Människan är byggd för rörelse. Regelbunden fysisk aktivitet påverkar de flesta organ och vävnader, vilket på olika sätt kan bidra till förbättrad hälsa och funktion. Ett enstaka pass med fysisk aktivitet kan ha mätbara effekter på stämningsläge, kognition, blodtryck och blodsockerkontroll. Regelbunden fysisk aktivitet över månader och år minskar risken för många sjukdomar och förtida död samt förbättrar livskvalitet, stämningsläge, kognition och fysisk kapacitet. Dessa förändringar beror på adaptation i hjärta, kärl, skelettmuskulatur, fettväv, hjärna, benvävnad, endokrina körtlar och immunsystem. 

Drygt hälften av den riskreduktion för hjärt–kärlsjukdom som regelbunden aerob fysisk aktivitet (uthållighets- eller konditionsträning) av minst måttlig intensitet ger kan förklaras av påverkan på kända riskfaktorer, t ex minskad låggradig inflammation (ofta mätt som serumkoncentrationen av C-reaktivt protein [CRP]) och blodkoagulation (t ex mätt som sänkt halt av fibrinogen) samt lägre blodtryck, minskad lipidnivå och lägre BMI [1, 2]. 

I denna artikel har vi valt att redovisa kunskapsläget vad gäller biologiska effekter av fysisk aktivitet på hjärt–kärlsystemet, skelettmuskulaturen och hjärnan. För mer information om effekter på kroppssammansättning, endokrina funktioner, blodfetter, immunsystem, benvävnad, brosk, bindväv, lungor, blodfetter, mag–tarmkanal och lever hänvisas till kapitlet »Biologiska effekter av fysisk aktivitet« i Fyss (www.fyss.se).

Adaptationsmekanismer

Fysisk aktivitet och träning leder till påtagliga förändringar i den inre miljön i ett flertal vävnader, vilket påverkar proteiners utseende och funktion. Dessutom förändras genaktivitet genom påverkan på s k transkriptionsfaktorer som binds till DNA. 

En mekanism för den komplexa regleringen av genaktivitet som tilldragit sig allt större intresse är epigenetiska förändringar. Epigenetik, som betyder »utanför« eller »ovanför« den sedvanliga genetiken, kan beskrivas som förändringar av genfunktion som inte förklaras av DNA. Det finns ett fåtal studier som visar att s k DNA-metylering påtagligt kan förändras med träning [3], vilket skulle kunna ha stor betydelse för hur gener aktiveras och hur anpassningen i vävnader styrs. 

Genetiska skillnader är en orsak till att mycket välkontrollerade studier visar att vissa individer med likartad prestation före träning kan förbättras marginellt, medan andra ökar sin maximala syreupptagningsförmåga med >30 procent [4-6]. Även om en del studier genomförts är det ännu för tidigt att fastställa exakt vilka gener som har störst betydelse för storleken på träningssvaret [7, 8], inte minst med anledning av att det finns skillnader mellan vilka gener som kan vara av betydelse i olika etniska grupper [9]. Sammanfattningsvis tycks arvsmassan kunna förklara så mycket som hälften av variationen människor emellan. 

Frågor som emellanåt dyker upp är huruvida de individer som svarar med minst förbättring (»low-responders«) av t ex maximal syreupptagningsförmåga eller systoliskt blodtryck skulle ha mindre hälsomässig nytta än de som reagerar bättre (»high-responders«) på fysisk aktivitet eller om fysisk aktivitet till och med skulle kunna vara negativt. I en analys av fem studier med sammanlagt 1 687 individer (kvinnor och män) i olika åldrar undersöktes effekten av aerob fysisk aktivitet på maximal syreupptagningsförmåga och blodtryck samt blodkoncentration av HDL-kolesterol, triglycerider och insulin [10]. Hos en tredjedel fann man att något av mätvärdena till och med försämrades. Dock var det endast hos knappt 1 procent som tre eller fyra av värdena förändrades negativt. Det fanns inget samband mellan förändringen av dessa riskfaktorer och förändringen i maximal syreupptagningsförmåga; den grupp som svarade negativt för en riskfaktor ökade i genomsnitt sin prestation lika mycket som de individer som svarade positivt för samma faktor. 

