Det har nu gått snart åtta år sedan en flodvågskatastrof drabbade Sydostasien och mer än 230 000 människor förlorade livet. Tusentals svenskar befann sig i det drabbade området där 543 svenska medborgare omkom.
Många av dem som drabbas av traumatiska upplevelser efter svåra naturkatastrofer och olyckor är inte i behov av professionellt stöd och får inte några bestående men över tiden [1]. En del kommer dock att påverkas i olika grad över tid [2, 3]. Reaktionerna är ofta tydligast under de första veckorna efter en allvarlig händelse men minskar alltmer under det första året [4-7] och med fortsatt minskning året därefter [8].
Antalet studier av långtidseffekter efter katastrofer är relativt begränsat. Sex år efter 11 september-attentaten i New York visade 23 procent av exponerade personer posttraumatiska stressymtom [9]. Tio år efter en oljeplattformsolycka utanför Skottland visade 21 procent av de svarande posttraumatiska stressreaktioner jämfört med 73 procent efter tre månader [10]. Bland svenska överlevande efter Estoniakatastrofen 1994 rapporterade 27 procent svår posttraumatisk stress 14 år senare [11].
Psykiatriska störningar utöver posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), särskilt depressiva störningar, är av klinisk betydelse vid beaktande av psykiska långtidseffekter. I en norsk studie 2,5 år efter tsunamin [12] fann man att större utsatthet för olika exponeringsfaktorer gav större påverkan på hälsan (PTSD: 36,5 procent, depression: 28,6 procent). En 27-
årsuppföljning av överlevande från en oljeplattformskatastrof indikerade att ursprungliga stressnivåer och grad av tidig återhämtning predicerade långtidseffekter efter 5 och 27 år [13]. Förekomsten av PTSD var 6 procent efter 27 år, och risken för psykiatrisk störning var mer än tre gånger högre än i kontrollgruppen [14].
I den svenska uppföljningen 14 månader efter tsunamin i Sydostasien 2004 hade 31 procent självrapporterade psykiska besvär. Generellt nedsatt psykisk hälsa och posttraumatiska stressreaktioner, mätt med olika skalor, rapporterades av 23 respektive 10 procent [15]. Motsvarande siffror efter tre år var 22 respektive 6 procent [16]. Särskilt drabbade var de som utsatts för livshot, blivit fysiskt skadade och som förlorat nära anhöriga [16-18].
Vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri i Uppsala har uppföljningen av de svenskar som överlevde tsunamin 2004 fortsatt. Det har skett i samarbete med forskare i Norge och Danmark samt med Centrum för allmänmedicin i Stockholms läns landsting och institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska institutet. Nedan redovisas vissa deskriptiva data ur denna sexårsuppföljning. Fördjupad bearbetning av data pågår.

Metod
Våren 2011 sändes enkäter till de svenskar som deltagit i 14-månadersuppföljningen (n = 4 872) år 2006. Antalet insända svar var 2 643 (57 procent), varav 1 104 (42 procent) män och 1 539 (58 procent) kvinnor. General health questionnaire (GHQ-12) användes för att bedöma generellt psykiskt hälsotillstånd och Impact of event scale revised (IES-R) för att bedöma graden av posttraumatiska stressreaktioner. För GHQ-12 användes gränsvärdet 3 som indikation på nedsatt psykiskt välbefinnande. Hög sannolikhet för posttraumatiska stressreaktioner ansågs finnas vid 42 poäng eller mer på IES-R. Andelen som låg över dessa gränsvärden beräknades dels på hela gruppen, dels utifrån alternativen hur allvarligt exponerad man varit under händelsen: utsatthet för livshot, allvarligt exponerad men inte utsatthet för livshot samt inte exponerad för katastrofen. Hög sannolikhet för reaktioner ska dock inte tolkas som att diagnosen PTSD är verifierad eftersom detta inte låter sig göras enbart utifrån självskattningsformulär.

