Mindre anti­biotika bland äldreboenden i Västra Götaland

En punktprevalensmätning avseende infektioner, antibiotikaanvändning och vårdhygieniska riskfaktorer genomfördes i Västra Götalands äldreboenden den 17 mars 2004 [1]. Regionen omfattar 49 kommuner, såväl små landsbygdskommuner som storstad. Vårdhygienisk resurs finns avsatt för verksamhet riktad mot kommunerna och ett fortlöpande förbättringsarbete bedrivs inkluderande hygienronder, utbildningar för vårdpersonal, information och temadagar om Stramamål med speciell fokusering på äldre och urinvägsinfektioner.
Efter exakt 5 år, den 17 mars 2009, upprepades punktprevalensundersökningen för att se om det skett några förändringar i regionen.
I denna artikel redovisas de resultat som berör infektioner och antibiotikaval.

Metod
Registreringsformuläret från den tidigare undersökningen användes. Alla vårdtagare som var inskrivna i ett särskilt äldreboende registrerades med information om ålder, kön, korttids- eller permanentboende, infektion som antibiotikabehandlades, antibiotikapreparat, huruvida behandlingen föregåtts av odling, var infektionen uppstått, vårdhygieniska riskfaktorer i form av förekomst av sår, venkateter, kvarliggande urinkateter (KAD), blöja, nutritionssond och tarmstomi.
Formuläret besvarades av ansvarig sjuksköterska för boendet och skickades till studieansvariga hygiensjuksköterskor.
Äldre med hemtjänst eller hemsjukvård i ordinärt boende omfattades inte av undersökningen.

Resultat
Antalet registrerade vårdtagare var 16 089. Bortfallet var 3,3 procent. Medianålder var 87 år, och 67 procent var kvinnor. Vårdtagare med korttidsplats utgjorde 10 procent. I totalmaterialet behandlades 4,2 procent med antibiotika i någon form: 3,8 procent med systemantibiotika och 0,4 procent med lokalbehandling. Av vårdtagare i korttidsboenden behandlades 8,0 procent med antibiotika jämfört med 3,8 procent av vårdtagare i permanentboenden.
De viktigaste antibiotikabehandlade infektionerna var hud- och mjukdelsinfektioner och urinvägsinfektioner (Figur 1). Andelen vårdtagare som behandlades med antibiotika minskade från 5,3 procent i mätningen 2004 till 4,2 procent 2009. Andelen vårdtagare med antibiotikabehandlade hud- och mjukdelsinfektioner minskade från 1,9 procent 2004 till 1,7 procent 2009, och andelen med urinvägsinfektioner minskade från 1,9 till 1,2 procent (Tabell I).
Penicilliner utgjorde den största andelen av systemantibiotika (Figur 2). Av Tabell II framgår fördelningen av antibiotikagrupper för behandling av urinvägsinfektioner, hud- och mjukdelsinfektioner samt luftvägsinfektioner i mätningarna 2004 och 2009. Andelen vårdtagare som behandlades för hud- och mjukdelsinfektioner och urinvägsinfektioner var dubbelt så hög i korttidsboenden som i permanentboenden (Figur 3).
Vårdtagare som antibiotikabehandlades hade oavsett behandlingsorsak betydligt större andel riskfaktorer i form av sår och/eller KAD. Av vårdtagare med antibiotikabehandling hade 48 procent sår och 15 procent KAD, utan antibiotikabehandling hade 7 procent sår och 8 procent KAD. Prov för bakteriell odling före antibiotikabehandling togs hos 34 procent, vilket är samma omfattning som 2004.

Diskussion
Antalet vårdtagare i särskilda boenden hade minskat sedan mätningen 2004 då drygt 17 000 vårdtagare registrerades [1]. Andelen vårdtagare i korttidsboenden hade ökat från 7 till 10 procent. Lägre andel antibiotikabehandlades i mätningen 2009 jämfört med 2004. Det följer trenden för åldersgruppen i nationell statistik för antibiotikaförskrivning i öppen vård, där en minskning också noterats [2]. Prov för bakterieodling togs i oförändrat låg omfattning.
Med tanke på den ökande förekomsten av resistenta bakterier och att det är vårdtagare med hög frekvens riskfaktorer för smittspridning som antibiotikabehandlas bör odlingsfrekvensen öka för att riktade adekvata antibiotikaval ska kunna göras.