Huruvida dessa fynd indikerar att fysisk aktivitet hos dessa individer skulle sakna värde eller vara negativt är i dag för tidigt att säga. Det är väl klarlagt att fysisk aktivitet har många andra, i den angivna studien ej uppmätta, positiva effekter. Exempelvis påverkas kärlfunktion, hjärtats struktur, blodkoncentration av olika stresshormoner, hjärnhälsa, skelett och bindväv. Dessutom skulle med all sannolikhet en ännu längre period av regelbunden fysisk aktivitet, kanske av annan typ och dos, positivt kunna förändra flera av riskfaktorerna.

Hjärta och blodkärl

Hjärtat. Regelbunden aerob fysisk aktivitet leder till stor ökning av vänster kammares storlek och väggtjocklek. Först sker, åtminstone vid måttliga träningsintensiteter, s k koncentrisk hypertrofi, dvs ökad muskelmassa utan ökad vänsterkammarvolym. Sedan sker en ökning av vänster kammares volym, excentrisk hypertrofi [11]. På så sätt återställs kvoten mellan muskelmassa och vänsterkammarvolym till normala värden. 

En annan förändring till följd av flerårig aerob fysisk aktivitet som ökar hjärtats slagvolym är ökad uttöjbarhet av kamrarna under fyllnadsfasen [11]. Ökningen av maximal hjärtminutvolym förklaras i princip helt av att hjärtats slagvolym ökat. Vid ett givet submaximalt arbete leder den ökade hjärtstorleken till att pulsen sänks och slagvolymen ökar. Slagvolymsökningen beror också på att hjärtats kontraktilitet ökats, vilket ger ökad ejektionsfraktion (den procent av hjärtats fyllnad som pumpas ut på ett hjärtslag). 

Ökad blodvolym och ökad procentuell del av den totala hjärtminutvolymen som dirigeras till den arbetande skelettmuskulaturen är fysiologiska förändringar som förbättrar återfyllnaden av hjärtat mellan hjärtslagen. 

Blodkärlen. Regelbunden aerob eller muskelstärkande fysisk aktivitet (styrketräning) sänker blodtrycket mer än ett enskilt blodtryckssänkande läkemedel [12]. Träning påverkar funktion och struktur i konduktans- och resistanskärlen som försörjer de skelettmuskler som tränas och i hjärtmuskeln [13]. Utvidgningsförmågan i resistanskärlen förbättras, och den inre volymen i större artärer ökas. Artärer som försörjer aktiva områden (lårartär hos löpare, armartär hos racketspelare) har tunnare vägg hos vältränade än hos otränade [14]. Tre månaders aerob fysisk aktivitet (främst promenad) minskar signifikant väggtjockleken i lårartären hos medelåders friska män [15]. Endotelfunktion i kärl i delar av kroppen som inte tränas kan påverkas av träning i andra delar av kroppen, kanske beroende på ökat blodflöde under arbete [13]. Träning leder också till ökad deformerbarhet av röda blodkroppar, vilket gör att de lättare formar sig och tar sig igenom kärlträdets trängsta delar. Tillsammans med expansion av plasmavolymen och sänkt hematokrit bidrar detta till sänkning av blodtrycket. 

Nedsatt arteriell elasticitet (ökad artärstyvhet) är en oberoende riskfaktor för hjärt–kärlsjukdom. Stora elastiska artärer som arteria carotis (halsartären) och hjärtats kranskärl är >50 procent mer eftergivliga hos personer som bedriver aerob fysisk aktivitet [16]. Äldre som bedriver regelbunden aerob fysisk aktivitet har samma kärlvidgningsförmåga som yngre personer, och 12 veckors regelbunden aerob fysisk aktivitet (rask promenad) förbättrar kärlvidgningsförmågan. I två studier jämfördes kontinuerlig aerob fysisk aktivitet (på 65 procent av VO2-max, 5 pass/vecka) med högintensiv intervallträning (5 pass/vecka) under 4 veckor (unga män med fetma) respektive 6 veckor (unga män som inte var regelbundet fysiskt aktiva) [17, 18]. Båda träningsformerna medförde likartad ökning av innehållet av det kärlvidgande enzymet kväveoxidsyntas i den skelettmuskulatur som tränats och av den tränade muskulaturens kapillärtäthet. Även kärlstyvheten i halskärlen minskade likartat med de båda träningsformerna.   

Det är sedan länge känt att regelbunden aerob fysisk aktivitet leder till ökning av antalet kapillärer (utbyteskärl) i hjärtat och de skelettmuskler som är aktiva [19], vilket bidrar till förbättrat utbyte av blodgaser, substrat och metabola slaggprodukter. 

