Enligt delmål 19 i Socialstyrelsens målbeskrivning för blivande specialister ska ST-läkaren tillägna sig ett medicinskt vetenskapligt syn- och förhållningssätt [1]. Målet ska uppnås genom kurs, interprofessionell reflexion i grupp och teoretiska studier. Kunskaperna ska redovisas i ett skriftligt individuellt arbete under handledning enligt vetenskapliga principer. Uppföljning ska ske genom intyg om godkänt skriftligt individuellt arbete, utfärdat av aktuell handledare, och intyg om godkänd kurs. Denna del av målbeskrivningen är tvingande och gemensam för alla specialiteter. 

Till målbeskrivningen kommer specialistföreningarnas anvisningar, som är mer specificerade och av bör-karaktär.  I t ex allmänmedicin bör det vetenskapliga arbetet omfatta minst 10 veckors heltidsarbete och ha allmänmedicinsk relevans.

Sedan 2010 ger Enheten för allmänmedicin vid Göteborgs universitet en forskningsmetodikkurs (MFM310) motsvarande 7,5 högskolepoäng (halvt basblock på doktorandnivå), som ska täcka det obligatoriska FoU-momentet i specialistutbildningen i Borås, Göteborg och Vänersborg. Kursen är öppen för alla personalkategorier med behörighet, och deltagande ST-läkare har i Fyrbodal rekryterats från alla specialiteter. Förutom obligatorisk närvaro under 10 kursdagar (en dag varannan vecka) krävs att man löser en hemuppgift i litteraturgranskning, skriver en projektplan, gör en Powerpoint-presentation och en muntlig presentation och klarar ett skriftligt prov. Kursen innehåller följande moment: forskningsmetodik, litteratursökning, kvantitativa metoder och statistik, kvalitativa metoder, etik och presentationsteknik.

Tidigare utvärderingar

Trots att kursen har fått bra omdömen från deltagarna, har det framförts kritik mot målsättning och utformning. Många anser att kursens ambitionsnivå varit för hög – de flesta ST-läkare är inte primärt intresserade av forskning och tänker inte bli forskare. Kunskaperna anses inte relevanta för deras vardag. 

Kursen har saknat utbildning i evidensbaserad medicin, och många har efterlyst mer utbildning i att kritiskt granska vetenskapliga artiklar och behandlingsmetoder. Kursen har byggt för mycket på katedrala föreläsningar och för lite på deltagarnas egna aktiviteter i grupparbete. Projektplanen har varit svår att skriva för dem som inte redan är engagerade i något projekt på den egna kliniken. Det har varit svårt att hitta ämnen, tiden för att genomföra ett projekt med vetenskapliga förtecken har varit för kort, och det har saknats bl a kompetent handledning.

Syfte

Mot bakgrund av kritiken ansågs det relevant att direkt fråga ST-läkarna: Hur vill du att en obligatorisk forskningsmetodikkurs är utformad för att väcka intresse för forskning och forskningsfrågor? Vad tror du menas med att du ska tillägna dig »ett medicinskt vetenskapligt syn- och förhållningssätt«? Vad bör du som ST-läkare ha med dig av kunskaper och metoder efter att ha deltagit i en kurs i forskningsmetodik, och vilka kunskaper har du användning för i din vardagspraktik?

Metod

Under en ledarskapskurs i Ed i Dalsland intervjuades tio ST-läkare i två fokusgrupper. ST-läkarna var anställda i NU-sjukvården och primärvården i Fyrbodal (norra Västra Götalandsregionen) och representerade specialiteterna allmänmedicin, gynekologi, neurologi, psykiatri, kardiologi, infektion, ortopedi och internmedicin. Intervjuerna (som vardera tog ca 1 timme i anspråk) bandades och skrevs ut ordagrant. 

Resultat

Hur definierade ST-läkarna forskning och ett »vetenskapligt förhållningssätt«? Forskning är att söka kunskap om en fråga som man vill besvara. Man har oftast ett syfte eller ett mål som man vill uppnå. Forska gör man för att förbättra och effektivisera sin verksamhet inför framtiden. 

