Under de första två decennierna i livet växer vi, och skelettet blir större när det ändrar form och storlek. Efter avslutad tillväxt fortsätter benomsättningen så att ca 12 procent av skelettet förnyas varje år men nu utan att skelettet ändrar sin form. Denna process kallas remodellering [1]. Utan kontinuerlig remodellering, där gammalt sprött ben byts ut mot nytt starkt, hade vuxenlivet kantats av frakturer. 

Men skelettet kan också, om det behövs, anpassa sig efter förändrad mekanisk belastning [2-5]. Om belastningen ökar, förändras benmassan och skelettets tredimensionella struktur för att öka hållfastheten. Om belastningen minskar, sker det omvända. Detta feedbacksystem följer »mekanostat«-teorin, ett uttryck som populariserades i mitten av 1960-talet [6]; begreppet används även i dag [2-5, 7, 8]. Teorin går därför också under benämningen »Utah paradigm« [6], en hypotes som bygger på Wolffs lag från 1800-talet, ett uttryck och inte en fysikalisk lag, som säger att benets struktur avspeglar den belastning det utsatts för. 

I dag anses belastningsgraden reglera upp till 40 procent av variansen i benets hållfasthet [2-5, 7-11]. Fysisk träning borde därför kunna vara av klinisk betydelse som frakturprofylax.

Sinnrik konstruktion svarar på mekanisk belastning

I muskulatur deformeras vävnaden vid mekanisk påverkan. Deformeringen registreras av cellerna, som svarar genom att syntetisera ny vävnad. Men hur kan skelettets celler registrera ökad belastning när deformeringen av skelettet uppgår till högst 1 promille? Genom en sinnrik konstruktion registrerar osteocyterna deformeringen genom sina trådtunna cellulära utskott som löper genom skelettet i tunna kanaler (canaliculi). Utskotten bildar ett sensoriskt nätverk som kommunicerar med andra osteocyter och celler på benets yta. Den för ögat omärkliga deformering av skelettet som belastning ger upphov till skapar en tryckgradient i vätskan omkring osteocyternas utskott. Tryckgradienten gör att vätskan rör sig med hög hastighet, och det är dessa strömningar som osteocyternas utskott registrerar som yttre belastning [3]. 

Som svar på detta stimulus sänder osteocyterna via sina utskott signaler till varandra och till celler, preosteoblaster, på benbalkarnas eller kortikalis yta, vilka då aktiveras till osteoblaster, varefter bennybildning initieras. När benets förstärkningsprocess med tiden bildar tjockare benbalkar avtar deformeringen vid samma belastningsgrad, något som leder till att vätskans strömning avtar och signalen upphör. Vi har då uppnått ett nytt jämviktsläge med högre benmassa och ett starkare skelett avpassat till det nya belastningskravet. 

Högst benmassa hos trestegshoppares ena ben

Hypotetiskt borde flödet runt osteocyternas utskott bli störst om belastningen är kraftig, snabbt insättande och innefattar olika belastningsriktningar. Därför borde stötar och slag leda till en mer effektiv stimulering än monoton och jämn belastning. Denna hypotes stödjs av såväl djurexperimentella studier som undersökning av idrottsmän/-kvinnor [2-5, 8, 10, 11]. 

Belastning och idrotter som innehåller dynamiska moment med stor kraft, hög frekvens och med belastningsriktningar som är varierande i ovanliga riktningar är den typ av belastning som resulterar i högst benmassa [2, 4, 5, 7, 12-14]. Därför ser man hög benmassa hos individer som ägnar sig åt racketsporter, gymnastik, bollsporter och aktiviteter som innehåller mycket hopp [14, 15]. Som kuriosum kan nämnas att den högsta benmassan som uppmätts hos idrottare är i skenbenet hos trestegshoppare, i det benet som de landar på vid uthoppet [16]. 

Statisk belastning borde enligt flödesteorin inte ge upphov till samma strömningar och därmed inte heller hög benmassa, en hypotes som också bekräftats i ett antal studier [2, 4, 17].