Blodkoagulationen. Den kraftigt minskade risken hos regelbundet tränande personer för plötsligt död eller akut hjärtinfarkt under ett arbetspass kan bero på att långvarig träning ger upphov till förändringar som motverkar den ökade tendensen till trombocytaggregation vid ett arbetspass [20]. Tre månaders aerob fysisk aktivitet med två olika träningsdoser (300 eller 600 kcal/dag) medförde likartad minskning av koagulationsbenägenheten i båda träningsgrupperna [21]. En faktor som visade tendens till större minskning i högdosgruppen var plasminogenaktivatorinhibitor-1 (PAI-1), som hämmar nedbrytningen av blodproppar. Minskningen av PAI-1 skulle kunna vara en delförklaring till den minskade risken för hjärtinfarkt och stroke som regelbunden fysisk aktivitet leder till.

En annan viktig förklaring är att fibrinolysaktiviteten är ökad hos personer som tränar regelbundet [22]. Halten av fibrinogen, som är nödvändig för blodproppsbildning vid exempelvis kärlskada, är signifikant lägre hos personer som bedriver regelbunden aerob fysisk aktivitet. De lägre fibrinogennivåerna förklarar en del av den lägre risk för hjärt–kärlsjukdom som dessa personer har [1]. 

Benägenheten hos trombocyter att aggregera och reagera på skada är lägre efter en tids regelbunden fysisk aktivitet [23].

Andra möjliga förklaringar till att blodproppstendensen är minskad hos tränade personer kan vara att träning leder till ökade nivåer av prostaglandin, bl a till följd av ökad nivå av HDL-kolesterol och ökad halt av kväveoxid, som båda hämmar blodproppsbildningen.

Skelettmuskulatur 

Skelettmuskulaturen är en ytterst anpassningsbar vävnad, och aerob och muskelstärkande fysisk aktivitet påverkar dess struktur och funktion påtagligt. Efter några veckors träning har man i en del studier funnit ökad aktivering och rekrytering av motoriska enheter. Det är särskilt tydligt hos äldre personer, där man ofta i utgångsläget har en nedsättning av den maximala viljemässiga muskelaktiveringen. Detta mäts vanligen med en särskild teknik, där man lägger maximal, vanligen isometrisk, muskelaktivering till elektrisk stimulering. Om den elektriska muskelstimuleringen leder till ökad kraftutveckling, anses den maximala viljemässiga muskelaktiveringen vara nedsatt [24]. 

Muskelmassa. Muskelstärkande fysisk aktivitet har också påvisats ge viss nybildning av muskelfibrer till följd av aktivering av satellitceller. Det är ännu okänt om denna nybildning har kvantitativ betydelse för den styrkeökning som sker till följd av muskelstärkande fysisk aktivitet. Satellitceller är vilande celler i muskeln som kan aktiveras av olika stimuli, t ex muskelskada. Intressant nog ger muskelstärkande fysisk aktivitet även upphov till en betydande ökning av antalet satellitceller [25]. Eventuellt kan en minskning av satellitcellsaktivering på grund av lägre testosteronnivåer vara en orsak till sarkopeni (sänkt muskelmassa) hos äldre män. Sambandet mellan åldersberoende muskelsvaghet och låga värden för biotillgängligt testosteron stödjer denna hypotes [26]. 

Hos redan aktiva och vältränade personer ändras muskelfibrernas storlek endast i liten utsträckning vid aerob fysisk aktivitet, medan de kan öka mycket kraftigt i storlek vid muskelstärkande fysisk aktivitet. De långsamma fibrerna (typ 1) kan bli något större vid aerob fysisk aktivitet, sannolikt kopplat till att dessa fibrer är de som rekryteras först vid fysiskt arbete. För stillasittande individer eller individer som av annan anledning drabbats av sarkopeni är även aerob fysisk aktivitet ett utmärkt sätt att öka muskelmassan [27]. 

Mitokondrietäthet och kapillarisering. Även om aerob fysisk aktivitet kan leda till ökad muskelmassa, är det andra förändringar som dominerar, främst ökning i mitokondrietäthet och kapillarisering. Mitokondrieökningen vid aerob fysisk aktivitet påverkas av balansen mellan syntes och nedbrytning av de proteiner som bygger upp mitokondrien. Det är inte känt hur länge ett pass med aerob fysisk aktivitet stimulerar mitokondrieproteinsyntesen, men det är visat att mRNA-nivåerna av mitokondrieproteiner kan vara ökade upp till 24 timmar efter träningspassets slut [28]. 

