Det finns i dag både farmakologiska och psykosociala behandlingsformer med bevisad effekt på alkoholintaget hos individer med skadligt alkoholbruk och alkoholberoende [1]. Behandling ökar chansen för återhämtning från alkoholproblem [2], och det är att föredra att behandlingen inleds i ett tidigt skede [3]. Trots betydelsen av tidigt insatt behandling och att det finns effektiva behandlingsformer, visar flera undersökningar att bara en minoritet av dem som har problem med alkohol söker vård; så lite som 20 procent i flera studier [4, 5]. Flera av dem har en socialt etablerad livssituation (dvs bostad och arbete), och det är vanligt att de även har hög utbildning [2]. Tidigare studier har visat att den svenska beroendevården når dessa personer i liten utsträckning [6]. 

Få berättar spontant om sina svårigheter att hantera alkohol [7]. Negativa attityder till behandling och en övertygelse om att problemet blir bättre av sig självt utgör hinder för att söka vård [2, 8-10]. Dessutom undviker flera att söka professionell hjälp för att inte stämplas som »alkoholist« och förlora social status [11]. Många har också en föreställning om att alkoholbehandling måste innebära livslång nykterhet, antabusbehandling eller behandlingshem [7]. 

Patientpreferenser för olika behandlingar vid skadligt alkoholbruk och alkoholberoende är lite studerat, men enstaka tidigare svenska studier finns [9].

Syftena med föreliggande studie var att undersöka 

  • behandlings-, vårdgivar- och yrkesgruppspreferenser
  • hinder för att söka vård vid alkoholproblem hos socialt etablerade individer boende i Göteborg eller dess kranskommuner
  • eventuella samband mellan vårdpreferenser och kön, utbildning, ålder och alkoholkonsumtion.

Metod 

En webbaserad enkät konstruerades med enkätverktyget Webropol. Den länkades till www.cera.gu.se och www.psy.gu.se, båda vid Göteborgs universitet. Målpopulationen var människor med arbete. För att nå ut till många på ett enkelt och billigt sätt blev drygt 130 arbetsgivare informerade om undersökningen per brev eller mejl. Arbetsgivarna uppmanades att inbjuda sina medarbetare till undersökningen genom att sprida länken till den webbaserade enkäten. Arbetsgivarna valdes för att få variation i sociala bakgrundsvariabler. Undersökningen pågick från 14 oktober 2013 till 10 december 2013. 

Respondenterna fick gradera behandlings- och vårdgivarpreferenser genom att föreställa sig att de själva skulle få alkoholproblem (föredragen vård). Konsumtion mättes med AUDIT-C, dvs de tre första frågorna i AUDIT (Alcohol use disorders identification test) [12]. Uppfattningar om hinder för att söka vård vid alkoholproblem efterfrågades liksom personernas egna erfarenheter av tvekan inför att söka vård.

Analys. Multivariat logistisk regressionsanalys genomfördes för utfallsvariablerna behandlingspreferens, vårdgivarpreferens och yrkesgruppspreferens, med kön, utbildning, ålder och alkoholkonsumtion som exponeringsvariabler. Personer med grundskole- eller gymnasieutbildning kategoriserade vi som lågutbildade, medan vi ansåg att de med någon form av högskoleutbildning var högutbildade. Åldersgrupperna delades in utifrån medianåldern som var 48 år (yngre 21–48 år respektive äldre 49–78 år). 

Ojusterade oddskvoter och signifikans beräknades. Pearsons χ2-test användes för prövning av samband mellan variabler. Samtliga analyser gjordes i SPSS, version 19.

Resultat

Av de 307 svarande var 63 procent kvinnor och 37 procent män. Medelåldern var 46,5 år (21–78 år). 79 procent hade någon form av högskole- eller universitetsutbildning, medan 21 procent hade grundskole- eller gymnasieutbildning. Respondenternas genomsnittliga AUDIT-C-poäng var 3,40 (0–12 poäng).

