Föräldrautbildning under graviditet är i Sverige en del av den skattefinansierade vården och utgör troligen den del av mödrahälsovården som är mest påverkad av tro och trender [1]. Utbildningen har förändrats över tid från mödragymnastik till samtalsgrupper med information och diskussion om både förlossningen och det blivande föräldraskapet.
Psykoprofylax, som var ett vanligt inslag i föräldrautbildningen under 1970- och 1980-talen, har nu återkommit, och instruktionskurser erbjuds landets barnmorskor.
Föräldrautbildningen kan rikta sig till blivande förstagångs­föräldrar eller till alla gravida. På vissa ställen erbjuds föräldrautbildning till särskilda grupper, exempelvis ensamstående mammor, invandrare eller pappor.
Antalet gruppträffar varierar, och på vissa centraler ges endast storföreläsningar.
Det finns även privata alternativ som vi inte berör i detta sammanhang.
Trots att föräldrautbildning under graviditet i dag betraktas som en självklarhet, inte bara i Sverige utan i flertalet utvecklade länder, är forskningen om dess effekter begränsad. En forskningssammanställning i Cochrane Library fann 37 randomiserade studier där deltagarna fördelats slumpmässigt till föräldrautbildning eller ingen föräldrautbildning [2]. Av dessa exkluderades 28 studier på grund av metodologiska brister, framför allt för små studiegrupper. Av de inkluderade studierna bedömdes bara 1 hålla hög kvalitet [3]; denna utvärderade effekten av en modell specifikt inriktad på att minska andelen kejsarsnitt hos omföderskor som tidigare förlösts med kejsarsnitt, men man fann ingen sådan minskning.

Material och resultat
Två svenska avhandlingar
Detta var bakgrunden till två doktorsavhandlingar om föräldrautbildning från vår forskargrupp. Den första kom 2008 och analyserade data från KUB-studien (Kvinnors upplevelse av barnafödande), en observationsstudie där 3 061 gravida kvinnor rekryterade från 97 procent av landets mödravårdscen­traler följdes med frågeformulär från tidig graviditet till 1 år efter förlossningen [4]. Urvalet var relativt representativt för barnaföderskor i Sverige under den aktuella tidsperioden (1999–2000), förutom en lägre andel utlandsfödda.
KUB-studiens syfte var bl a att studera hur många och vilka som deltar i föräldrautbildning, erfarenheterna av utbildningen och möjliga effekter på förlossningsutfall, förlossningsupplevelse och framtida kontakt med gruppdeltagarna.
Den andra avhandlingen framlades i november 2010 och är en randomiserad kontrollerad multicenterstudie (TUFF-studien: Träning och utbildning inför förlossning och föräldraskap). Studien utvärderade effekten av en modell av föräldrautbildning med praktisk träning i psykoprofylax jämfört med föräldrautbildning utan sådan träning [5]. De utfall som studerades var bl a användning av ryggbedövning, minne av förlossningssmärta, upplevelse av förlossningen som helhet och stress i det tidiga föräldraskapet. Studien påbörjades när psykoprofylax åter började bli ett populärt inslag i föräldrautbildningen i Sverige.
I TUFF-studien fördelades 1 087 blivande förstföders­kor och deras män slumpmässigt till de två grupperna i mitten av graviditeten. Studien bedrevs vid 15 mödravårdscentraler spridda över landet, och de 43 barnmorskor som var gruppledare fördelades slumpmässigt till att leda en av modellerna under hela studieperioden.