Resultat
Åldersfördelningen följde den första enkätens åldersstruktur. Medelåldern var 49,0 år (SD 14,1), för kvinnor 47,3 år (SD 14,2) och för män 51,2 år (SD 13,6). Majoriteten (78 procent) var gifta, sambo eller partner (78 procent av männen och 77 procent av kvinnorna). De heltidsarbetande vid svarstillfället var totalt 1 557 (59 procent), varav 750 (68 procent) män och 807 (53 procent) kvinnor. De deltidsarbetande var totalt 308 (12 procent), varav 40 (4 procent) män och 268 (18 procent) kvinnor. Antalet arbetslösa var totalt 37 (1 procent).
Det fanns inga signifikanta skillnader i reaktionernas svårighetsgrad mellan dem som också svarat vid treårsuppföljningen och dem som inte svarat. Däremot fanns en större andel exponerade (46 procent) och en högre andel kvinnor (59 procent) bland dem som svarat än i bortfallet (39 respektive 55 procent).

Reaktioner och besvär
Få individer (0,5 procent) rapporterade att de var sjukskrivna av orsaker förknippade med tsunamin. På en fråga om hur de uppfattade sitt rådande hälsotillstånd svarade 2 236 (85 procent) att det var gott/mycket gott (86 procent av männen, 84 procent av kvinnorna). Det var sju svarande (0,3 procent) som rapporterade kvarstående allvarliga kroppsliga skador relaterade till tsunamin, medan mindre fysiska problem beskrevs av totalt 115 (4 procent). De vanligaste upplevda kroppsliga besvären var trötthet (27 procent), värk/stelhet i kroppen (25 procent), ryggbesvär (21 procent) och muskelspänning (21 procent).
Av de svarande angav 444 (17 procent) att de upplevde uttalade psykiska besvär eller besvär i viss mån som var relaterade till tsunamikatastrofen. Något fler svarande hade nedsatt generell psykisk hälsa mätt med GHQ-12, medan färre uppfyllde kriteriet för svåra posttraumatiska stressreaktioner enligt IES-R (Tabell I). Skillnaden mot de tidigare uppföljningarna för hela gruppen illustreras i Figur 1. Andelen svarande med svår posttraumatisk stress var högst i den mest katastrofutsatta gruppen (8 procent) men hade i de båda utsatta grupperna sjunkit med tiden, medan andelen för dem som inte direkt utsattes alltjämt är låg (Figur 2). Samma mönster återfanns för andelen med nedsatt psykiskt välbefinnande, men skillnaderna mellan grupperna var något mindre (Figur 3).

Stöd och behandling
Det var 169 (7 procent) svarande som upplevde behov av psykologiskt stöd till följd av tsunamin. Bland de svarande angav 12 (1 procent) stort behov av psykologiskt stöd, medan 157 (6 procent) angav visst behov av psykologiskt stöd, varav en något större andel var kvinnor (7 procent) än män (4 procent). Huvuddelen, 2 433 (92 procent), angav att de hade någon att tala med om sina upplevelser. Merparten som fått någon form av behandling sedan oktober 2007 hade träffat husläkare, kurator eller psykolog i primärvården eller privat psykoterapeut. Genomgående hade fler kvinnor än män sökt behandling (Tabell II).
Av de svarande befann sig 1 181 i tsunamiområdet tillsammans med sina barn. På frågan om de i dag bekymrar sig för barnets/barnens fysiska/psykiska hälsa svarade 80 (6 procent) »en hel del/mycket«, 336 (27 procent) svarade »lite« och 824 (67 procent) svarade »inte alls«.
På frågan om barnet/barnen i dag är i behov av professionellt stöd eller hjälp angav 31 (3 procent) »ja, får hjälp i dag«, 85 (7 procent) angav »ja, har fått hjälp men inte längre« och 995 (81 procent) svarade »nej«. 116 (10 procent) angav »tveksamt/vet inte«.