Behandlingspreferenser (Figur 1, Tabell 1). Individuell samtalsbehandling med 6 eller fler samtalstillfällen föredrogs av nära hälften (48 procent) av respondenterna i den tänkta situationen med eget alkoholproblem. Behandlingsinsatser såsom stödgrupp, behandlingshem och kortare individuell samtalsbehandling med upp till ­

5 besök föredrogs vardera av knappt 10 procent. Mindre än en tiondel (6,3 procent) föredrog läkemedelsbehandling. De minst attraktiva behandlingsalternativen var samtalsbehandling i grupp, parbehandling och självhjälp via internet samt telefonrådgivning.

Jämfört med lågutbildade var högutbildade signifikant mer intresserade av längre individuell samtalsbehandling (oddskvot 2,49; 95 procents konfidensintervall [95KI] 1,32–4,69) men mindre intresserade av behandlingshem (oddskvot 0,35; 95KI 0,14–0,86).

Vårdgivarpreferenser (Figur 2, Tabell 1). Knappt en fjärdedel (24,3 procent) svarade att de föredrog privat vårdgivare, t ex privatpraktiserande läkare eller psykolog, om de själva skulle ha alkoholproblem. Beroendeklinikens öppenvård föredrogs av 15,1 procent, medan företagshälsovården och Nordhemskliniken föredrogs av 10,2 procent vardera. Färre än en tiondel svarade att de helst skulle vända sig till en vårdcentral (7,6 procent) eller till Respons alkoholrådgivning (6,9 procent). Nordhemskliniken ger vård åt personer med både mellansvåra och svåra alkoholproblem, både i öppen och sluten vård, för hela Göteborg. Respons drivs av Göteborgs kommun och ger öppen vård till personer med lättare och mellansvårt missbruk. Färre än 1 procent svarade att de föredrog Socialtjänsten. En femtedel svarade att de inte visste vart de helst skulle vända sig. 

Kvinnor värderade genomgående den hjälp som olika vårdgivare kan erbjuda som bättre än vad män gjorde. Skillnaden var signifikant (P < 0,05) avseende fem av vårdgivarna. Beroendeklinikens öppenvård och Nordhemskliniken uppfattades erbjuda bra hjälp av flest (58,6 procent respektive 54,3 procent), medan betydligt färre uppfattade att Socialtjänsten och vårdcentralerna kunde erbjuda bra hjälp (24,9 procent re­spektive 18,4 procent). 

Yrkesgruppspreferenser (Figur 3, Tabell 1). Drygt hälften (52,8 procent) svarade att de helst skulle vilja ha kontakt med en psykolog om de själva hade alkoholproblem, medan drygt en femtedel (21,4 procent) föredrog en läkare. Få svarade att de föredrog en sjuksköterska eller en socialsekreterare. Män ville i större utsträckning än kvinnor ha kontakt med läkare (oddskvot 2,64; 95KI 1,44–4,84) och i mindre utsträckning med psykolog (oddskvot 0,51; 95KI 0,30–0,86). 

Hinder för att söka vård. Endast 17,3 procent ansåg att det är lätt att i dag få hjälp för alkoholproblem. När respondenterna fick svara på vilken förklaring de trodde var vanligast till varför personer med alkoholproblem drar sig för att söka vård valde en majoritet (59,7 procent) alternativet »De anser att deras problem inte är så allvarligt att de behöver söka hjälp«. Alternativet »De skäms för att söka hjälp för sina alkoholvanor« valdes av 26,3 procent. 15 respondenter (ca 5 procent) svarade »ja« på frågan om de någon gång funderat på att söka råd eller hjälp för sina alkoholvanor men dragit sig för att göra det. 

Skam var den främsta orsaken till att de dragit sig för att söka vård. Andra förklaringar var vilja att lösa problemen själv, oro kring sekretess och okunskap om att effektiv behandling finns. 

Diskussion

Av de 307 respondenterna var majoriteten både kvinnor och högutbildade. Detta är vanliga fynd vid enkätstudier.  

Majoritet föredrog individuell samtalsbehandling

Närmare 60 procent av de tillfrågade svarade att de föredrog individuell samtalsbehandling om de själva skulle få alkoholproblem, och av dessa föredrog mer än 80 procent längre behandling framför kortare. Studier har dock visat att längre behandlingar inte är mer effektiva än kortare, förutsatt att patientens problem inte är alltför allvarliga [13]. Sannolikt är denna kunskap inte spridd bland allmänheten, och vården bör förmedla den bättre. 