Föräldrautbildning svårare nå utsatta grupper och män
Enligt KUB-studien uppgav 51 procent av kvinnorna att de gått föräldrautbildning, men deltagandet varierade stort mellan förstföderskor (93 procent) och omföderskor (19 procent) [6]. Bland omföderskorna uppgav 24 procent att de inte deltagit, vare sig under denna graviditet eller tidigare. Deltagandet bland männen var lägre (84 procent av dem som väntade förs­ta barnet), något som också påtalats i flera rapporter [7, 8].
Deltagarsiffrorna i KUB är en underskattning av de nationella siffrorna, eftersom endast 9 procent av kvinnorna i studien var utlandsfödda jämfört med 17 procent i hela Sverige under motsvarande tidsperiod, och bland de utlandsfödda i studien var deltagandet i föräldrautbildning lägre än bland kvinnor födda i Sverige (Tabell I).
KUB-data är nu tio år gamla, och andelen män som deltar i föräldrautbildning under kvinnans graviditet skulle möjligen ha kunnat öka sedan dess, men mer troligt är att det totala deltagandet har minskat bland såväl kvinnor som män på grund av ökad invandring. Bland alla kvinnor som födde barn i Sverige 2008 var hela 23 procent födda i annat land, flertalet ­utanför Norden [9]. Vår skattning är att närmare 15 procent av dagens förstföderskor inte går föräldrautbildning, bland männen en ännu högre andel.
Tabell I visar skillnader mellan deltagare och icke-deltagare i föräldrautbildningen bland förstföderskor och om­föders­kor i KUB-studien. Regressionsanalyser, där vi korrigerat för olikheter i bakgrundsdata mellan grupperna, visade att icke-svensktalande bakgrund mer än fördubblade risken för att inte nås av föräldrautbildning (förstföderskor oddskvot 2,7; 95 procents konfidensintervall 1,3–5,4; omföderskor oddskvot 2,1; 95 procents konfidensintervall 1,4–3,1) och att socioekonomiska faktorer som låg utbildning och arbetslöshet påverkade deltagandet oberoende av kvinnornas etniska bakgrund. Oplanerad graviditet minskade också deltagandet och hos omföderskorna även förlossningsrädsla. Förstföderskor som inte deltog i föräldrautbildning hade också färre besök hos barnmorskan på mödravårdscentralen.

Osäker effekt av föräldrautbildning
Vi antog att föräldrautbildning under graviditet skulle minska upplevelsen av förlossningssmärta och behovet av smärtlindring och förbättra den totala förlossningsupplevelsen. Vi antog också att den starka betoningen av föräldraskapet skulle påverka synen på upplevd kompetens i föräldraskapet. En jämförelse mellan deltagare och icke-deltagare i föräldrautbildning, som kontrollerade för skillnader mellan gruppdeltagarnas bakgrund, gav inget stöd för dessa antaganden (Tabell II: KUB-studien). Att icke-deltagarna använde epiduralbedövning i mindre omfattning kan bero på att kvinnor från invandrargrupper, som har låg epiduralanvändning [10], var överrepresenterade i den gruppen.
Vi antog också att den pedagogiska modellen med samtalsgrupper skulle stimulera framtida kontakt mellan gruppdeltagarna, och det visade sig också att 58 procent av deltagarna i föräldrautbildningen hade kontakt med någon av deltagarna 1 år efter förlossningen [11]. De deltagare som inte hade någon sådan kontakt var i högre grad födda i annat land, lågutbildade, arbetslösa och rökare. Dessa kvinnors graviditet var dessutom oftare oplanerad och de upplevde mindre stöd av sin partner under graviditeten och mindre förståelse för sin si­tua­tion 1 år efter barnets födelse.

Utbildning med psykoprofylax ger begränsad effekt
Ordet psykoprofylax anspelar på att metoden är förebyggande och med psykologiskt fokus. Det som ska förebyggas är svår smärta och negativ upplevelse av förlossningen, och profylaxen går ut på att träna viss andningsteknik och avslappning under graviditeten genom simulering av förlossningsvärkar. Man­nen tränas som stöd och coach.
I TUFF-studien, där föräldrautbildning fokuserad på förlossningen med praktiska övningar i psykoprofylax jämfördes med utbildning fokuserad på både förlossning och föräldraskap men utan psykoprofylax, var antalet gruppträffar i båda modellerna fyra under graviditeten plus en efterträff och antalet deltagare var tolv, i enlighet med genomsnittlig praxis för föräldrautbildning i Sverige vid studiens start 2005. Ungefär samma utfall studerades som i KUB-studien, men med delvis olika mätinstrument. Förlossningsupplevelsen mättes inte enbart med en övergripande fråga utan också med Wijma delivery experience questionnaire [12] och upplevelse av föräldraskapet med Swedish parenthood stress question­naire [13]. Genom lottning till de två grupperna fanns inga statistiska skillnader i kvinnornas och männens bakgrund.
I psykoprofylaxgruppen hade 70 procent av kvinnorna använt metoden under förlossningen, men det hade också 37 procent i kontrollgruppen. I den senare hade 7 procent av kvinnorna gått en privat kurs i psykoprofylax under graviditeten, övriga kan ha studerat metoden på egen hand under graviditeten eller uppmuntrats av barnmorskan under själva förlossningen. Tabell II visar att föräldrautbildning med psykoprofylax inte hade någon effekt på våra viktigaste utfallsmått jämfört med vanlig föräldrautbildning [14]. Detsamma gällde männens upplevelser (data visas ej här). En undergrupp bland männen, nämligen de 11 procent som bedömdes som förlossningsrädda under graviditeten, hade en bättre förlossningsupplevelse om de gått föräldrautbildning med än utan psykoprofylax [5].