Diskussion
Sex år efter katastrofen ter sig hälsoläget relativt gott i hela den undersökta populationen av överlevande svenskar efter tsunamin. En viss förbättring av hälsoläget sex år efter tsunamin jämfört med situationen efter tre år antyds genom flera olika mått.
Antalet individer som är sjukskrivna på grund av händelsen är lågt. En stor andel, över 80 procent, anger att deras hälsoläge är gott eller mycket gott. Endast ett fåtal rapporterar fysiska komplikationer, vilka annars visats kunna öka risken för posttraumatiska reaktioner [19]. Dock visar studien att fysiska problem fortfarande kvarstår för vissa drabbade efter sex år. Endast ett mindre antal bejakar uttalade psykiska besvär, medan något fler rapporter psykiska besvär i viss mån, sammantaget 17 procent, jämfört med 19 procent efter tre år och 31 procent vid uppföljningen efter 14 månader.
Var femte svarande uppfyllde kriteriet för nedsatt generell psykisk hälsa, vilket ligger i nivå med Folkhälsoinstitutets årliga nationella undersökningar av hälsotillståndet i den svenska befolkningen [20]. Den undersökta populationen utgörs emellertid av en resursstark grupp, som erfarenhetsmässigt har ett något bättre generellt hälsoläge än befolkningen som helhet, vilket alltså inte tydligt slår igenom här. I likhet med föregående undersökning uppvisar en större andel kvinnor än män psykiska symtom, vilket ligger i linje med internationell litteratur [21, 22]. På motsvarande sätt visar den mest katastrofexponerade gruppen en högre andel med nedsatt psykisk hälsa.
Var 20:e uppfyllde kriteriet för svår posttraumatisk stress, vilket är en liten minskning jämfört med föregående uppföljningar. Men andelen var fyra gånger större (8 procent) bland dem som varit utsatta för livshot än bland dem som var mind­re exponerade (2 procent). Jämfört med överlevande från Estonia tycks andelen ändå vara lägre, vilket kan bero på att en förhållandevis större andel av Estoniaöverlevande också hade förlorat närstående, vilket har visats ha samband med långvariga besvär [11]. Därtill utsattes de som överlevde Estonias förlisning för livsfara under en längre tidsrymd och var beroende av andra för att kunna räddas. Under tsunamin kunde många själva sätta sig i säkerhet när vågen väl dragit sig tillbaka och därmed påverka sin egen möjlighet till räddning, även om det för många innebar lång väntan på hjälp.
Majoriteten rapporterade att de har andra att tala med om sina upplevelser. Sådant socialt stöd har visat sig vara av stor betydelse för fortsatt återhämtning efter allvarliga händelser [23, 24]. Andelen som gått i någon form av behandling sedan de svarade på treårsenkäten är likartad som vid tre år, med en tendens till viss ökning, vilket kan spegla långvarigheten i posttraumatiska stresstörningar. Det är ett välkänt kliniskt faktum att det kan ta tid innan människor söker hjälp för psykiska besvär.
En tredjedel av de svarande som hade barn med sig under flodvågskatastrofen indikerade bekymmer för barnets/barnens fysiska och psykiska hälsa, och av dessa var mer än 6 procent mycket bekymrade. Det kan spegla något av vidden av de påfrestningar som de som överlevt tsunamin har att hantera. Bland dem som svarat fanns en viss överrepresentation av kvinnor och av dem som varit exponerade för livshot.

Konklusion
Sammanfattningsvis tyder sexårsuppföljningen på att hälsoläget är gott för huvuddelen av de svarande men att en betydande minoritet av dem som varit mest utsatta fortfarande har problem till följd av flodvågskatastrofen. Fördjupade studier kommer att belysa faktorer av betydelse för olika vägar till återhämtning.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
*
Statistiker Hans Arinell har bidragit med databearbetning. Enheten för krisberedskap, Socialstyrelsen, och avdelningen för forskningsstöd, Myndigheten för samhällets skydd och beredskap, har finansierat studien.

Läs även Medicinsk kommentar:

Bra återhämtning efter katastrofer kräver ökad professionalitet

Figur 1. Subjektivt upplevd påverkad hälsa (i viss mån, uttalat), tecken på nedsatt psykisk hälsa (GHQ-12 =3) samt posttraumatiska stressreaktioner (IES-R =41,6) efter 14 månader, 3 år och 6 år i den totala gruppen.



Figur 2. Andel med posttraumatiska stressreaktioner (IES-R =41,6) i olika tsunamiexponerade grupper.



Figur 3. Andel med nedsatt psykisk hälsa (GHQ-12 =3) i olika tsunamiexponerade grupper.



Om tabellen är svårläst, se artikeln i bifogad pdf!