I linje med tidigare studier [14, 15] föredrogs behandlingar baserade på personlig kontakt framför telefon- och internetrådgivning, och det fanns en skepsis mot läkemedelsbehandling [1]. Det är möjligt att denna skepsis mot farmakologisk behandling beror på att allmänheten uppfattar att orsaken till alkoholproblem är mer psykologisk än biologisk. Det kan exempelvis förklara resultatet att man föredrar psykologiskt inriktad behandling hos psykolog framför farmakologisk behandling hos läkare. Det skulle också kunna bero på att allmänheten är dåligt upplyst om de olika farmakologiska behandlingsmöjligheter som finns. Det mest välkända läkemedlet torde fortfarande vara antabus, som kräver total avhållsamhet från alkohol och som för flertalet nog väcker associationer till allvarliga alkoholproblem.

Sjukvård hellre än socialtjänst

Att sjukvårdsinstanser föredras framför socialtjänsten är känt sedan tidigare [9]. Överraskande var där­emot att bara 7,6 procent av de svarande skulle föredra att få vård via en vårdcentral om de hade alkoholproblem. Med tanke på att vårdcentralerna utgör första linjens sjukvård i hälso- och sjukvårdsorganisationen är det förstås problematiskt om stora grupper i samhället uppfattar att vårdcentralerna är dåliga på att ta hand om alkoholproblem. Resultatet är något paradoxalt med tanke på att många vårdcentraler i dag har anställda psykologer och således torde kunna erbjuda just sådan behandling som flera deltagare efterfrågade. En annan möjlig slutsats är att det inte för allmänheten är känt vad vårdcentraler kan erbjuda vid problem med alkohol.  

Majoriteten föredrog privata vårdgivare, t ex privatpraktiserande läkare eller psykolog. Dessutom föredrog merparten av deltagarna vårdgivare som erbju­der individuell kontakt/uppföljning under behandlingen, vilket är i linje med tidigare studier [14, 15]. Det är möjligt att valet av privat vårdgivare inger en känsla av anonymitet. 

Flera hinder för att söka hjälp

Majoriteten ansåg att det är svårt att få och söka hjälp för alkoholproblem. Flera hinder för att söka hjälp nämndes, både individuella och strukturella. Skam och stigman är fortfarande problem. Ökad öppenhet om alkoholproblem och ökad kännedom om hur vanligt ett sådant problem är kan eventuellt motverka stigmatisering. Att hinder i denna studie är annorlunda än i en tidigare svensk studie [9] bör delvis kunna förklaras med olika svarsalternativ. 

Studiens styrkor och svagheter

Studiens främsta styrka är att den undersöker ett bristfälligt studerat ämne. Studien ger indikationer om vilka behandlingar människor önskar och vilka vårdgivarkategorier de föredrar att träffa, men man måste vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser. Intressant nog upprepar studien flera resultat från tidigare svenska studier. 

Den största begränsningen är att urvalet inte var obundet slumpmässigt och därmed inte statistiskt representativt för målpopulationen. Vidare var enkätfrågorna (frånsett AUDIT-C-frågorna) konstruerade för just denna studie och inte validerade.

Slutsatser

Utifrån ett folkhälsoperspektiv är det viktigt att vårdpersonal ökar sin kunskap om alkoholrelaterade problem och behandlingar och lär sig att tidigare uppmärksamma människor som har problem med alkohol, även dem med riskabel konsumtion och mindre allvarliga problem. Strukturella hinder bör minskas genom t ex förbättrad information om var man kan söka hjälp och vilka behandlingsalternativ som finns. 

Stigmatiseringen av människor med skadligt alkoholbruk kan troligen minska genom fler diskussioner, på såväl personligt och professionellt som politiskt plan, och genom ökad öppenhet kring hur alkoholbruket ser ut i vårt samhälle. Minskad stigmatisering skulle också underlätta för vårdpersonal att bemöta frågor kring alkohol och på så sätt öka chansen att de som kan ha nytta av vård också söker den.

Läs också: God prognos vid alkoholberoende, men få söker vård

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.