Antalet anmälda fall av sorkfeber (nephropathia epidemica) var ovanligt litet under 2009, men i år har det vänt. Redan under första halvåret 2010 har 111 fall rapporterats.
Med hög preci­sion kunde vi förutspå omfattningen av sorkfeberutbrottet i Sverige säsongen 2007/2008 [1, 2]. Viruset som orsakar sjukdomen bärs och sprids av skogssork (Myodes glareolus) [3, 4], och prognosen byggde på ett känt samband mellan skogs­sorks­­­förekomsten på hösten och antalet anmälda fall under en sorkfebersäsong, 1 juli till 30 juni. Genom att löpande mäta sorkförekomsten varje vår och höst kunde vi göra en bra bedömning av skogssorksförekomsten på hösten utifrån vårvärdet och den förväntade ökningstakten under sommaren.
Årets prognos visar att vi nu står inför ett nytt stort utbrott i höst/vinter. Det finns därför skäl att inom vården vara beredd på ökad tillströmning av patienter med sorkfeber och för allmänheten att försöka iaktta rekommenderade försiktighetsåtgärder [5, 6].

Epidemiologi – flest fall under höst och vinter
Skogssork är den enda kända reservoaren för Puumalavirus [3], och infekterade sorkar utsöndrar viruset via saliv, feces och urin [7]. Smitta till människa sker sannolikt oftast via inandning av virus i aerosol form [7]. I Sverige är sorkfeber anmälningspliktig sedan 1989 med tillförlitlig statistik sedan dess. Antalet rapporterade fall i Sverige varierar mellan säsonger mycket beroende på om det är »sorkår« eller inte, och rapporteringen uppvisar cykliska toppar med 3–4 års mellanrum, som varierar med skogssorkspopulationens storlek [4, 8].
Under sorkfebersäsongerna 1 juli till 30 juni 2006/2007 och 2007/2008 slog antalet diagnostiserade fall av sorkfeber alla tidigare rekord i Sverige, med 1 394 respektive 1 481 anmälda fall. Sorkfeber har en stark årstidskoppling med flest fall under höst och vinter, varför indelningen i sorkfebersäsonger ger en bra epidemiologisk bild. Under vinterhalvåret är risken att komma i kontakt med skogssorkar störst, eftersom de då söker skydd och föda i närheten av eller i människans boningar [4, 8].
Flest fall (ca 90 procent) anmäls från de fyra nordligaste länen: Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten [8]. Det är ändå viktigt att även vid vårdcentraler och kliniker utanför den högendemiska regionen vara medveten om den förhöjda risken för sorkfeber [9], inte minst då patienter under »fel« årstid tillfälligt vistats i norra Sverige. Under exempelvis augusti 2007 fick lika många patienter diagnosen sorkfeber i Stockholms län (13 patienter) som i Norrbottens län och fler än i Jämtlands län (11 patienter) [6].

