Fallbeskrivning. En 15-årig pojke sökte barnkliniken 2013 på grund av 5 veckors anamnes med cervikal lymfadenit, feber, diarréer, huvudvärk, förändrad smak, lös avföring, nattliga svettningar och viktnedgång på 7 kg. Febern pendlade dagligen mellan 38 och 40 °C. Neurologisk undersökning och hudundersökning var utan anmärkning. Odlingar, PCR-prov samt virusserologi var negativa för bland annat Rickettsia, denguefeber, Brucella, Legionella, Epstein–Barr-virus, hiv och hepatiter. Lymfkörtel­exstirpation visade en nekrotiserande lymfodenopati med spridda nekroser, men inga granulom eller lymfom. Ultraljud av hals och buk påvisade bilateral cervikal lymfadenopati och splenomegali på 12 cm. Pojken skrevs ut till hemmet efter nästan 3 veckors vistelse på sjukhus då febern så småningom sjönk spontant. I slutet av sjukdomsförloppet drabbades han av fläckvis håravfall och trötthet. Ett par månader senare återgick patienten till sitt habituella tillstånd. Det hela bedömdes som en virusinfektion. 

Patienten insjuknade 3 år senare i en liknande sjukdomsbild. Han utreddes återigen på infektions- och ÖNH-kliniken. En andra lymfkörtelbiopsi visade lymfa­denitbild. Tillståndet bedömdes som oklar infektion, och lymfom uteslöts. 

Den nu 25-åriga patienten insjuknade för tredje gången 2019 med samma symtom när han var på Teneriffa. Status visade cervikal lymfadenopati bilateralt samt diffus ömhet i hela buken. En månad senare blev han återställd, och man hann inte göra lymfkörtelbiopsi denna gång. Vid det sista skovet remitterades patienten till reumatolog. Då var han återställd utan reumatologiska stigmata. Vid varje skov hade patienten haft förhöjd SR och CRP, lymfopeni, förhöjt laktat, omätbart haptoglobin, lätt anemi, lätt förhöjt IgG1 och normal serumelfores. All reumatologisk auto­immunserologi var negativ förutom anti-RNP-antikroppar, och det förelåg inga tecken på blandad bindvävssjukdom (mixed connective tissue disease), som är den reumatiska sjukdom som är starkast associerad med RNP-antikroppar (de förekommer även vid systemisk lupus erythematosus, SLE). Vissa symtom i anamnesen, såsom feber, håravfall, trötthet och lymfopeni, påminde om SLE.

Efter dubbelgranskning av tidigare biopsier från 2013 och 2016 kunde Kikuchi–Fujimotos sjukdom fastställas. 

Patienten var besvärsfri fram till 2021, då han fick sin coronavaccination och fick ett mindre skov. 

Diagnos 

Kikuchi–Fujimotos sjukdom eller histocytisk nekrotiserande lymfadenit är en sällsynt sjukdom, som läkare från olika specialiteter (hematologi, medicin, ÖNH, infektion och reumatologi) kan möta. De bakomliggande orsakerna är okända, men man kan se histologiska förändringar i lymfkörtlar som tyder på en triggad T-cellsrespons ]1]. Biopsi visar en typisk histopatologisk bild.

Epidemiologi 

Sjukdomen är sällsynt och incidensen är okänd. Sjukdomen drabbar mest barn och unga vuxna, men alla åldrar kan drabbas. Den drabbar fler kvinnor än män och beskrevs första gången av doktor Kikuchi och doktor Fujimoto år 1972. De var båda verksamma i Japan och upptäckte flertalet fall med liknande symtombild hos unga kvinnor [2-4]. 

Kliniska fynd 

Huvudsymtomet är cervikal lymfadenit. Andra symtom och tecken kan innefatta feber, hudutslag, artrit, fatigue, hepatosplenomegali, nattliga svettningar, diarréer och viktnedgång. Hudmanifestationer inkluderar kliande makulopapulösa utslag, erytem i ansiktet, lichen planus, alopeci och köldknölar. Oftast noteras lymfkörtelförstoring i halsen, men lymfadenopati på andra delar av kroppen har också beskrivits. I blodbilden kan man se leukopeni, men det finns rapporter med trombocytopeni och pancytopeni samt förhöjd SR och CRP. Det är vanligt att antinukleära antikroppar och reumatoid faktor är negativa, men de bör testas eftersom Kikuchi–Fujimotos sjukdom kan ses vid SLE eller utvecklas till SLE. 

I de flesta fall när patienten kommer i kontakt med vården gör man en infektionsutredning för att utesluta bland annat Epstein–Barr-virus, cytomegalovirus, hepatiter, brucellos, hiv, toxoplasmos och kattklössjuka. Hematolog konsulteras angående lymfom­utredning.

Histopatologi 

Diagnos ställs via körtelbiopsi som visar delvis nekrotiska foci med histiocytotiska infiltrat. De typiska fynden är parakortikala lesioner som består av fläckiga zoner av eosinofil fibrinoidnekros och riklig karyor­rexi (fragmentering av cellkärnan). 

Sjukdomsförloppet kan visa olika histologiska företeelser [5]:

  • Tidig fas (proliferativ) med ökat antal histiocyter, lymfocyter, plasmacytoida dendritiska celler (pDC) och fragmenterat cellmaterial (karyorrexi). 
  • Intermediär/sen (xantomatös) fas med nekros samt »skummande« (foamy) histiocyter. 

Stora immunoblaster och lymfocyter kan ge upphov till storcellslymfomliknande bild eller Ep­stein–Barr-virus-orsakad immunblastisk proliferation. Patienten ska alltid testas för Epstein–Barr-virus på grund av histopatologiska likheter. 

Behandling 

Behandlingen består av NSAID, kortison och humant normalt immunglobulin, beroende på sjukdomens aggressivitet. 

Prognos 

I de flesta fall är sjukdomen godartad, men den kan recidivera eller utvecklas till SLE. Det finns rapporter om allvarligare komplikationer, som hemofagocyterande lymfohistiocytos samt makrofagaktiverande syndrom sekundärt till Kikuchi–Fujimotos sjukdom, som kan ha dödligt utfall [6].

Läs författarintervju: 5 frågor till Evangelos Giannakos

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.