Ett vetenskapligt förhållningssätt är att ifrågasätta det man gör och att basera sin verksamhet på vetenskapliga studier, dvs att kritiskt granska forskningsresultat och medicinska artiklar. Det innebär även förståelse för att det finns många olika perspektiv och att det inte är bara en sanning som gäller.

Vilka förkunskaper om FoU hade ST-läkarna? Förkunskaperna var högst varierande, alltifrån någon statistikvecka till ett 10-veckors projektarbete under termin 10. Särskilt ST-läkare med utländsk examen hade mycket liten erfarenhet av forsknings- och utvecklingsarbete. Trots att man i dag kanske får en avancerad FoU-utbildning under grundutbildningen, är det mycket mer givande när man kan koppla kunskaperna till den specialitet man valt.

Vilka forskningskunskaper ansåg ST-läkarna att man bör ha med sig som doktor? Tre skäl till att en doktor bör ha ett vetenskapligt förhållningssätt kunde urskiljas i intervjuerna:. 

  1. Som doktor behöver man grundkunskaper om vetenskapliga metoder för att kritiskt kunna granska och bedöma t ex en vetenskaplig artikel. Man måste kunna se vad som är relevant i en studie och om den är av god eller dålig kvalitet. Speciellt viktigt är det att kunna bedöma det som läkemedelsindustrin presenterar vid sina dragningar. 
  2. Det är viktigt, inte minst i primärvården, att kunna diskutera nya medicinska rön (som t ex beskrivs i någon kvällstidning) och risker och chanser för olika behandlingsalternativ med sina patienter. Man måste kunna hitta ny information på nätet för att kunna bemöta och svara på patienternas frågor.
  3. För att inte fastna i gamla rutiner behöver man söka och kunna använda ny kunskap, som kan vara till nytta i det kliniska arbetet. Eftersom vi läkare har så stora möjligheter att bestämma i vårt arbete, måste vi ha evidens för det vi gör och inte handla utifrån löst tyckande och känsla. Om vi går utanför ramarna måste vi kunna motivera varför vi gör det, annars riskerar vi att förlora respekt i samhället och beskyllas för att vara »ovetenskapliga«. Om doktorer säger olika saker, finns det fog för patienterna att påstå att man till slut inte kan lita på någon. I dag är det för mycket fria tyglar, och olika sjukhus behandlar samma tillstånd på olika sätt. Utan ett vetenskapligt förhållningssätt riskerar sjukvården att förvandlas till ett område där var och en gör som de känner eller tycker och där det finns för lite intern granskning: ett »High Chaparral«, som en av informanterna uttryckte det.

Hur väcks intresset för forskning enligt ST-läkarna? Det är viktigt att man kan relatera till den kunskap som lärs ut och att den kan vara till nytta i någon situation man kan möta i sitt arbete. Motivationen ökar om kunskaperna går att relatera till den egna specialiteten. Det måste finnas tillräckligt med tid avsatt. Speciellt i början behöver man en bra och engagerad handledare, som kan ge tydlig och instruktiv handledning. Handledarna kan spinna vidare på det man lär sig under föreläsningarna så att det kopplas till ens egen praktik. Det är bra om det finns pågående projekt eller färdiga förslag som man kan haka på, särskilt om man inte själv kan komma på några idéer. Det är en fördel om kursen är uppdelad i perioder om 2–3 dagar så att man hinner komma in i ämnet ordentligt vid varje tillfälle. Över huvud taget betonade ST-läkarna friheten att kunna utforma kursen och inriktningen efter egna intressen och förmågor. 

