldre patienter, där alternativ annars ofta saknas.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Författaren är arvoderad medicinsk rådgivare åt Johnson & Johnson AB och Novartis Sverige AB samt har uppburit ersättning som föreläsare åt Novo Nordisk AB och Pfizer AB. Författaren har genomfört kliniska prövningar åt Eli Lilly Sweden AB, Boehringer Ingelheim AB, Bard Medical Systems Norden, Q-MED, Contura International A/S, Astella Pharma AB, MSD och Yamanouchi Pharma AB.

Figur 1. Andel kvinnor som önskar behandling i relation till frekvens av ofrivilliga urinläckage.

Figur 2. Operation enligt metoden tensionfree vaginal tape (TVT). Urinröret stöds med ett bandformat nät och hindras därigenom från att sjunka ned vid ansträngning.

Figur 3. TVT-operation på alternativ sätt: via foramen obturatum.

Figur 4. Periuretral injektion av dextran, polyakrylamid mfl substanser submuköst i urinrörsväggen åstadkommer förträngning av lumen.