Förlossningsförberedelse viktigare än föräldraförberedelse
Specifika frågor om vad man tyckte om föräldrautbildningen visade att man var mest nöjd med det förlossningsförberedande innehållet (Tabell III), vilket kan förstås mot bakgrund av att kunskap om förlossningen skattades som viktigast före utbildningens start [15]. Deltagarna i psykoprofylaxgruppen var mer nöjda med förlossningsförberedelsen än kontrollgruppen, vilket kan tyda på att de praktiska övningarna i psykoprofylax uppskattades av deltagarna, även om det inte avspeglades i effekter på våra utfallsmått enligt ovan. En annan tolkning är att den lägre andelen nöjda i kontrollgruppen beror på besvikelse över att ha lottats till »vanlig« föräldrautbildning i en tid när psykoprofylax åter började bli modernt. Den tolkningen stöds av det faktum att andelen nöjda i psykoprofylaxgruppen (78 procent) var ungefär densamma som bland kvinnorna i KUB-studien (74 procent) som gått en utbildning liknande den i kontrollgruppens i TUFF.
I båda undersökningarna var endast en minoritet nöjd med innehållet om föräldraskap, men i TUFF-studien var man mer nöjd i kontrollgruppen. Eftersom andelen nöjda bland kvinnorna i kontrollgruppen (37 procent) var ungefär densamma som i KUB-studien med liknande innehåll (40 procent) [11], tyder resultaten på att minskningen av föräldraförberedelse i psykoprofylaxgruppen hade viss betydelse för deltagarnas uppfattning. Männens svar i TUFF- studien liknade kvinnornas.

Diskussion
Selektionen kan snedvridas ytterligare
Vi önskar att våra resultat ska ge underlag för en genomgripande diskussion av den föräldrautbildning som i dag ges inom ramen för mödrahälsovården. Vi har försökt kartlägga vilka som nås av föräldrautbildningen, men framför allt vilka som inte nås. Vår uppskattning bygger på 10 år gamla data och är troligen en underskattning med tanke på att nästan var fjärde barnaföderska i Sverige år 2008 var född i annat land. Av mödrahälsovårdsregistret från 2008 framgår att 75,5 procent av förstföderskorna deltog i föräldrautbildning mer än halva utbildningstiden, och möjligen har det skett en minskning över tid, eftersom siffran var 80,3 procent år 2003. Men detta register är under utveckling, och uppgifterna får tolkas med viss försiktighet.
Vi kan konstatera att de som inte nås av föräldrautbildning är mer psykosocialt utsatta, inte enbart genom att i större utsträckning vara invandrare utan också genom att vara svenskfödda med problem i form av arbetslöshet, oönskad graviditet och förlossningsrädsla. Att sedan de som deltar i föräldrautbildning men inte drar nytta av gruppkontakten genom att fortsätta att träffas efter barnets födelse utgörs av mammor med liknande problem tyder på att föräldrautbildningen inte bara brister i förmågan att nå utsatta grupper utan också har en struktur som passar framför allt de mer välsituerade.
Dagens utveckling mot föräldrautbildning med psykoprofylax riskerar att snedvrida selektionen ytterligare, eftersom de som är intresserade av metoden i ännu högre grad utgörs av välutbildade svenskar med höga inkomster [16].