En central faktor som styr den ökade kapillärtätheten i skelettmuskulaturen till följd av aerob fysisk aktivitet är vaskulär endotelial tillväxtfaktor (VEGF). Det finns belägg för att en viktig källa för VEGF är skelettmuskelcellen själv, där VEGF-fyllda vesikler i samband med muskelaktivitet töms ut i extracellulärrummet och stimulerar kapillärproliferationen [29]. 

Muskelcellens omprogrammering. Under akut muskelarbete förändras skelettmuskelcellernas yttre och inre miljö. Hormoner och tillväxtfaktorer binds till cellerna i ökad utsträckning. Inne i cellerna stiger temperatur, kalciumhalt och koncentrationen av ATP-molekylens nedbrytningsprodukter, t ex ADP och AMP. Samtidigt sjunker pH och syrgastryck. Dessa och andra faktorer påverkar direkt och/eller indirekt en rad proteiner i skelettmuskulaturen, vilka ingår i en omprogrammeringsprocess av muskelcellen; det vi i dagligt tal kallar träningseffekt. 

Centrala faktorer för att aktivera muskelns omprogrammering till följd av träning är en rad transkriptionsfaktorer innefattande NFAT (nuclear factor of activated T cells), MEF2 (myocyte enhancer factor), myoD (myogenic differentiation factor), myogenin och s k PPAR (peroxisomproliferator-aktiverade receptorer), t ex PGC-1α (PPAR-gamma-receptor-koaktivator 1α) [30]. 

En viktig mekanism i omprogrammeringen är den ökade fosforyleringsgraden av olika proteiner, t ex de s k mitogenaktiverade proteinkinaserna (MAPK) och olika mitokondriella faktorer, vilka i sin tur påverkar processer som styr anpassningen till träning genom att påverka vissa geners aktivitetsgrad [28, 30]. 

Det cellfysiologiska svaret vid muskelstärkande och aerob fysisk aktivitet skiljer sig betydligt. Muskelstärkande fysisk aktivitet leder till mera kortvariga episoder av hög mekanisk belastning, medan aerob fysisk aktivitet innefattar betydligt mindre mekanisk muskelbelastning som verkar under längre tid och ger den speciella cellfysiologiska miljö som förekommer vid långvarig aerob fysisk aktivitet. 

Signaleringsvägar. En viktig signaleringsväg för att stimulera till ökad muskelhypertrofi till följd av muskelstärkande fysisk aktivitet är den som innefattar signaleringsproteinerna fosfoinositid 3-kinas, proteinkinas B (oftast benämnd Akt) och mTOR (mammalian target of rapamycin). mTOR finns i två oberoende former, mTORC1 (complex 1) och mTORC2 (complex 2), och kan sägas svara på och integrera olika signaler från muskelträningen [28, 30, 31]. Dessa signaler kan vara mekaniska signaler från muskelarbetet eller signaler från tillväxtfaktorer och näringsämnen, främst leucin. mTORC1 styr muskelproteinsyntesen genom att fosforylera både 4EBP1 (eukaryotic translation initiation factor 4E-binding protein-1), vilket stimulerar mRNA-translation, och p70S6K (p70 ribosomal protein S6 kinase). 

p70S6K fosforylerar i sin tur den ribosomala subenheten S6 och ökar därmed proteinsyntesen. mTORC2, å andra sidan, motverkar nedbrytning av muskelproteiner genom att fosforylera och hämma transkriptionsfaktorer av typen FoxO (forkhead box). FoxO-faktorer leder till ökad muskelproteinnedbrytning genom att öka mängden av de två E3 ubiquitin-ligaserna atrogin-1/MAFbx (muscle atrophy F-box) och MuRF-1 (muscle ring finger protein 1) [28, 30, 31].

Stimulering till ökad mitokondriebildning och övriga träningsförändringar till följd av aerob fysisk aktivitet innefattar andra viktiga signaleringsfaktorer i muskelcellen. AMPK (AMP-aktivaterat proteinkinas) och CaMKII (Ca2+-kalmodulinberoende kinas II) aktiveras vid aerob fysisk aktivitet och leder till aktivering av PGC-1α [28, 30, 31]. Detta protein, som ökar i samband med varje träningspass, är en transkriptions-koaktivator som samordnar aktiveringen av många gener som är nödvändiga för nybildningen av mitokondrier. AMPK, som aktiverar PGC-1α, är en av flera signaleringsfaktorer som benämns metabola sensorer, eftersom de aktiveras vid sänkta energinivåer i muskelcellen, dvs ökade kvoter AMP/ATP och kreatin/kreatinfosfat [30]. 

