Med fosterterapi menas behandling av fostret intra­uterint. Det kan innebära medicinsk behandling transplacentärt och intraamniotiskt eller kirurgiskt genom invasiva åtgärder. Invasiv fosterterapi i Sverige i dag utgörs av fetoskopiska ingrepp, intersti­tiell/intrafetal laserbehandling, shuntinläggning och kordo­centes med blodtransfusion till fostret. Majoriteten av dessa ingrepp ingår i det rikssjukvårdsuppdrag som sedan 2013 förlagts till Centrum för fostermedicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. 

Fetoskopiska ingrepp 

Diagnostisk fetoskopi för att detaljgranska fostrets yttre anatomi hade sin plats innan ultraljudstekniken blev så pass tillförlitlig att den kunde användas utan de risker som förknippas med intrauterina ingrepp. Blödningar, infektioner, för tidig vattenavgång, missfall eller iatrogen förtidsbörd kan aldrig helt undvikas. De fetoskopier som görs i dag är vanligtvis terapeutiska och ska ha en indikation där interventionen klart uppväger eventuella risker för komplikationer. 

Tvillingtransfusionssyndromet. I Sverige görs därför fetoskopi i princip bara vid potentiellt letala tillstånd, framför allt vid tvillingtransfusionssyndrom. Kortfattat är syndromet en konsekvens av obalans i blodflödet i kommunicerande kärl mellan fostren – anastomoser i den gemensamma placentan – som alltid finns i en monokorionisk (monoplacentär, enäggstvilling-) graviditet Figur 1 [1]. 

Tvillingtransfusionssyndromet leder till allvarliga hemodynamiska konsekvenser för båda fostren och är obehandlat förenat med en perinatal mortalitet på över 80 procent [2]. Det ena fostret (mottagaren) blir volymbelastat och utvecklar polyhydramnios, kardiomyopati och hjärtsvikt. Det andra fostret (donatorn) blir hypovolem och utvecklar njursvikt, cirkulationssvikt och oligohydramnios. 

Den kausala behandlingen är att stänga anastomoserna, och för detta används fetoskopi för att identifiera kärlen och därefter koagulera dem med laserenergi som fortleds via en tunn laserkabel i en arbetskanal i feto­skopet (Figur 2). 

Sedan denna behandling introducerades har resultaten successivt förbättrats, särskilt sedan rikssjukvårdsuppdraget förlades till Centrum för fostermedicin i Stockholm 2013. Den internationellt mest använda utfallsparametern, »andel graviditeter med ett eller två levande födda barn«, är i dag 90 procent. Andelen två levande födda barn efter tvillingtransfu­sionssyndromet och laserbehandling är 50 procent. 

På grund av ökad sjuklighet och dödlighet till följd av både sjukdomen och prematurbörd överlever dock inte alla levande födda barn neonatalperioden. Överlevnaden vid 28 dagars ålder är 75 procent för minst ett levande barn och 37 procent för två levande barn [3]. Av dem som lever efter 1 år är ca 90 procent utan några allvarligare sequelae. 

Själva tvillingtransfusionen med den belastning det innebär för fostren, operationstraumat och oftast en prematur förlossning gör att dessa graviditeter är mycket riskfyllda. Vi gör årligen ca 20–30 fetoskopier på denna indikation.

Tvilling-anemi/polycytemi (twin anemia polycythemia sequence; TAPS). Om mycket tunna kärlförbindelser (<1 mm) finns, kan transfusion av blodkroppar i stället för blodvolym uppstå mellan fostren, vilket resulterar i anemi hos donatorn och polycytemi hos mottagaren. Man ser här inte det klassiska fyndet av oligohydramnios och polyhydramnios som vid tvillingtransfu­sionssyndromet. 

Tillståndet uppstår oftast efter laserbehandling för tvillingtransfusionssyndromet (1–16 procent), men kan också uppstå spontant (1–5 procent) [4]. Den prenatala diagnosen baseras på en uttalad skillnad i hastigheten i blodbanan hos respektive foster, vilket bedöms genom dopplerundersökning av arteria cerebri media. 