Varför tappar man intresset och motivationen för FoU? Det primära intresset för flertalet ST-läkare var att bilda familj och att hitta sin yrkesroll som specialist. Statistikundervisningen kan te sig skrämmande, särskilt när man har dåliga förkunskaper. Om undervisningen är för avancerad med mycket teori, för få praktiska moment och för svag relation till det man gör, tappar man lätt intresset. En annan orsak kan vara bristande handledning. Det finns många doktorer på landsortssjukhusen som är inspirerande och engagerande förebilder, men de håller tyvärr sällan på med forskning.

Diskussion

Många av våra diskussioner kring undervisningen på de tidigare FoU-kurserna har handlat om undervisningsmetoder och om bra eller mindre bra föreläsningar, ofta utifrån studenternas utvärderingar. Ramsden rekommenderar i »Learning to teach in higher education« (som i dag är kursbok i högskolepedagogikkursen på Sahlgrenska akademin i Göteborg) att man i stället fokuserar på innehållet i undervisningen [2]. I första hand bör man alltså diskutera och bestämma målsättning med en kurs och vad en färdig specialist ska behärska. Först därefter kan det bli aktuellt att bestämma metoderna för hur målen ska förmedlas och uppnås samt hur utbildningsmetoderna och studenternas kunskaper ska utvärderas.

Traditionell medicinarutbildning bygger på kunskapsöverföring från en part till en annan. Många studenter är fortfarande efter utbildningen ovana vid det som Ramsden kallar »djuplärande« och att tänka självständigt. Man är skolad i ett biomedicinskt och naturvetenskapligt förhållningssätt, där otvetydiga och »rätta« svar och förklaringsmodeller på problemen [3] är vanligt förekommande.

En kurs i vetenskapligt förhållningssätt bör förslagsvis vara utformad så att den möter studenterna på den kunskaps- och färdighetsnivå där de befinner sig (och inte utifrån en konstruerad förväntan på deras kompetens). Man kan sällan med t ex tvång, ökade krav, förmaningar och pekpinnar »ändra« ST-läkarnas inställning. Men genom att förändra kursens målsättning, innehåll, utformning och formerna för utvärdering kan man försöka förändra studenternas uppfattning och inställning till forskning och till vad ett vetenskapligt förhållningssätt kan innebära i praktiken.

En annan målsättning bör vara att studenterna ska lära sig ett förhållningssätt och en metod som de kan använda i sin praktiska vardag – en metod för att kritiskt kunna granska sin yrkespraktik. Genom att introducera problembaserat lärande (vilket har visat sig vara den överlägset bästa metoden för utbildning i evidensbaserad medicin) [4] och egenstyrt arbete i smågrupper, kan man bidra till att ge ST-läkarna en metod för kontinuerlig professionell utveckling i kollegiala grupper, vilket också framhålls i flera av delmålen i målbeskrivningen. 

Ramsdens rekommendationer stämmer väl med vad som framkom i våra intervjuer. Informanterna betonade vikten av kunskaper och färdigheter i forskningsmetodik som går att tillämpa i vardagen – för att granska sin egen praktik och bemöta patienternas frågor. Samtidigt önskar de sig en kurs som tar hänsyn till varierande förkunskaper och väcker intresse för fortsatt forskning genom kunniga och engagerade handledare.

Målsättningen med en kurs i vetenskapligt förhållningssätt bör vara att skapa goda och kritiska konsumenter av vetenskaplig litteratur och medicinskt vetenskapliga rön. Studenterna bör efter kursen kunna formulera en forskningsfråga, fördjupa sig i den medicinska litteraturen och dra slutsatser som är giltiga för den egna praktiken. Kursen bör kunna väcka studenternas engagemang och nyfikenhet på forskning och utvecklingsarbete. Förhoppningsvis blir några av deltagarna också så entusiastiska att de väljer att gå vidare som forskare. 

I ett försök att tillgodose ST-läkarnas förväntningar startades 2012 i Fyrbodal en kurs i vetenskapligt förhållningssätt, med en liknande kurs i forskningsträning vid Köpenhamns universitet som förebild http://almenpraksis.ku.dk/forskningstraening

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.