Faktorer som kan aktivera PGC-1α innefattar deacetylering (möjligen via AMPK), fosforylering (möjligen via MAPK), ökade Ca2+-nivåer (CaMKII) och hypoxi i cellen samt viss nivå av oxidativ stress medierad genom reaktiva syre- och kväveradikaler [30]. 

Det finns många hållpunkter från in vitro-studier för att aktivering av AMPK (vilken sker vid aerob fysisk aktivitet) leder till att mTORC1 hämmas [32, 33]. Detta har stimulerat intresset för en fråga som länge engagerat arbetsfysiologer, nämligen varför samtidig styrketräning och aerob fysisk aktivitet ofta leder till mindre ökning av muskelmassa och styrka än vad enbart muskelstärkande fysisk aktivitet ger [31, 34, 35]. 

Hjärnan

Mycket kunskap om effekter av akut arbete och träning på hjärnan, ryggmärgen och perifera nerver kommer från studier på djur. Dock publiceras allt fler humanstudier av hur fysisk aktivitet påverkar nervsystemet. 

Det finns ett starkt positivt samband mellan aerob kapacitet och kognitiv funktion, vilket visats i bl a svenska mönstringsstudier [36]. Storleken på hippocampus, en hjärnstruktur med stor betydelse för bl a arbetsminne och rumsligt minne, är relaterad till aerob kapacitet och minnesfunktion [37] och ökar i storlek parallellt med förbättrat minne efter 1 års regelbunden aerob fysisk aktivitet [38] (Figur 1).

Jämfört med situationen i vila har hjärnan vid lågintensiv fysisk aktivitet något högre (ungefär 20 procent) total ämnesomsättning och totalt blodflöde. Vid ökande arbetsintensitet ökar inte total ämnesomsättning eller totalt blodflöde nämnvärt. Däremot ökar aktiviteten i hjärnceller, liksom ämnesomsättningen och blodflödet, i de specifika områden som sköter motorik, synintryck, balans, hjärt–kärl- och andningsfunktion mätbart vid succesivt ökad arbetsbelastning. Allra mest ökar ämnesomsättningen i lillhjärnan [39]. Glukoskoncentrationen ökar interstitiellt i CNS oavsett blodsockerkoncentrationen. 

Fysiskt arbete ökar frisättningen av tillväxtfaktorer såsom BDNF (hjärnrelaterad neurotrofisk faktor) (ökar 2–3 gånger). Den ökade vakenhetsgraden, den förbättrade koncentrationsförmågan och den minskade aptiten och det minskade energiintaget, särskilt efter högintensiv aerob fysisk aktivitet, kan eventuellt förklaras av förändringar i koncentrationerna av neurotransmittorer såsom dopamin, serotonin och glutamat [39]. 

Regelbunden fysisk aktivitet påverkar ett flertal olika funktioner i människans nervsystem. Funktioner kopplade mer omedelbart till den fysiska aktiviteten förbättras, t ex koordination, balans och reaktionsförmåga, vilket kan bidra till det ökande välbefinnande som är förknippat med regelbunden fysisk aktivitet. Dessutom bibehålls kognitiv förmåga (särskilt exekutiva funktioner, minne, planering och koordination av uppgifter) bättre, sömnkvaliteten förbättras, depressionssymtom minskar och självkänslan förbättras. 

Djurförsök har visat att tillväxtfaktorer av betydelse för celler i det centrala nervsystemet påverkas av fysisk aktivitet [40]. I hippocampus (viktig för bl a minnesbildning) ökar genexpressionen av ett stort antal faktorer, och den aktivitetsberoende synaptiska plasticiteten eller känsligheten är ökad [39]. Exempelvis ökar förekomsten av IGF-1 (insulinliknande tillväxtfaktor 1), en mycket betydelsefull tillväxtfaktor. 

Det har visats att kärlnybildningen ökar i ett stort antal områden i hjärnan efter träning, vilket har betydelse för näringsförsörjning och hjärnans funktion och hälsa. Hos djur som får springa ökar nybildningen av hjärnceller, bl a i hippocampus [41]. Dessa djur uppvisar dessutom förbättrad inlärningsförmåga.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.