Urinvägsinfektioner minskade mest
Samtliga infektioner som behandlades med antibiotika hade minskat, och minskningen var mest uttalad för urinvägsinfektioner. I den aktuella undersökningen dominerade hud- och mjukdelsinfektioner, vilket skiljer sig från flertalet motsvarande studier i Norden [3-8].
Information och utbildningar för primärvårdens läkare och kommunsjuksköterskor har fokuserat på just diagnostik och behandling av urinvägsinfektioner, vilket förefaller ha burit frukt i form av ett mer restriktivt förhållningssätt till användning av urinsticka som bärande diagnostiskt underlag och en återhållsam antibiotikaförskrivning [8-11]. Detta bekräftades i muntlig kommunikation med ansvariga sjuksköterskor i kommunerna.
En orsak till dominansen av hud- och mjukdelsinfektioner skulle kunna vara att denna infektionsbehandling är onödigt omfattande [12]. Flertalet vårdtagare som behandlas för hud- och mjukdelsinfektioner har sår som, med tanke på lokalisationen, sannolikt till stor del är av kronisk natur.

God följsamhet till rekommenderade antibiotikaval
Strama rekommenderar att minska andelen fluorokinoloner och trimetoprim för behandling av nedre urinvägsinfektioner till förmån för penicilliner (pivmecillinam) och nitrofurantoin. För behandling av hud- och mjukdelsinfektioner bör användningen av cefalosporiner minska till förmån för penicilliner. Luftvägsinfektioner bör i första hand behandlas med penicilliner och inte med bredspektrumantibiotika [9]. Följsamheten visade sig vara god till samtliga rekommendationer.
Följsamheten avspeglades också i fördelningen av antibiotika totalt, där andelen penicilliner jämfört med mätningen 2004 ökat från 41 till 58 procent, andelen fluorokinoloner minskat från 12 till 8 procent, cefalosporiner från 7 till 3 procent och tetracykliner från 9 till 6 procent. Andelen fluorokinoloner för behandling av urinvägsinfektioner hade minskat från 26 till 16 procent.
Andelen vårdtagare i korttidsboenden hade ökat sedan 2004, och bland dessa var antibiotikaanvändningen dubbelt så hög som hos vårdtagare i permanentboenden. Detta är inte förvånande, eftersom det ofta är ett slutenvårdstillfälle som föranleder behov av korttidsvård och prevalensen av antibiotikabehandling på sjukhus i Sverige är omkring 30 procent [13]. Det är glädjande att den nationella trenden med minskad antibiotikaanvändning i öppen vård visade genomslag även i särskilda äldreboenden och att följsamhet till rekommenderade antibiotikaval var god.
För den närmaste framtiden är utmaningen i Västra Götaland att öka information och utbildning avseende diagnostik och behandling av hud- och mjukdelsinfektioner vid framför allt kroniska sår utan att släppa fokus på diagnostik och behandling av urinvägsinfektioner. Användningen av fluorokinoloner bör också kunna minska ytterligare.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
*
Studien har genomförts med hjälp av projektmedel från Sveriges Kommuner och landsting.
*
Studien är genomförd med hjälp av hygiensjuksköterskorna Annika Arvidsson, Södra Älvsborgs sjukhus, Robert Eklund, Skaraborgs sjukhus, Marie Eriksson, NU-sjukvården och Lotta Osbeck och Mette Schewenius, Sahlgrenska universitetssjukhuset, samt överläkarna Thomas Wahlberg, Skaraborgs sjukhus och Sven Öberg, NU-sjukvården.

Figur 1. Infektioner som antibiotikabehandlades 2009.

Figur 2. Fördelning av antibiotika för systembehandling 2009.

Figur 3. Andel vårdtagare i korttids- respektive permanentboende som antibiotikabehandlades för infektioner 2009.

Om tabellerna är svårlästa, se artikeln i bifogad pdf!