USA fortsätter att provocera men också att fascinera, och detta gäller inte minst sjukvården och universitetsväsendet. Detta enda industriland som inte har allmän sjukförsäkring är samtidigt ledande inom patientvård, forskning, innovation och utbildning. Akademin är prestigeladdad, konkurrensen till de bästa universiteten stor och antagningsförfarandet meritokratiskt. Utbildningen är krävande och fostrar till hårt arbete och personligt ansvar. Underläkare arbetar regelbundet 80 timmar i veckan, och sjukhusverksamheten är helt centrerad på dem. En stor del av arbetstiden ägnas åt utbildning, vilket ges högsta prioritet och sätts före produktion (som dock även den är hög).
Författaren har genomgått läkarutbildning samt allmän- och specialisttjänstgöring i USA och ger här en översikt över de olika delarna av utbildningen, vardagen för kandidater och underläkare och kraven för att bli färdig specialist.


Två års förberedande studier
Före läkarutbildningen krävs en fyraårig undergraduate-utbildning på college, som leder till en bachelor-examen. De första två åren ägnas åt allmänna ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap, och de två senare åren åt en »major«, som ofta är mer yrkesinriktad. Läkarutbildningen, juristutbildningen, masters-utbildningar, såsom MBA och doktorandutbildningar, är samtliga på graduate-nivå, alltså efter college (se Fakta).
Medelåldern vid starten på den fyraåriga läkarlinjen är 24 år [1], och 48 procent är kvinnor [2]. (Medianåldern i Sverige är 22 år, och 50 procent är kvinnor [3].) De formella behörighetskraven är en bachelor-examen som innehåller biologi, fysik, kemi och organisk kemi (vilket utgör »pre-med«) samt genomgånget MCAT (Medical College Admissions Test).


Även humaniora premieras
En »major« i tex biokemi underlättar läkarstudierna, men antagningskommittéerna söker mångfald, och en examen i humaniora är lika vanligt. Ansökan till läkarutbildningen görs centralt [4]. Den är omständlig och inkluderar CV, uppsats, collegebetyg, rekommendationsbrev och andra meriter. Från dessa centrala ansökningar väljer individuella universitet ut sökande som inbjuds att skicka in flera uppsatser, och därifrån går man vidare till intervjuer. Uppsatsuppgifterna består i att motivera varför man vill bli läkare och varför man söker till just det aktuella universitetet, beskrivning av unika aspekter av ens bakgrund och de särskilda meriter man anser sig ha, och ofta frågor om motgångar man har genomgått och hur man hanterat dem.
Det är både lättare och svårare att bli antagen än i Sverige. Det finns inga absoluta betygsgränser, men å andra sidan måste den totala ansökan vara mycket bred och stark. Processen liknar de svenska lokala antagningarna men är omständligare och pompösare. Avsikten tycks vara att sortera bort dem som är mindre motiverade i sitt karriärval och mindre arbetsamma.


Knappt hälften antas
De cirka 130 olika amerikanska universitet som erbjuder läkarutbildning är privata eller delstatliga. Privata universitet och de flesta privata sjukhus är dock inte vinstdrivande. Av de cirka 40000 sökande antas omkring 17000. De första två åren består av föreläsningar på förmiddagarna och laborerande eller klinisk placering på eftermiddagarna. Introduktionen till kliniken kommer tidigt, och liksom i Sverige görs försök att inte-grera de olika disciplinerna. Sjukhusen har full verksamhet på somrarna, och kandidaterna har några veckor ledigt över årsskiftet och sommaren. De två sista av de fyra åren är kliniska, med placering på en avdelning och total integration i vårdlagets verksamhet, inklusive natt- och helgjourer.
Det inledande kliniska året ägnas åt de grundläggande disciplinerna och det andra åt de placeringar som väljs. Under det andra kliniska och totalt fjärde året söker man till »residency«, och därför förväntas man tidigt, ibland alltför tidigt, bilda sig en uppfattning om sina intressen och sin kliniska inriktning. Efter de två prekliniska åren tar man USMLE (United States Medical Licensing Examination) steg 1, och sista året tar man USMLE steg 2, de två inledande i en serie »board exams« som krävs för legitimation och specialistkompetens [5].


