Förekomsten av osteoporos ökar med stigande ålder och leder till skört skelett och högre risk för låg­energifraktur. Frakturincidensen stiger brant efter 70 års ålder hos kvinnor (5–10 år senare hos män). Cirka 70 000 osteoporosfrakturer inträffar årligen i Sverige. Livstidsrisken för höftfraktur är högst i världen i de skandinaviska länderna, och prevalensen av kotfraktur är mycket hög hos svenska äldre kvinnor [1]. 

Frakturer i kotor och höft är allvarligast och leder ofta till nedsatt funktion, minskad livskvalitet och ökad dödlighet. Sjukdomen drabbar främst äldre kvinnor, vilka står för två tredjedelar av frakturbördan [2]. Patienter med osteoporosfrakturer upptar näst flest vårddygn efter stroke vid svenska sjukhus och kostar samhället över 5 miljarder årligen. 

År 1994 definierade WHO diagnosen osteoporos, och sedan dess har förståelsen av riskfaktorer för fraktur ökat dramatiskt. Ett flertal läkemedel som minskar frakturrisken har utvecklats och introducerats i klinisk praxis. Eftersom osteoporos som medicinskt fält är relativt ungt varierar kompetensen kring utredning och behandling stort i landet [3].

År 2012 presenterade Socialstyrelsen för första gången nationella riktlinjer för osteoporos som en del av riktlinjerna om rörelseorganens sjukdomar [4]. I riktlinjerna rekommenderas användning av WHO:s frakturriskkalkylator FRAX, som tar hänsyn till viktiga riskfaktorer som tidigare fraktur, ålder, ärftlighet, kön, rökning och tablettbehandling med kortison, för att ge vägledning om vilka patienter som bör erbjudas utredning med bentäthetsmätning. Tillgängligheten till bentäthetsmätare har tidigare varit ojämn i landet, men fler mätare kommer nu i bruk.

I riktlinjerna ges mycket hög prioritet till läkemedelsbehandling av patienter med kot- eller höftfraktur och till patienter med annan fraktur, låg bentäthet och hög frakturrisk. Läkemedel som ges högst prioritet inkluderar alendronat och zoledronsyra, medan denosumab ges lägre prioritet. Samtliga dessa läkemedel har hög evidens för prevention av frakturer. Fysisk aktivitet och fallprevention rekommenderas också, eftersom dessa åtgärder har visats kunna minska fallrisken. 

Socialstyrelsen presenterade uppdaterade rekommendationer i december 2014, där organiserade vårdkedjor (frakturkedjor) för att öka behandlingsandelen rekommenderas [6]. En orsak var att den låga andelen med sekundärprofylaktisk läkemedelsbehandling bland äldre patienter med fraktur inte förbättrades trots riktlinjerna [5]. Frakturkedjor har visats kunna kraftigt öka andelen som utreds med bentäthetsmätning och som får läkemedelsbehandling och andra förebyggande insatser efter fraktur. 

Med tanke på att andelen äldre snabbt ökar i samhället och att frakturrisken stiger brant vid högre åldrar förväntas det totala antalet frakturer öka dramatiskt de närmaste årtiondena om inga åtgärder vidtas. Effektiv sekundärpreventiv behandling (med läkemedel och livsstilsåtgärder) av högriskpatienter är således helt nödvändig och kan motverka denna utveckling, något som visats där arbetssättet tillämpats under många år. 

Tack vare de nya riktlinjerna har arbetet med nya frakturkedjor tagit fart vid ett antal svenska sjukhus och resulterat i ökad behandling av frakturpatienter. Kontinuerlig utvärdering och uppföljning med utökad implementering av frakturkedjor är sannolikt av stor betydelse för framtida sekundärprevention av frakturer i Sverige.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Mattias Lorentzon har fått föreläsningsarvode från Amgen, Lilly, Novartis, Meda, Servier, GE-Lunar och Santax Medico/Hologic.