En stor del av allmänhetens klagomål på sjukvården gäller dåligt bemötande, bristande information och upplevd nonchalans. Den snabba tekniska utvecklingen har också inneburit att professionalitet och kvalitet i det medmänskliga mötet inte alltid ges samma värde som det borde ha. Vi tror att ett utvecklingsprogram för personalen som betonar humanistiska värden i vården kan motverka sådana problem.


Humanistisk medicin och vårdandets konst
Humanistisk medicin (HM) betonar vårdandets konst, vilket innebär konsten att tillämpa sina medicinska och vetenskapliga kunskaper i mötet med patienten. För att på bästa sätt kunna ställa diagnos och välja behandling måste läkaren försöka se till »hela människan«. Det innefattar en djupare förståelse av patientens egen livsvärld, upplevelse av sjukdom samt förväntningar och behov. Det mellanmänskliga mötet får därmed central betydelse.
Perspektivet på vårdandets konst bör också vidgas till att gälla alla som möter patienten. I sjukvården behövs god kunskap och kompetens i dessa frågor hos all personal. Det tvärvetenskapliga fältet HM har i vårt land definierats av Carl-Magnus Stolt. Han har beskrivit vårdarens uppgift som en kombination av tvärvetenskaplig tillämpning och utövande av konst [1].


Profilområde
Södertälje sjukvårdsområde omfattar ett sjukhus och sex primärvårdsenheter. Ett utvecklingsprogram med HM som tema har pågått under de senaste fyra åren. Syftet med programmet formulerades av en grupp läkare, kallad Kollegor Emellan, som bildades i slutet av 1990-talet. Det upplevdes som så viktigt att sjukvårdsledningen startade ett löpande utvecklingsprogram för alla medarbetare. Det kom också att bli Södertälje sjukvårdsområdes profilområde.


Utvecklingsprogrammet
Programmet erbjuder 50 medarbetare att studera, reflektera och praktisera HM i tvärprofessionella grupper under ett år (Fakta 1). Deltagarna träffas under 1–2 timmar varannan vecka där föreläsningar blandas med handledning och litteraturstudier. Möten mellan personal och patienter gestaltas med hjälp av psykodramatiker och legitimerad psykolog. Erfarenheterna delas och utforskas.
Vi har märkt att deltagarna snabbt upptäcker aspekter på vårdarbetet som de behöver arbeta med. »Tyst kunskap« verbaliseras gemensamt, vilket brukar innebära att deltagarna utvecklar ömsesidig förståelse kring frågornas dimensioner. Här framkommer ofta intressanta skillnader mellan de olika vårdyrkena i synen på patientens behov.
Etiken är en gemensam angelägenhet, och i de situationer/vårdmöten som lyfts fram blir den sk vardagsetiken synliggjord. Den ligger till grund för vårdarens yrkesetik. Att få större förståelse för sig själv, sina värderingar, åsikter och kanske fördomar ger en större trygghet i mötet med patienten. Vardagsetiken bör skiljas från den sk söndagsetiken, som avser hur man intellektuellt resonerar kring etiska principer. Dessa stämmer vanligen överens men hamnar ibland i konflikt med varandra.
Efter genomgånget program formulerar deltagarna ett förbättringsarbete, som de genomför enskilt eller i grupp. Att se vården ur patientens perspektiv är då ett centralt tema. Denna fortsättning tar i genomsnitt sex månader. Forsknings- och utvecklingsenhetens personal samlar in uppgifter om dessa praktiska fördjupningar. De erbjuder dessutom hjälp med att implementera resultaten i sjukvården.
Ytterligare en utvecklingsaktivitet som sprungit ur programmet är tvärprofessionell patientfokuserad handledning. Personal som gått utvecklingsprogrammet har erbjudits att gå en handledarutbildning som skapats tillsammans med Karolinska institutet.