Sorkprognosen tyder på högre risk i kustområdet
Varje vår och höst sedan 1970-talet mäts smådäggdjursförekomsten i Västerbottens inland inom den nationella miljö­övervakningen i Naturvårdsverkets regi [10]. Från och med 2009 mäts sorkförekomsten på samma sätt även i södra Västerbottens kustland i Sveriges lantbruksuniversitets regi. Resultaten av mätningarna presenteras som antalet sorkar fånga­de i förhållande till fångstinsatsen – fångade sorkar per 100 fällnätter – och presenteras som fångstindex, vilket ger ett relativt mått på sorkpopulationens storlek.
Vår prognos gäller skogssorksförekomsten i Västerbottens inland i månadsskiftet september/oktober 2010 (Figur 1) och baseras på skogssorksförekomsten i månadsskiftet maj/juni och tre alternativa ökningstakter under sommarens fortplantningssäsong, enligt tidigare erfarenheter från de 40-åriga mätningarna [11].
Ökningstakten varierar på ett karakteristiskt sätt under sorkcykelns olika faser; den är högst det första året och avtar successivt under de följande två eller tre åren. År 2010 motsvarar det andra året i innevarande sorkcykel. I det fasläget har ökningstakten under de elva närmast föregående sorkcyklerna varierat från 3,4 till 13,1 gångers ökning, med ett medianvärde på 5,4 från 1977.
Eftersom fångstindex för skogssork våren 1977 (1,32) var mycket likt årets index (1,27), är det rimligt att i prognosen räkna med en tillväxttakt på 5,4 gångers ökning som huvud­alternativ. Vi gör även en försiktigare och en djärvare pro­gnos, som baseras på 4,4 respektive 6,4 gångers ökning. Pro­gnosen blir ett sannolikt skogssorksindex i höst på 6,86 med ett försiktigare alternativ på 5,59 och ett djärvare på 8,13.
Baserat på dessa uppskattningar för skogssorkspopulationens fångstindex kommande höst och en tidigare framtagen och använd modell för sambandet med antalet rapporterade fall av sorkfeber prediceras antalet fall kommande sorkfebersäsong till 655, med ett spann från 538 till 758. Eftersom vårens sorkmätningar visar på nästan 25 procent högre fångstindex i kustlandet (1,58) än i inlandet (1,27), är risken att bli smittad av sorkfeber troligen högre i kustområdet.

Vinterförhållandena kan förvärra läget
Det mycket stora antalet insjuknade under sorkfeberutbrottet säsongen 2006/2007 förklarades till stor del av den rikliga förekomsten av skogssorkar i framför allt norra Sverige. Men den plötsliga och oerhört starka ökningen som startade under december 2006 tror vi orsakades av mycket ogynnsam vinterväderlek för smådäggdjur och att fler skogssorkar än vanligt sökte sig inomhus då det skyddande snötäcket töade och ­regnade bort [1, 2, 11-13]. Skulle samma vinterväderlek upprepas kommande vinter 2010/2011 som under 2006/2007 finns det en påtaglig fara att också risken för sorkfeber ökar dramatiskt och överskrider prognosen ovan.

Kan ge svår sjukdom
Sorkfeber tillhör gruppen blödarfebrar med njurengagemang, och sjukdomen karakteriseras oftast av akut hög feber, huvud- och muskelvärk samt påverkat allmäntillstånd. I det typiska fallet tillkommer sedan buksmärtor och njurpåverkan. Blödningskomplikationer förekommer [14]. Utmärkande för sjukdomen är i typiska fall proteinuri och hematuri, trombocytopeni, övergående kreatininförhöjning och relativt höga CRP-nivåer.
I samband med utbrottet 2007 belastades sjukvården i endemiska områden av ett relativt stort antal patienter. Uppskattningsvis vårdades ca 30 procent av de diagnostiserade patienterna på sjukhus [12]. För närvarande saknas antiviral behandling, men symtomlindrande behandling och kontroller av njurfunktion samt vätske- och saltbalansen bör ske [15].
Det är viktigt att ha diagnosen i minne, eftersom sorkfeber har en så varierande sjukdomsbild med alltifrån lindrig in­fluensaliknande sjukdom till livshotande sepsisliknande tillstånd. Screening av febrila patienter med urinstickor kan vara ett relativt enkelt sätt att upptäcka sorkfeber.
Diagnosen ställs serologiskt med påvisning av IgM-antikroppar mot Puumalavirus, som verifierar en akut infektion. IgG kvarstår under lång tid, troligen livslångt. Kvantitativ PCR-metodik finns och kan användas t ex i de få fall där patienten initialt är IgM-negativ.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Figur 1. Antal fall av sorkfeber i Sverige, juli till juni, i relation till fångstindex vår och höst för skogssork i Västerbotten. Den streckade stapeln längst till höger representerar en prediktion av fångstindex för skogssork hösten 2010 – baserat på 5,4 gångers tillväxt från 2010 års vårindex, och från denna prediktion har antalet fall av sorkfeber under perioden 1 juli 2010 till 30 juni 2011 modellerats (pilspets). Om figuren är svårläst finns den som pdf.