Bodde på sjukhuset
»Residency« härstammar från den inte alltför avlägsna tid då underläkare under utbildning bodde på sjukhuset och är en övergripande term för den breda specialistutbildningen (tex internmedicin, kirurgi, allmänmedicin [6]). »Residency« inkluderar ett år som »intern« (motsvarande AT) och flera år som »resident« (motsvarande ST inom en bredare specialitet). Cirka 25 procent går därefter vidare till subspecialisering, vilket innebär »fellowship« (tex kardiologi, hematologi). För smalare områden krävs subsubspecialisering (tex elektrofysiologi, stamcellstransplantation). De breda specialiteterna (som internmedicin) är paraplyspecialiteter, och utbildningen till dem måste slutföras innan »fellowship« kan påbörjas. För att bli kardiolog krävs således »residency« i internmedicin (ett år som AT-läkare och två år som ST-läkare) och därefter tre års »fellowship« i kardiologi, eventuellt följt av ett år inom tex elektrofysiologi.
Ansökan till »residency« (och »fellowship«) görs liksom till läkarutbildningen centralt [4] och innehåller betyg, uppsatser, rekommendationsbrev och resultat från »board exams«. Återigen väljer de olika residency-programmen ut kandidater som bjuds in till ytterligare uppsatser och intervjuer.


Matchning av sökande
Därefter följer den anmärkningsvärda »the match«. Sökande och arbetsgivare skickar till en central databas in rankningslistor över vilka program respektive kandidater de föredrar. Sedan följer en datorgenererad process där varje sökande får en plats som behålls tills han eller hon har slagits ut av någon mer kvalificerad (högre rankad av det aktuella programmet) och placerats på sitt andrahandsalternativ, och så vidare, tills alla sökande har en plats och alla program är fyllda. Man förbinder sig att tacka ja till den plats man erbjuds och ska därför inte lista program och platser man inte är beredd att acceptera.


Karriären viktigare i USA
Precis som allmänt i USA är karriären relativt sett viktigare än andra hänsyn som vi sätter högre i Sverige. Det är inte ovanligt att en ambitiös kandidat listar tex Harvard, Stanford, Columbia eller Johns Hopkins som sina första val, och därmed förblir helt osäker på var han eller hon hamnar geografiskt tills det perforerade kuvertet delas ut på »match day«, som infaller i mitten av mars varje år.
Vid halvårsskiftet påbörjar samtliga nyutexaminerade läkare sin AT, alla AT-läkare sin ST, och alla flyttar ett år framåt i hierarkin. (Vikariat förekommer inte, och vill man göra uppehåll måste man i allmänhet göra det i ett helt år.) Det är en allmän uppfattning att om man måste bli sjuk så ska man inte bli det i juli, eftersom läkarna är nya i sina roller. Men studier har visat att patienterna inte får sämre vård alldeles efter halvårsskiftet, vilket tros bero på stor noggrannhet hos »interns« som är påverkade av stundens allvar.
Vårdlaget består av en till två kandidater, en till två AT-läkare, en ST-läkare och en »attending« (specialist/överläkare). Dessa placeras tillsammans i perioder om fyra veckor och arbetar mycket nära varandra.
Kandidater och AT-läkare anländer till sjukhuset omkring klockan 6 på morgonen och får rapport från nattjourer och nattsköterskor. AT-läkaren rondar själv sina 10–15 patienter. Kandidaten arbetar med 1–3 patienter, konsulterar läroböcker, handdatorer och webbsidor, skriver daganteckningar och förbereder och repeterar patientpresentationer och artikelrapporter. ST-läkarna anländer före klockan 8, stämmer av med sina AT-läkare, och har klockan 8–9 en egen utbildning, som består av en falldragning inför en särskilt utvald överläkare med relevanta expertkunskaper.