Kort tids belastning räcker

Det osteogena svaret blir mättat då belastningen upprepats ett fåtal gånger. I djurexperimentella studier har man visat att 36 belastningscykler per dag ger upphov till lika stort positivt skelettsvar som belastning med flera tusen cykler per dag [4, 5]. Detta verkar gälla även fysisk aktivitet hos människan, eftersom uthållighetsidrottare inom löpning, simning och cykling inte har samma höga benmassa som idrottsmän inom idrotter med för skelettet mer gynnsam belastningstyp [14, 15].  

Det räcker alltså med kort tids belastning för att »mätta« benets möjligheter att ytterligare reagera på mekanisk belastning [18, 19]. Ska man uppnå maximalt skelettsvar krävs också en viloperiod mellan belastningscyklerna så att cellernas känslighet för mekaniskt stimuli återuppväcks [20]. Denna viloperiod behöver vara upp till 8 timmar innan bencellerna kan reagera för fullt igen [20]. Dessutom når vi bäst svar om belastningen sker i korta pass jämnt fördelade över veckan [21]. 

För skelettet är det således bättre med korta upprepade pass än att fördela samma träningsmängd på enstaka och långa pass. De träningsrekommendationer som ges för att öka den kardiovaskulära hälsan och för viktminskning är således inte optimala för att öka skelettets hållfasthet.

Fysisk aktivitet ger belastningsspecifikt svar

Det osteogena svaret är specifikt för regionen som belastas [2, 22-24]. Studier har visat att tennisträning ökar kortikalis tjocklek genom att den medullära håligheten minskar (endokortikal kontraktion) i distala delen av överarmen, medan benet vid samma belastning ökar i vidd mitt på överarmsbenet (periosteal expansion) [25]. Det anabola svaret ser även olika ut om vi tittar i anteroposterior eller mediolateral riktning liksom om vi tittar proximalt, mitt på eller distalt i överarmsbenet [26]. 

Träning ger alltså inte ett allmänt skelettsvar, utan endast i de regioner som belastas, och responsen kan dessutom vara olika beroende på med vilken frekvens, riktning, kraft och omfattning belastningen sker. 

Det finns även studier som visar att hållfastheten av ett ben möjligen kan ökas genom att benmineral omfördelas från obelastade till högbelastade regioner [18, 22, 27]. Benets hållfasthet kan också ökas genom att benet ändrar sin tredimensionella arkitektur, också utan att benets storlek ökas, vilket har påvisats hos såväl djur som människa [2, 14, 25, 26, 28-30].

Träning stärker skelettet hos barn och ungdomar

En fråga som då uppkommer är om dessa gynnsamma skelettförändringar kan uppträda oavsett när under livet man ägnar sig åt fysisk aktivitet. Svaret blir nej, eftersom det osteogena svaret inte bara är köns- utan även mognadsberoende [10, 25, 31]. Det kraftigaste svaret på mekaniska stimuli sker i den sena för- eller tidiga pubertetsperioden [10, 25, 31]. Träning hos pojkar leder under tillväxten till deposition av ben på utsidan av rörbenen, periostal expansion, något som inte bara ökar benmassan utan också skelettets storlek. 

Samma belastning hos flickor ger före puberteten upphov till en viss periostal expansion, men under puberteten ger den snarare en ökning av den kortikala tjockleken genom att den medullära håligheten minskas, endosteal expansion [24, 25, 31], vilket inte ökar benets storlek. 

Av de två beskrivna depositionssätten är ökningen av skelettets storlek den mest gynnsamma ur hållfasthetssynpunkt, eftersom ett rörs motståndskraft mot böjkrafter ökar med fjärde potensen av radien.

Träning hos vuxna stärker inte skelettet

I vuxenlivet kan vi med träning som bäst vinna några procentenheter i benmassa och bromsa den åldersberoende förlusten [32]. Dessutom är möjligheterna till strukturell anpassning lägre i vuxenlivet. Den lägre frakturrisk som noterats bland fysiskt aktiva äldre individer beror därför förmodligen på förbättrad muskelstyrka och förbättrad neuromuskulär funktion [33]. Dessa storheter kan till skillnad från skelettet påverkas med träning genom hela livet. 

