Artros är en folksjukdom. I Sverige har var fjärde person äldre än 45 år läkardiagnostiserad artros, och förekomsten ökar med ökande antal överviktiga och äldre. Ändå har bara hälften av dem med knäsmärta och artros sökt vård under de senaste 5 åren. Även globalt är artros en tung sjukdomsbörda: mätt som »years lived with disability« rankades artros i knä och höft år 2010 som nummer 11 [1]. 

Redan i 40-åldern räknas artros bland de tio vanligaste orsakerna till sjukdomsbördan i Sverige, och för åldersgruppen 50 till 75 år tar artros plats nummer 6 på listan.

Uppfattningen om artros hos både patienter och många vårdgivare har alltför länge varit ett pessimistiskt konstaterande att det är en naturlig del av åldrandet. Och behandlingen, ja det är väl värkmedicin och, när inte det hjälper, ett nytt knä eller en ny höft? 

Attityderna till artros behöver förändras från ett »reaktivt« mönster, där patienter med fullt utvecklad sjukdom behandlas med läkemedel och sedan kirurgi när det blir för besvärligt, till ett »proaktivt och preventivt« förhållningssätt redan vid tidiga stadier av artros. 

Vi har ny evidens om möjligheter att påverka sjukdomsrisk, symtom och sjukdomsutveckling. Det är dags att förebygga, upptäcka och behandla tidiga stadier av artros på samma sätt som vi i dag med självklarhet förebygger och behandlar exempelvis hjärt–kärlsjukdomar och diabetes.

Övervikt, obesitas, låg fysisk aktivitet och ledskador är påverkbara riskfaktorer och står för hälften av sjukdomsrisken, åtminstone vad gäller knäet. Vi kan påverka dessa faktorer och minska artrosrisken. Det finns nu god evidens för att viktminskning och träning har en minst lika god effekt på symtomen vid artros som den som kan fås med medicinering. 

Ett effektivt vårdprogram för artrosbehandling i primärvården har utvecklats och sprids över landet. Enkla träningsprogram kan minska knäskaderisken vid vissa idrotter med hälften; onödiga knäskador kan förhindras, vilka annars orsakar artros redan i 30-årsåldern. Ineffektiv behandling, t ex artroskopisk kirurgi vid knäartros, behöver mönstras ut för att ge plats åt bättre alternativ med mindre risk för allvarliga biverkningar. 

Patienter med artros har en överrisk för hjärt–kärlsjukdom, och bör undersökas för denna risk. Patienter som fått ett nytt knä eller en ny höft har en påtagligt minskad hjärt–kärlsjuklighet de närmaste 7 åren efter operationen, och vårdprogram med information och träning av patienter med höftartros kan minska behovet av operation med nya höftleder med över 40 procent.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Stefan Lohmander har mottagit ersättning för vetenskaplig rådgivning i samband med utveckling av ny artrosbehandling från Merck Serono, Medivir, Össur och Servier.