Längst ned i hierarkin
Klockan 9–10 ordinerar AT-läkaren undersökningar och ringer konsulter, och ST-läkaren går igenom patienterna med sina kandidater och AT-läkare, så att allt är förberett inför dagens höjdpunkt, »attending rounds«, som infaller klockan 10–12. Med sina korta vita rockar är kandidaterna längst ned i hierarkin men ägnas mycket tid. Patientpresentationerna repeteras noggrant och delges patienterna formellt under »attending rounds« vid sängkanten, helst ur minnet. Efter en kandidatledd rond drar man sig ofta tillbaka till korridoren för feedback och återvänder sedan till patienten, för att säkerställa att kandidaten verkligen har förstått exempelvis statusfynd och att han eller hon korrekt har informerat patienten om bedömning och planering.
Kandidaten tvingas tidigt ta ett personligt ansvar för patienten och själv komma med bedömning och förslag på plan. Kandidater tilldelas ofta artiklar som ska dras inför överläkaren. Formaliteten och den till synes onödiga memoreringen av tex lab-värden har inget egenvärde, utan har som syfte att man tidigt ska etablera en vana att verkligen kunna sina patienter och ta personligt ansvar. Betygen från de kliniska placeringarna, tillsammans med utförliga, mångtaliga och konfidentiella rekommendationsbrev från överläkare där man varit placerad, är viktiga meriter för »residency«.
Klockan 12–13 varje dag är det teoriföreläsning med lunch för kandidater, AT-läkare och ST-läkare. Eftermiddagen ägnas åt avdelningsarbete, vilket är AT-läkarens ansvar. Han eller hon sköter all patientkontakt och alla ordinationer och kontakter med sköterskorna, som tyvärr inte är lika integrerade i ronden som i Sverige. ST-läkaren har genomgångar med kandidaterna och finns till hands för frågor och diskussioner. Överläkaren har andra åtaganden, såsom mottagning och forskning, men finns till hands för frågor och är juridiskt ansvarig. Det skulle vara otänkbart för AT-läkare och överläkare att ronda halva avdelningen var på morgonen eller att dela upp arbetet på eftermiddagen, eller att AT-läkaren vid överrapportering på kvällen inte var helt insatt i allt som hade hänt under dagen. Syftet med denna organisation är att uppmuntra tidigt ansvarstagande.


Arbetsbördan smått overklig
Nattjourerna anländer omkring klockan 18 och arbetar sex nätter i veckan. Överrapporteringen görs dock inte förrän allt arbete är färdigt, vilket ibland är flera timmar senare. Utöver nattjourerna bemannas sjukhusen på nätterna av dagteamet, som har jour var tredje till fjärde natt, inklusive helger. De stannar kvar på kvällen och natten, och kandidater och AT-läkare lägger in 1–2 patienter respektive 5–10 patienter var, under översyn av ST-läkaren.
Arbetsbördan förefaller smått overklig. Dock är man endast cirka sju månader om året på en avdelning. Fyra veckors nattjour är spridd över året, två månader är renodlad mottagningsverksamhet med en nattjour i veckan, och man får en månad vardera till forskning och semester. Schemat är detsamma för olika specialiteter. Även allmänläkare får gedigen slutenvårdsutbildning och alla har stor mottagningsverksamhet, med en eftermiddag i veckan med egna patienter som följs kontinuerligt.
Många underläkare har barn, och universiteten erbjuder barnpassning, ibland även kvälls- och nattetid. Jourkompensation eller flextid skulle en amerikansk läkare ställa sig oförstående inför. Deltidsarbete är generellt inte möjligt, och vid sjukdom ersätts man av en forskningsledig kollega.


Enorma resurser till utbildning i vardagen
Det finns inga SK-kurser eller särskilda utbildningsdagar. Däremot läggs alltså enorma resurser på att utbildning ska genomsyra vardagen, med 1–2 timmars föreläsning om dagen samt två timmars »attending rounds« som enbart ägnas åt utbildning. Vidare finns det ingen amanuens, utan det är ST-läkarens uppgift att hela dagen assistera och utbilda AT-läkare och kandidater. »Residency« får bedrivas av endast 400 sjukhus i USA (motsvarande mindre än två i hela Stockholm), och därför finns det ingen risk för att programmen ska bli för små för att kunna garantera bred exponering. De övriga cirka 5000 sjukhusen i USA bemannas också av AT- och ST-läkare som »roterar ut« från sina större modersjukhus och säkrar framjoursverksamheten på mindre sjukhus.
Fram till för bara några år sedan översteg arbetstiden regelbundet 100 timmar. Efter några uppmärksammade fall där misstag ansågs ha begåtts av uttröttade underläkare, har gradvis nya lagar trätt i kraft som begränsar arbetstiden till 80 timmar i veckan (80 timmar anses rimligt, vilket ger lite perspektiv på de nya EU-reglerna och de enorma kulturskillnader som fortfarande finns mellan de två kontinenterna). Lagarna har väckt hätsk debatt. Traditionalister hävdar att kvantitet är nödvändigt, särskilt inom kirurgiska specialiteter. Andra jämför med flygindustrin, där säkerheten har förbättrats genom simulatorer och strikta viloperioder.