Träning som syftar till att minska antalet frakturer bör därför vara olika utformad för äldre och yngre individer. Hos yngre är målet att öka benets hållfasthet, medan den hos äldre bör syfta till att förbättra den neuromuskulära funktionen och därigenom minska antalet fall [34]. I dag finns en rad randomiserade kontrollerade studier som visar att balans- och styrketräning hos äldre, både de i eget boende och på institution, minskar såväl antalet individer som faller som antalet fall [34, 35]. 

Som ett kuriosum kan nämnas att den träningstyp som resulterat i bäst fallreduktion är tai chi, som visat sig kunna halvera fallrisken [36].

Måttlig träning hos barn kan ge starkare skelett

De nämnda studierna på idrottsmän/-kvinnor berättar för oss vad som är möjligt att uppnå, inte vad vem som helst kan genomföra. Interventionsstudier med måttlig träningsaktivitet hos barn och ungdomar har dock visat att även lägre nivå av fysisk aktivitet kan öka skelettets benmassa och förbättra dess arkitektur, om än med lägre magnitud (Figur 1) [8, 37-41]. Men även dessa små förändringar kan vara kliniskt relevanta för att öka benets hållfasthet. 

De flesta interventionsstudier av barn i förpubertet eller tidig pubertet har följt barnen <12 månader och använt extra träningsklasser eller adderat träning till skolgymnastiken; endast en studie har följt barnen mer än 36 månader [38, 39, 42]. 

Samtliga dessa studier är eniga när de visar att ökad grad av fysisk aktivitet hos ungdomar i förpubertet eller tidig pubertet leder till ökad benmassa samt förbättrad skelettstruktur. Däremot är det tveksamt om samma typ av intervention efter puberteten kan uppnå dessa förändringar [43]. 

Träning tycks ge långtidseffekter 

Om fysisk aktivitet hos ungdomar ska fungera som profylax mot framtida fragilitetsfrakturer, måste de träningsorsakade positiva effekterna kvarstå också när individen blir äldre. Enligt mekanostat-teorin verkar detta osannolikt, eftersom minskad belastning borde leda till ökad förlust av benmassa [6]. 

I dag finns ingen randomiserad kontrollerad studie som kan besvara frågan. Därför får vi försöka dra slutsatser från studier med lägre evidensgrad, antingen prospektiva observationsstudier med kortare duration (Figur 2) eller tvärsnittsstudier (Figur 3). Detta gör att våra slutsatser kantas av viss osäkerhet. Det finns ingen publicerad prospektiv studie som har följt barn från unga år över den aktiva karriären och upp i de åldrar när fragilitetsfrakturerna ökar exponentiellt. De positiva effekter man ser hos före detta idrottare kan därför bero på selektionseffekter. Individer som genom det genetiska arvet har bra muskulatur och hög benmassa har lättare att bli framgångsrika idrottsmän och idrottskvinnor. Den högre benmassan vi ser hos dessa idrottare behöver alltså inte vara en följd av idrotten. 

Prospektiva studier med kortare duration har följt idrottare från aktiv karriär och framåt. Dessa studier visar att såväl kvinnliga som manliga idrottare som slutar idrotta på elitnivå drabbas av ökad förlust av benmassa, åtminstone de första 10 åren efter avslutad idrottskarriär [44, 45]. Det finns även longitudinella studier med längre uppföljningstid som visar att den ökade förlusten avtar efter hand, något som gör att äldre idrottare som avslutade sin karriär för 30 år sedan fortfarande har högre benmassa än individer som inte tränat [7, 46, 47]. 

Den längsta longitudinella studien som visat detta har följt före detta idrottsmän upp till 40 år efter avslutad idrottskarriär. Trots denna mycket långa period utan specifik träning kvarstår en del av de positiva effekterna på benmassan (Figur 2) [46]. Men hur benmassan ser ut 20–30 år senare får framtida longitudinella studier visa, även om de tvärsnittsstudier som publicerats från riktigt gamla före detta idrottare visar att även de har kvarstående gynnsamma skelettförändringar [7].  

