Idrottens kamp mot dopning startade efter det tragiska dödsfallet i lagtempoloppet på cykel vid OS i Rom 1960. (Inom idrotten används ordet »doping«.) Den danske cyk­list som dog visade sig ha amfetamin i kroppen. Internationella olympiska kommittén (IOC) tillsatte därför en medicinsk kommitté, och denna utarbetade en lista på vilka substanser som var dopningsmedel. Listan kom i bruk förs­ta gången vid de olympiska spelen 1968, och några fälldes i samband därmed för dopning, bl a en svensk deltagare i modern femkamp (alkohol).
Sedan det visat sig att dopningsproblemet var mer utbrett än man kunde tro och att idrotten inte ensam kunde bemästra problemen, bildades 1999 World Anti-Doping Agency (WADA), en stiftelse med säte i Kanada och med hälften av sin styrelse rekryterad från idrotten (IOC och internationella specialförbund), medan politiker från alla världens länder tillsatte den andra hälften.

Internationellt bindande dopningskodex
WADA arbetade fram en dopningskodex, WADC, som antogs vid en världskongress i Köpenhamn 2003 och som sedan uppdaterats 2007 [1].
Alla internationella specialförbund måste följa denna kodex och de internationella standarderna [2-6], annars får den idrotten inte delta i de olympiska tävlingarna. Unesco gav samma år ut en deklaration med samma innehåll, vilken alla länder måste följa för att få delta i de olympiska tävlingarna eller arrangera OS. De fem internationella standarderna (som således också omfattas av regelverket) redogör i detalj för det som gäller.

Dispens kan sökas
En av dessa standarder gäller listan över dopningsklassade ämnen och metoder [3]. Bland dessa finns en del läkemedel. En idrottare som behöver ett sådant läkemedel kan söka dispens för detta, något som regleras i International standard for therapeutic use exemption (TUE) [2]. Det är då viktigt att den läkare som förskrivit läkemedlet medverkar med upplysningar m m i idrottarens dispensansökan.
Sverige hade innan WADA:s beslut om TUE kom tillämpat TUE-bestämmelser för inhemskt bruk.
Om en idrottare tillhör den internationella eliten, ska veder­börande söka dispens hos sitt internationella specialförbund. Då måste ansökan vara skriven på engelska eller frans­ka, och eventuella journalhandlingar måste vara översatta. En elitidrottare i Sverige söker annars hos Riksidrottsförbundet på fastställd blankett, som kan hämtas från Riksidrottsförbundets webbplats . Ansökan behandlas sedan av en dispenskommitté bestående av minst tre läkare. Om idrottaren inte är elitidrottare, gäller s k generell dispens. Skulle vederbörande testa positivt kan han/hon i efterhand komma in med läkarintyg.
Genom åren har ca 500 dispenser per år blivit bedömda [7]. Vanligast har varit dispens för beta-2-stimulerare. Inför 2012 års olympiska spel är det nu bara två astmamediciner i inhalationsform som kräver dispens: terbutalin (Bricanyl) och indakaterol (Onbrez Breezhaler). Andra läkemedel där dispens har beviljats är glukokortikoider för peroralt bruk eller som injektion för behandling av reumatisk sjukdom, inflammatorisk tarmsjukdom etc. Intressant är att de flesta som fått dispens för kortison vid ulcerös kolit har varit ishockeyspelare. Dispens har inte getts för efedrin i hostmediciner och metylprednisolon (från 1 juli 2012) mot hösnuva, allergisk rinit och rinokonjunktivit.
Andra läkemedel av intresse är erytropoetin (EPO) hos njursjuka och testosteron hos personer med hypogonadism. Dispens för testosteron skapar vissa problem, eftersom idrottaren kan utnyttja dispensen genom att ta större mängd än vad dispensen tillåter. I vissa länder (bl a Australien) ger man inte dispens för testosteron.

Viktigt att läkare kan reglerna
Skulle en idrottare testa positivt för en dopningsklassad substans och inte ha dispens fälls han/hon för dopning. Därför är det viktigt att såväl idrottaren som hans/hennes läkare kan reglerna. I såväl Fass [8] som Läkemedelsboken [9] finns ett kapitel om dopning där alla dopningsklassade läkemedel räknas upp.
Vad ska nu en behandlande läkare iaktta? Eftersom en tredjedel av Sveriges befolkning är registrerad inom idrottsrörelsen bör läkaren

• kontrollera om patienten är idrottare
• om så är fallet, kontrollera att ordinerad medicin inte står på dopningslistan
• om ordinerad medicin står på dopningslistan, hjälpa idrottaren att författa en dispensansökan om annat icke-dopnings­klassat läkemedel inte är effektivt.

Ibland kan det vara till synes långsökt att ett läkemedel är dopningsklassat. Den läkare som skrev ut t ex finasterid (Propecia) mot håravfall tänkte nog inte på att denna substans finns på dopningslistan; den handbollsspelare som använde detta åkte fast i en dopningskontroll och avstängdes i två år.
Läkaren har en viktig roll i dessa avseenden och bör alltid hjälpa idrottaren.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Läkartidningen special OS 2012

Dopning är allvarligt fusk – och tävlingsidrottens ödesfråga. Det moderna antidopningsarbetet inleddes 1961
Medicinsk kommentar

Svensk olympisk medicin med sikte på London
Klinik och vetenskap

Varje läkare måste känna till dopningslistan. Dopningsklassade medel bör undvikas för idrottare – ibland behövs dispens
Klinik och vetenskap

Införande av genetisk analys kan ge oss säkrare dopningstest. Påvisad stor variation i androgenomsättningen skapar problem vid dagens test
Klinik och vetenskap


Dopningslistan har utarbetats av World Anti-Doping Agency (WADA) och finns tillgänglig på <http://www.wada-ama.org/en/World-Anti-Doping-Program/Sports-and-Anti-Doping-Organizations/International-Standards/Prohibited-List>. Se även Fass 2012, sidorna 2376-9.



Det var här det började. Ett tragiskt dödsfall bland cyklister vid OS i Rom 1960 blev upptakten till dagens dopningslista. Foto: Polfoto/Scanpix