Vid tvilling-anemi/polycytemi löper båda fostren risk för neurologisk skada till följd av intrakraniell blödning eller infarkt. Mottagaren löper därut­över risk för tromboser och respiratoriska problem med andnödssyndrom (respiratory distress syndrome; RDS) neonatalt. 

Prenatal handläggning kan bestå av exspektans, intra­uterin blodtransfusion eller fetoskopiskt ledd laserocklusion av anastomoserna beroende på graviditetslängd, tidigare ingrepp samt progress [4]. Det är dock ännu inte vetenskapligt klarlagt vilket som är den bästa behandlingen, och data om långtidsutfall saknas. 

Vårt centrum deltar i ett internationellt register (www.TAPSregistry.org) i vilket man prospektivt samlar information om behandling och utfall hos foster och nyfödda med tvilling-anemi/polycytemi, med syfte att skaffa bättre kunskap om optimal behandling och långtidsutfall. 

Anastomoser vid monokorionisk graviditet. Eftersom det vid alla monokorioniska graviditeter finns anastomoser, kan int­rauterin död hos ett foster på grund av allvarliga strukturella missbildningar, tvillingtransfusionssyndromet eller mycket uttalad selektiv tillväxthämning ge allvarliga konsekvenser för det andra fostret. När blodtrycket hos det döende fostret sjunker uppstår ofta transfusion från det levande till det döende fostret, vilket leder till hemodynamisk instabilitet hos det friska fostret. Resultatet kan bli att båda fostren dör eller att det överlevande fostret får bestående CNS-skador. 

Här är alltså inte anastomoserna det primära problemet utan vad dessa ger för konsekvenser sekundärt. Fosterterapi kan övervägas för att skydda ett foster om man bedömer att det andra är på väg att gå under innan förlossning är aktuell. Här används oftast fetoskopiskt ledd bipolär koagulation med ocklusion av navelsträngen för att optimera chansen till frisk överlevnad av det andra fostret. 

Slutligen kan fetoskopi användas vid icke-letala men gravt invalidiserande missbildningar hos ett foster i en monokorionisk tvillinggraviditet, där abort av båda fostren annars skulle vara alternativet.

Andra indikationer. Eftersom kunskap och kompetens vid fetoskopier utvecklats har även andra indikationer för intra­uterin mimimalinvasiv terapi börjat utvärderas. Det finns i dag möjlighet att via fetoskopisk intervention förbättra överlevnaden och minska risken för lunghypoplasi vid kongenitalt diafragmabråck (se artikel av Carmen Mesas Burgos et al i detta tema). 

Även fetoskopisk cystoskopi kan användas för att behandla uretravalvel och nedre urinvägsobstruktion [5]. 

Shuntinläggning 

Indikationer för att anlägga dränerande shuntar intra­uterint är framför allt isolerad fetal hydrotorax med hög risk för eller manifest hydrops fetalis och ned­re urinvägsobstruktion med njursvikt och oligo­hydr­amnios. Med en intrauterin införare anläggs då som avlastning en torakoamniotisk shunt från lungsäcken till amnionhålan eller en vesikoamniotisk shunt från urinblåsan till amnionhålan. 

Vid shuntinläggning, liksom vid andra ingrepp där man punkterar fostrets kropp, administreras först smärtlindring (fentanyl) och paralytikum (rokuronium) intramuskulärt till fostret. Komplikationsrisken är hög och effekten av shuntar måttlig varför behandlingen är aktuell endast vid ökad risk för perinatal död utan behandling. Vid Centrum för fostermedicin i Stockholm anläggs i medeltal 4 intrauterina shuntar per år.

Fetal hydrotorax. Överlevnaden vid uttalad fetal hydrotorax som påverkar hjärtfunktionen till den grad att hydrops fetalis utvecklas är mycket låg. Överlevnaden om torako­amniotisk shunt anläggs är rapporterad till ca 65–90 procent, men med ökad risk för prematur vattenavgång [6]. Den vanligaste orsaken till isolerad fetal hydrotorax är kongenital kylotorax på grund av lymf­kärlsmissbildningar. Prognosen för levande födda barn med denna diagnos, där kromosomavvikelser uteslutits, är vanligtvis god. 