Kultur av personligt ansvarstagande
Studier har visat att läkarens finmotorik försämras men att de kirurgiska komplikationerna inte ökar efter långa arbetspass, och att kortare arbetstider efter de nya lagarna har lett till försämrad patientsäkerhet, därför att fler misstag begås på grund av fler överrapporteringar och av att läkare inte känner patienterna lika väl – detta trots att all personal som har natt- och helgjourer har fått en personlig rapport om samtliga patienter inför sina jourpass. Det finns alltid en formell PAL (AT-läkaren med ST-läkaren och överläkaren som backup) och strikta krav på planering i journalanteckningarna. Patienter som skrivs ut remitteras till AT-läkarens egen mottagning (där alla besök gås igenom med överläkare). Utredningar inklusive enkla blodprov initieras och följs upp av PAL. Kontinuiteten är mycket god, vilket tillsammans med en kultur av personligt ansvarstagande minskar risken för att sjuka patienter och potentiellt livsviktiga provsvar ska komma bort mellan olika vikarierande läkare med otydligt ansvar.
Universitet och sjukhus rangordnas sinsemellan, och en kontroversiell men mycket inflytesrik rangordning är den från US News & World Report [7]. Läkaryrket ses mer som en livsstil än som ett yrke. Att ta sig själv och sitt arbete på så stort allvar är symptomatiskt för den typiska bristen på självironi i USA. Samtidigt har läkaryrket blivit så komplext att om man vill tillhandahålla vård av god kvalitet och i enlighet med riktlinjer måste man kanske lägga ned mer än 40 timmar i veckan på sitt arbete och sin fortbildning. I USA skulle man säga att patienterna förtjänar det, och om man inte är villig att arbeta så hårt så finns det många andra på tur.
Det är delvis denna filosofi som ligger bakom de för båda parter så omständliga och kostsamma ansökningsrutinerna till läkarutbildningen och »residency«, för att inte tala om intensiteten i själva utbildningen.


Forskningsmeriter öppnar dörrar
Det är mycket vanligt med utländska universitetsstudenter i USA, men läkarutbildningarna får mycket statligt stöd, och av de omkring 17000 som antas varje år är endast något hundratal utlänningar. Skolavgiften (tuition) är 15000–40000 dollar om året. Även om allas lika möjlighet i USA är en myt, finns det rikligt med statligt stöd för de (amerikaner) som inte har råd med utbildningen. Det finns även ett mindre antal stipendier som är helt meritbaserade och tillgängliga oavsett ekonomisk bakgrund eller nationalitet.
Det är värt att notera att utländsk läkarexamen ger behörighet till amerikansk AT och ST om man har genomgått USMLE steg 1 och 2. Det finns varje år drygt 20000 nya residency-platser, och därför finns det utrymme för drygt 3000 »foreign medical graduates« (FMG) utöver de 17000 nyutexaminerade från amerikanska universitet. I urvalet används en rad faktorer såsom betyg och examenresultat, men man uppmuntras att framhäva sina unika egenskaper och erfarenheter. Särskilda meriter inom tex forskning öppnar många dörrar.
Under »intern«-året tar man USMLE steg 3, vilket berättigar till »medical license«, motsvarande svensk legitimation. Så länge man är »intern/resident/fellow« är det dock tillåtet att arbeta utan »license«. För att bedriva oberoende praktik krävs juridiskt endast »license«, men man får inte arbete som specialist om man inte har genomgått »board exams« inom sin specialitet, vilket sedan ska upprepas vart tionde år [6].


Måna om yrkesprestigen
För att få praktisera som exempelvis kardiolog krävs således USMLE 1–3 [5], som kan genomföras efter läkarexamen (även utländsk), »board certification in internal medicine« (eftersom detta är en paraplyspecialitet) [6] och »board certification in cardiology« [6]. »Board certification« kräver att man har genomgått »residency« och eventuellt »fellowship« i USA, att man under den tiden har utfört ett definierat antal ingrepp inom sin specialitet (tex koronarangiografi) och att man har klarat »board exams« [6].
Dock kan en utländskt certifierad läkare som saknar amerikansk »board certification« i undantagsfall praktisera som specialist vid forskningsuniversitet om särskilda meriter finns. Krav på »board certification« kommer inte från statliga instanser utan från läkarnas egna yrkesorganisationer, som är måna om att upprätthålla kvaliteten i vården, och kanske framför allt prestigen i yrket.
Lönerna under »residency« är i nivå med svenska löner till läkare under utbildning, och det är först när man är specialist och i privat praktik som lönerna stiger dramatiskt. Akademiska tjänster är relativt lågavlönade men tillhandahåller i stället mycket prestige, forskningstid, och möjligheter att utbilda kandidater och »interns/residents«. Med den stora vikt som läggs vid utbildning betraktas det senare som ett verkligt privilegium. Som utlänning är det svårt att komma in på läkarlinjen och svårt att arbeta som specialist om man inte har genomgått »residency« och »fellowship« i USA. Däremot står residency- och fellowship-programmen öppna för personer med utländsk examen. För den som är intresserad är således »residency« bästa tillfället att söka sig till USA.