Frågan måste tas på allvar
Vi är medvetna om svårigheten att nå just dem vi helst skulle vilja nå med våra stödinsatser, men anser att det ändå är den frågan vi måste ta mer på allvar. I KUB-studien fann vi att kvinnor födda i låginkomstländer, och som mer sällan deltog i föräldrautbildning, hade lägre självskattad hälsa, mer depressiva symtom och högre grad av upplevd stress i föräldraskapet än svenskfödda kvinnor [17]. De rapporterade också fler psykologiska och beteendemässiga problem hos barnet i 5-årsåldern.
Våra data visar också att männen inte nås i samma utsträckning som kvinnorna, trots senare års starka betoning av det delade föräldraskapet, och att utbildningen under graviditeten handlar om just föräldrautbildning.
Man kan diskutera om det faktum att endast en minoritet av deltagarna i föräldrautbildning ansåg att innehållet om föräldraskap var givande och att utbildningen inte verkade påverka upplevelsen av detsamma beror på att »föräldraskap« är ett omfattande begrepp som individer kan tolka olika, eller om informationen om föräldraskap behöver ges på ett annat sätt, alternativt att sådan information, utöver den om amning och omhändertagandet av barnet, kan vänta till efter förlossningen då föräldrarna är mer motiverade.

Utmanande resultat
Det mest utmanande i våra resultat är att vi inte fann några effekter av föräldrautbildningen på vare sig användning av epiduralbedövning, minne av förlossningssmärtan eller förlossningen som helhet, varken vid jämförelse mellan dem som deltog och inte deltog i utbildningen eller mellan dem som gick föräldrautbildning med specifikt fokus på förlossningen med träning i psykoprofylax och dem som gick föräldrautbildning utan psykoprofylax. Vi kan inte utesluta att våra mätmetoder var alltför trubbiga och att det finns positiva effekter som vi missat. Det faktum att en majoritet var nöjd med det förlossningsförberedande innehållet skulle kunna tyda på det.
Samtidigt bör man beakta att frågor som specifikt frågar om vad man anser om ett alternativ man själv valt tenderar att ge positiva svar, ett fenomen som brukar kallas »post choice justification phenomenon«, dvs att man i efterhand tenderar att försvara sina egna val. Det var ett av våra argument för att välja utfallsmått där studiedeltagarna inte direkt kopplade samman sina svar med om de deltagit i föräldrautbildning eller viss modell av föräldrautbildning eller inte. Men viktigast var att välja utfallsmått utifrån vad vi uppfattade som målet med föräldrautbildningen.

Mer kostnadseffektiv föräldrautbildning frigör resurser
Oavsett dessa resultat anser vi att mödrahälsovården bör ägna sig åt föräldrautbildning, men med delvis annan inriktning. Vi tror på en kombination av generella och riktade insatser. De generella kan då utgå från hälso- och sjukvårdens informationsansvar. Sådana insatser skulle kunna förmedlas på ett mer kostnadseffektivt sätt i form av föreläsningar, t ex om förlossningen, amningen, det tidiga föräldraskapet och barnet.
Mer resurser kunde då frigöras för riktade insatser i form av stöd till dem som verkligen behöver det – individuellt eller i mind­re grupp – för att minimera komplikationer, fysisk och psykisk sjuklighet.
Det finns troligen ingen enda och enkel modell för stöd inför förlossning och föräldraskap att erbjuda till den heterogena grupp som i dag inte nås av föräldrautbildning. Det kan röra sig om allt från bättre tillgång till tolk på eget språk, rökavvänjningsgrupper, aktivare rekrytering till grupper för förlossningsrädda eller psykoprofylax för förlossningsrädda män och deras kvinnor till individuellt stöd.
Dessa tankar kan vara underlag för en diskussion om den framtida föräldrautbildningen, men vi vill också betona vikten av att fortsättningsvis utvärdera nya metoder för att undvika att föräldrautbildningen även i framtiden blir alltför trendberoende.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Om tabellen är svårläst, se artikeln i bifogad pdf!



Om tabellen är svårläst, se artikeln i bifogad pdf!