Nedre urinvägsobstruktion. Vad gäller barn födda med nedre urinvägsobstruktion är prognosen sämre. Orsaken till nedre urinvägsobstruktion är oftast uretra­valvel eller uretrastenos/-atresi hos pojkfoster. Obstruktion av nedre urinvägarna leder till njurskada och njursvikt med oligo-/anhydramnios som följd. Anhydr­amniosen i sin tur leder till lunghypoplasi, vilket är orsaken till de flesta fallen av perinatal död i den här gruppen. 

Av de barn som överlever neonatalperioden utvecklar 25–30 procent uttalad njursvikt med dialysbehov och behov av njurtransplantation. Vesikoamniotisk shunt ökar chansen till perinatal överlevnad med en oddskvot på 2,5, men det är inte visat att prenatal intervention ökar överlevnaden vid 2 års ålder eller förbättrar njurfunktionen [7]. Intrauterin shunt ska således övervägas vid nedre urinvägsobstruktion endast efter noggrann information till föräldrarna av ett multidisciplinärt team bestående av fostermedicinare, neonatolog, barnurolog och barnnefrolog. 

Intrauterin blodtransfusion

Blodtransfusioner till foster intrauterint är det förs­ta exemplet på framgångsrik invasiv fosterterapi. De första lyckade transfusionerna utfördes intraperitonealt/-abdominellt i röntgengenomlysning 1963 [8]. Metoden har utvecklats genom åren till att i dag utföras ultraljudslett intravaskulärt, och komplikationsrisken har minskat betydligt. 

Indikationen för ingreppet är fetal anemi som i de flesta fall orsakas av hemolytiska erytrocytantikroppar hos modern – erytrocytimmunisering. Andra orsaker till fetal anemi kan vara infektion, t ex med parvo­virus B19, eller kongenitala hereditära anemier. 

Syftet med behandlingen är att undvika intrauterin död och hydrops fetalis samt iatrogen prematuritet. Fetal anemi kan med hög sensitivitet och helt riskfritt bedömas med hjälp av dopplerundersökning av flödeshastigheten i arteria cerebri media hos fostret [9]. Denna metod är i dag etablerad standardmetod för diagnostik. 

Intrauterin blodtransfusion utförs mellan graviditetsveckor 17 och 35, och fostret erhåller paralys och smärtlindring om fosterkroppen ska punkteras. Navelvenen punkteras antingen intrahepatiskt hos fostret eller vid placentainsertionen, och erytrocytkoncentrat med mycket hög hematokrithalt (75–85 procent) infunderas under ultraljudskontroll. 

Vid andra anemitillstånd såsom fetomaternell transfusion eller parvovirusinfektion kan det räcka med endast en transfusion, men vid erytrocytimmunisering krävs upprepade transfusioner, varannan till var tredje vecka fram till graviditetsvecka 34–35. Den perinatala överlevnaden vid transfusionskrävande ­erytrocytimmunisering är i Sverige över 95 procent med en medelgestationsålder på 36 veckor vid födelsen. För andra indikationer är överlevnaden lägre; speciellt gäller detta för anemi vid icke-immun ­hydrops fetalis. Detta återspeglar allvarligheten i grundsjukdomen, där anemin är ett delsymtom. 

Det finns en välgjord holländsk studie på långtidsresultat efter intrauterin blodtransfusion för hemolytisk fetal anemi/erytrocytimmunisering [10]. Man utvärderade 291 barn från 2 till 17 års ålder. Majoriteten, 95 procent, hade normal neurologisk utveckling. Jämfört med normalbefolkningen var dock incidensen av cerebral pares ökad (2,1 procent). Risk för neurologisk skada var markant ökad vid förekomst av hydrops fetalis vid första transfusionen, vilket belyser vikten av att i god tid remittera riskfall för bedömning och eventuell behandling innan uttalad anemi eller hyd­rops fetalis utvecklats. 