Benets struktur bidrar också till benets hållfasthet, oberoende av mängden benmassa [14]. Det vore därför kliniskt intressant om de positiva träningsrelaterade effekterna på skelettstrukturen kvarstår efter det att man har slutat träna [14]. I flera studier har man funnit att träningsassocierad ökning av benets storlek kvarstår efter avslutad idrottskarriär [48], liknande fynd har visats i longitudinella studier där den ökning av benstorlek och de gynnsamma strukturella förändringarna som man uppnådde hos barn med träning bevarades efter det att träningen avslutats [7, 46]. I tvärsnittsstudier har man funnit att äldre före detta idrottsmän har en mer gynnsam skelettstruktur än kontroller [49]. Effekterna verkar finnas kvar under mycket lång tid, eftersom man funnit att äldre manliga före detta idrottare har ett för åldern strukturellt mer gynnsamt skelett än förväntat, trots att idrottskarriären avslutades för upp till 65 år sedan [7, 50]. 

Försiktig slutsats av sambandet idrott–frakturrisk

De gynnsamma effekterna på skelettet som kvarstår efter avslutad idrottskarriär borde leda till lägre frakturrisk, något som bekräftats i litteraturen [44, 50]. Förekomsten av frakturer var i en studie hos före detta idrottsmän >50 års ålder med avslutad idrottskarriär för >65 år sedan 9 procent i jämförelse med 12 procent hos ålders- och könsmatchade kontroller; motsvarande siffror för fragilitetsfrakturer var 2 procent respektive 4 procent [44]. 

Liknande fynd har gjorts i en studie av manliga fotbollsspelare och i en undersökning där över 2 000 före detta manliga idrottare inkluderades [50]. I dessa studier har man funnit att de äldre före detta idrottarna efter avslutad karriär hade 30–40 procent lägre risk att drabbas av frakturer och 50–60 procent lägre risk att drabbas av fragilitetsfrakturer än de som inte tränat (Figur 4) [50]. 

Men även när det gäller sambandet mellan idrott och frakturrisk måste man vara försiktig i sina slutsatser. Om det föreligger en selektionseffekt hos dem som blir idrottare, kan denna förklara lägre frakturrisk i idrottsgruppen. Dessutom har förmodligen många av de före detta idrottarna hållit sig i hygglig fysisk form hela livet, något som också kan förklara att de faller sällan och skadar sig färre gånger när de väl faller. 

Möjligen skulle dock det positiva med ungdomsidrott vara att individen lär sig en aktiv livsstil och sunda levnadsvanor som hon/han tar med sig genom livet. Orsakssambandet kanske inte är det viktigaste, om än av högsta intresse då vi med idrotten syftar till att minska frakturerna. Om vi lyckas åstadkomma frakturreduktion, kanske det inte spelar så stor roll om detta sker genom förbättrad benmassa, förbättrad neuromuskulär funktion eller någon annan faktor. 

Därför får vi betrakta den lägre frakturrisken hos äldre före detta idrottare som en intressant observation utan att dra några slutsatser om orsak och verkan. 

Träning kan ge biverkningar

Innan man rekommenderar träning på populationsnivå som ett »vaccin« mot framtida frakturer måste allvarliga biverkningar uteslutas.  

Fler fall, mer trauma och fler frakturer. En risk som diskuterats är att ökad fysisk aktivitet skulle kunna leda till fler fall, mer trauma och fler frakturer. Det finns också studier som visar att barn och ungdomar med hög grad av fysisk aktivitet har hög frakturförekomst [50-52]. Detta gäller dock barn med mycket hög aktivitet, oftast på tävlingsnivå [50-52] och inte barn med lägre nivå av aktivitet, där interventionsstudier har visat att man kan öka aktiviteten utan att drabbas av fler frakturer [38, 39, 42].