Intensivt och krävande men attraktivt
Att utbilda sig i USA är intensivt och krävande. Vårdkvaliteten anses upprätthållas av kunskap och hårt arbete samt personligt ansvar. Med denna kultur samt prestige och höga löner är läkaryrket mycket attraktivt, och uppoffringarna accepteras.
Utbildningssystemet är komplext och kostsamt för samhället och individen, men av hög kvalitet. Ansökningsprocedurerna för att vaska fram de motiverade och arbetsamma är omständliga. Betygen i USA kan bidra till osund konkurrens och stress men är också motiverande och gör tillsättningen av tjänster mer meritokratisk.
Givetvis är kvalitativa egenskaper och en helhetssyn på patienten centralt för god vårdkvalitet, och kvantitativa kunskaper och riktlinjer ska komplettera och inte ersätta helhetssynen. Med intensiv och regelbunden kontakt mellan kandidater, underläkare och specialist- och överläkare kan även sådana egenskaper bedömas relativt objektivt, och framför allt förbättras.
»Board exams« är kostsamma att administrera och har i ett historiskt perspektiv lagt för stor vikt vid teoretiska kunskaper. Men numera innehåller examina praktiska moment, och en profession som övervakar sig själv i form av »board exams« kan upprätthålla hög kvalitet på vården och tillit till läkarprofessionen hos allmänheten.


Så kan Sverige lära av USA
Författarens åsikt är att det viktigaste vi i Sverige kan lära av USA är: Bättre fokus på utbildning och formalisering av den i form av betyg och specifika behörighetsskrivningar (»board exams«), samt en starkare kultur när det gäller personligt ansvar.
Det finns kulturella och ekonomiska skillnader och begränsningar, men vissa möjligheter finns ändå: Kandidater bör integreras helt i avdelningsarbetet, inklusive jourer. Inför betyg, särskilt på de kliniska placeringarna, och gör tillsättningen av AT- och ST-tjänster mer meritbaserade. Underläkare bör vara mer centrala i verksamheten och både ges och avkrävas större (personligt) ansvar.


Utbildningen bör genomsyra vardagen
Vidare bör AT- och ST-utbildning koncentreras på färre men större program, varifrån underläkare »roterar ut« på mindre sjukhus för att säkra deras framjoursverksamhet. Utbildningen borde genomsyra vardagen i form av dagliga föreläsningar, fallrapporter, och »journal clubs«, i stället för sporadiska och administrativt och ekonomiskt kostsamma SK-kurser och utbildningsprogram, som dessutom orsakar kaos i bemanningen på svenska kliniker. Inför motsvarigheter till »board exams« för att öka kunskapen, vårdkvaliteten samt allmänhetens tilltro till läkarkåren och läkarkårens möjlighet/skyldighet att övervaka sig själv!
Att i Sverige anamma delar av det meritokratiska amerikanska utbildningssystemet skulle inte äventyra helhetssynen på patienten och de humanistiska sidorna av läkaryrket. Jag tror kandidater och underläkare uppskattar höga krav och till och med arbetsbördor om de har en framskjuten roll i vardagen och stort ansvar.
*
Delar av denna artikel har presenterats vid olika föreläsningar i Sverige 2005–2007. Författaren reserverar sig för eventuella förändringar i lagar och rutiner samt lokala variationer i USA.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Kandidaten tvingas tidigt ta personligt ansvar för patienten och göra en egen bedömning och förslag på plan.



Lönerna under studietiden i USA är i nivå med svenska löner till läkare under utbildning. Det är först när man är specialist och i privat praktik som lönerna stiger dramatiskt.



Om faktarutan är svårläst hänvisar vi till nedladdningsbar pdf (högst upp på denna sida).