Fyra dimensioner
Programmet arbetar med fyra dimensioner av HM (Figur 1). Syftet med dimensionen »patienten som subjekt« är att utifrån patientens egen berättelse optimera resultatet av vårdhandlingarna. För att uppnå ett förtroendefullt möte bör vårdens företrädare förstå och sätta sig in i subjektperspektivet, till skillnad från det invanda objektperspektivet.
Dimensionen »lidande« syftar till att förstå den problematik ett lidande kan innebära. Vi talar om livslidande, sjukdomslidande och vårdlidande. Patientens berättelser ger oss kunskap om lidandet som går att beakta i konkreta vårdhandlingar.
Den tredje dimensionen, »tröst och hopp«, syftar till att vårdaren ska bli bättre på att ge tröst och framtidstro. I den palliativa vården är tröst ett centralt begrepp. Vid rehabilitering efter skador/operation är det viktigt att förmedla hopp och mod att leva, även om förutsättningarna ändrats. Vid kroniska sjukdomar behövs också hjälp med att se reella möjligheter för framtiden. En professionell hållning innebär att vi kan identifiera vilket slags tröst som efterfrågas, uttalat eller outtalat, av patienten. Att stå kvar när ingen tröst finns är den djupaste dimensionen av tröst.
Samtalet är en viktig del av konsultationen och behandlingen. Syftet med den fjärde dimensionen, »samtalskonst«, är att ge kunskap om samtalets olika nivåer. Den visar också hur man därigenom kan föra en dialog som främjar förståelse mellan vårdare och patient och lära sig att hantera egna och andras känslor. Tala till eller tala med kan utgöra skillnaden mellan att bli kränkt och att bli respekterad.
I programmet ligger också en patientsäkerhetsaspekt. Problem med effektivitet och kvalitet kan uppstå när patientens tankar och berättelser om sin livsvärld och situation ignoreras eller blockeras. Vården kan förfelas, besöken bli längre och patientens tillfredsställelse sjunka [2].


Utvärdering
Våra enkäter visar att deltagarna anser att HM-programmet har stor eller mycket stor relevans för deras kliniska arbete (Fakta 2). De upplever ökad personlig kompetens i mötet med patienten. Programmet innebär självklart en möjlighet till fördjupning i psykologiska, existentiella och filosofiska frågor. Vi tror att just det underlättar en positiv personlig utveckling för deltagarna, vilket också kommer patienterna tillgodo.
Vår förhoppning är att börja använda sjukhusets patientenkät och hantering för klagomål för att söka efter samband mellan HM-programmet och patienternas upplevelse av vården. Vi planerar också för en akademisk utvärdering när programmet startar på ett annat näraliggande sjukhus.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
*


Litteratur
1. Öhlén J. Lindrat lidande. Att vara i en fristad – berättelser från palliativ vård. Nora: Nya Doxa; 2001.
2. Salomon B. Sam-tal. Liten handbok. Stockholm: Liber; 2003.
3. Björklund L. Modet att ingenting göra. En bok om det svåra mötet. Stockholm: Liber; 2003.

Fakta 1

I programmet Humanistisk medicin används psykodramatisk metod för att, med scenens hjälp, utforska dynamiken i mötet mellan patient och vårdare.
Genom att bla byta roll med patienten eller att få se ett besvärligt patientmöte utifrån, gestaltat av andra gruppdeltagare, ges möjlighet till vidgad förståelse för patientens upplevelse.
De känslor och reaktioner som uppstår vid gestaltningen är ofta påfallande lika dem som uppträder i det verkliga mötet med patienten.
Hela handledningsgruppen engageras i ett utforskande av situationen.
Olika idéer och förhållningssätt prövas och direkt återkoppling ges på hur det fungerar. Metoden genererar »hög energi« och stor delaktighet.
Vi använder psykodramatisk metod först efter det att grupperna har mötts ett antal gånger och deltagarna blivit tryggare med varandra.

Alan Wright, psykodramatiker

Fakta 2

Sagt om Humanistisk medicin av deltagarna i reflektionsseminarier:
• Gör vårdaren starkare och tryggare
• Minskar patientens lidande
• Sparar läkemedel och apparatur
• Ökar patientens förtroende för vården
• Ökar patientsäkerheten
• Hjälper patienten till högre grad av egenvård
• Bra redskap för att förbättra vårdens organisation
• Minskar stressen hos personalen.

Figur 1. Principen för utvecklingsprogrammet Humanistisk medicin som åtföljs av ett halvt års fördjupningsarbete. Varje tema omfattar fem seminarier på 1,5 timmar tillsammans med handledare.