»Den kvinnliga idrottstriaden«. Ett annat tillstånd som fått stor uppmärksamhet i litteraturen benämns » den kvinnliga idrottstriaden«, en konstellation av symtom som inkluderar amenorré, anorexi och låg benmassa [53]. I detta syndrom korrelerar minskningen av benmassa väl med durationen av amenorré. Det är därför av största vikt att snabbt identifiera individer med dessa symtom för att med reducerad träningsnivå och adekvat kostintag återställa energi- och hormonbalans. När vikten ökar och menstruationerna återkommer ökar också benmassan, men även långt upp i vuxenlivet kvarstår ofta en viss defekt [54]. Av intresse är att notera att negativa hormonberoende effekter på skelettet också har setts hos manliga långdistanslöpare [55]. 

Begreppet »den kvinnliga idrottstriaden« har modifierats under de senaste åren, och eftersom idrottsbetingad anorexi är ovanligt pratar man i dag oftare om begreppet »minskad energitillgång«. Den viktigaste åtgärden för kvinnliga idrottare med symtom på idrottstriaden är att optimera kosten för att återställa energibalans, eftersom det inte är träningen i sig som är orsaken till symtomen utan bristande födointag. Så länge energiintaget balanserar energiutgifterna motverkas katabol hormonbalans och därmed amenorré och förlust av benmassa. Reducerad träningsmängd gäller endast i uttalade fall av låg vikt och vid klinisk anorexia nervosa. Man bör därför skilja mellan idrottskvinnor som hamnar i negativ energibalans genom otillräckligt födointag i relation till energiutgifterna och kvinnor som har klinisk ätstörning som anorexia nervosa.

Skador. En annan biverkning av högintensiv träning är stressfrakturer [56]. Sådana uppkommer ofta i samband med att individen ökar sin träningsmängd eller byter skor eller underlag. De flesta stressfrakturer läker med avlastning/minskad belastning, träningen bör sedan återupptas med långsamt ökande intensitetsnivå. 

Idrottsbetingade akuta traumatiska skador, som främre korsbandsruptur, meniskskada eller fraktur, kan ge livslånga besvär, men sådana skador uppkommer beroende på olyckor och diskuteras inte närmare här. 

Högintensiv träning under ungdomen kan dock bidra till negativa effekter på längre sikt. När en led exponeras för långdragen eller intensiv belastning kan detta på sikt leda till ledsvikt (artros). Det finns ett samband mellan deltagande i kontaktidrotter, t ex fotboll, handboll och ishockey, på hög nivå och ledsvikt i högre åldrar även om man aldrig drabbats av någon specifik skada i leden [57]. 

Ökad risk för ledsvikt finns också hos dem som ägnat sig åt högintensiv långdragen uthållighetsträning. Studier av långdistanslöpare på hög nivå har visat ökad risk för att senare drabbas av ledsvikt [57]; en annan studie har visat att antalet genomförda Vasalopp och den tid man genomförde loppet på är kopplad till risken för senare ledsvikt [58]. 

Det är dock mycket viktigt att understryka att ökad risk för ledsvikt inte har noterats bland dem som tränar på motionsnivå. Sådan aktivitet verkar snarare vara gynnsam för leder och brosk [59, 60], eftersom denna typ av belastning förefaller kunna förbättra det kvarvarande broskets egenskaper. I dag rekommenderas till och med anpassad träning som behandling för dem med begynnande ledsvikt [59]. 

Daglig skolgymnastik till alla barn

Fysisk aktivitet är en billig intervention som de allra flesta skulle kunna delta i. Den period där vi med träning kan uppnå mest gynnsamma effekter på skelettet är sen förpubertet och tidig pubertet. Dessa effekter verkar bevaras också i vuxenlivet och följs i högre åldrar av låg frakturförekomst. Träning hos äldre påverkar skelettet endast i mindre utsträckning men har stora möjligheter att påverka den neuromuskulära funktionen. Detta reducerar antalet fall. 

Träningsinducerade biverkningar är i regel kopplade till högintensiv träning och försvinner med mer måttlig träningsintensitet. 

Tillgängliga data ger stöd för att initiera regelbunden måttlig fysisk träning som en strategi för att minska antalet frakturer i samhället. Med utgångspunkt i det aktuella kunskapsläget bör samhället arbeta för ökad fysisk aktivitet, inte minst under ungdomsåren, t ex genom att erbjuda daglig skolgymnastik till alla barn.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.