Gravida kvinnor med höga antikroppsnivåer, liksom med komplicerad obstetrisk anamnes med avseende på tidigare svår erytrocytimmunisering, bör övervakas veckovis med dopplerundersökning av flödeshastigheten i arteria cerebri media och remitteras om hastigheten motsvarar 1,5 MoM (multipel av medianvärdet) eller mer. Svensk förening för obstetrik och gynekologi har nyligen publicerat rekommendationer angående övervakning av gravida kvinnor med erytrocytimmunisering [11].

Interstitiell laserbehandling och radiofrekvensablation

Vid interstitiell laserbehandling används laseren­ergi och vid radiofrekvensablation radiofrekvensström för att skapa värme och destruera vävnad. Radiofre­kvensablation är en vanlig metod vid många av vuxen­världens sjukdomar. Inom fosterterapin används metoderna i syfte att destruera blodkärl eller tumörvävnad. Interstitiell laserbehandling och radiofre­kvensablation är alternativa behandlingsmöjligheter till fetoskopiskt ledd bipolär koagulation av navelsträngen vid uttalad tillväxthämning eller allvarlig missbildning hos ett av fostren i en monokorionisk tvillinggraviditet. 

Vid interstitiell laserbehandling förs en nål in i området där blodkärl som ska stängas finns, oftast vid den intraabdominella delen av navelsträngen. Genom nålen förs en tunn laserkabel in, och värme genereras som destruerar området, och blodcirkulationen stängs. Radiofrekvensablation fungerar på samma vis men med en elektrod som förs in, vilket genererar värme. Vissa instrument har elektroder formade som ett utfällbart paraply för att vidga området som ska destrue­ras. 

Reverserad arteriell perfusion. Metoderna används även för behandling av ett tillstånd hos enäggstvillingar som kallas reverserad arteriell perfusion (twin reversed arterial perfusion sequence; TRAP). Vid reverserad arteriell perfusion sitter navelsträngsinfästena i placenta från de två fostren mycket nära varandra, och stora kärlförbindelser finns mellan dem. Det ena fostret är redan från tidig graviditet strukturellt avvikande och kallas akardiskt, då det ofta saknar eget fungerande hjärta. Flödet i navelsträngskärlen till detta foster är reverserat, och det andra fostret, pumptvillingen, pumpar över blod till det akardiska via de stora ana­stomoserna mellan navelsträngarna (Figur 3). Den totala risken för intrauterin död vid obehandlat tillstånd uppgår till 80 procent. 

Om graviditeten klarar sig till andra trimestern innebär cirkulationsbelastningen ca 50 procents risk för fosterdöd för pumptvillingen [12]. Om pumptvillingen överlever finns ökad risk för neurologisk skada på grund av den hemodynamiska belastningen eller extrem prematuritet. Behandling brukar därför erbjudas i andra trimestern, med en rapporterad 80-procentig överlevnad utan tecken på neurologisk skada [13, 14]. Eftersom en tredjedel av pumptvillingarna går under mellan första och andra trimestern [15], kan det vara en fördel att behandla preventivt med interstitiell fetal laser eller radiofrekvensablation i tidig graviditet. 

En randomiserad multicenterstudie, TRAPIST, pågår just nu i syfte att undersöka överlevnad och neurologiska sequelae vid behandling i första respektive andra trimestern.

Fetala tumörer. Vid fetala tumörer kan interstitiell laserbehandling eller radiofrekvensablation användas för att destruera tumörvävnad eller för att koagulera tillförande blodkärl. Internationellt har olika typer av tumörer behandlats, men med mycket varierat resultat och med stora komplikationsrisker. I Sverige används metoderna i mycket begränsad omfattning, undantagsvis i fall där tumörerna hotar fostrets överlevnad intrauterint. Exempel kan vara tumörer i fosterlunga (lungsekvester) eller placenta (korionangiom), angiom eller teratom.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.