Somatiska hälsoundersökningar viktiga vid utredning för ADHD

Det är sedan tidigare känt att vuxna med hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning (ADHD) har ökad risk för psykisk ohälsa, och under senare år har kunskapen även ökat om sambanden mellan ADHD och ett flertal somatiska sjukdomstillstånd. Denna insikt belyser vikten av grundliga somatiska hälsoundersökningar av patienter vid utredning för ADHD, då samsjuklighet kan påverka patienters långsiktiga hälsa. Det är viktigt att fastställa livsstilsfaktorer och andra riskfaktorer som bidrar till kopplingen mellan ADHD och somatisk sjuklighet, för att i allt större utsträckning kunna arbeta för att förebygga sjukdom med hjälp av riktade insatser. 

I denna artikel vill vi sammanfatta kunskapsläget om den senaste forskningen om kopplingen mellan ADHD, livsstilsfaktorer och somatisk sjuklighet i vuxen ålder. Vi belyser vilka fynd som har god vetenskaplig grund och vilka som inte har stark evidens i nuläget och avslutar med diskussion kring kliniska implikationer och framtida forskningsspår. 

ADHD och somatisk samsjuklighet

Nervsystem, luftvägar och metabolism. En nyligen genomförd rikstäckande registerstudie fann att vuxna med ADHD löper högre risk för ett flertal somatiska tillstånd än dem utan [1]. De starkaste sambanden med ADHD rapporterades för sjukdomar kopplade till nervsystemet, luftvägarna och metabola-endokrina sjukdomar. Dessa fynd är i linje med tidigare forskning, som visat tydliga samband mellan ADHD hos vuxna och sömnproblem, epilepsi, migrän, astma och fetma [2].

Sömnstörningar är mycket vanliga vid ADHD, och cirka 80 procent av vuxna med ADHD rapporterar någon form av sömnproblem [3]. Individer med ADHD löper framför allt högre risk för sömnlöshet och sämre sömnkvalitet, vilket har visats både genom självrapportering av sömnproblem samt objektiva mätningar med polysomnografi [3, 4]. Ny forskning tyder på att kopplingen mellan ADHD och sömnproblem är komplex: ADHD och sömnproblem delar vissa neurobiologiska mekanismer, men sömnproblem kan även leda till eller förvärra ADHD-symtom och vice versa [5].

Andra sjukdomar i nervsystemet som visat stark koppling till ADHD hos vuxna i både kliniska studier och registerstudier är epilepsi och migrän [1, 2]. En nyligen genomförd rikstäckande registerstudie fann att vuxna med ADHD hade 3 gånger högre risk för epilepsidiagnos och 2 gånger högre risk för migrändia­gnos än vuxna utan ADHD [1].

Det finns starka belägg för att vuxna med ADHD har en ökad risk för astma [2]. En norsk befolkningsstudie fann till exempel att 24 procent av vuxna med ADHD rapporterade att de hade astma, jämfört med 11 procent i en kontrollgrupp [6].

Ett fåtal studier har även visat kopplingar mellan ADHD och andra respiratoriska sjukdomstillstånd, till exempel ospecificerade kroniska lungsjukdomar [7] och kroniskt obstruktiv lungsjukdom [1]. Till vilken grad dessa samband förklaras av rökning, som är vanligt hos vuxna med ADHD [6], är än så länge inte klarlagt.

Nya forskningsresultat från flera olika forskargrupper beskriver en ökad risk för ett flertal metabola och endokrina tillstånd hos ADHD-patienter. Detta är inte helt överraskande då individer med ADHD har en ökad risk för övervikt (37 procents ökad risk) [8], vilket i sin tur är en riskfaktor för metabola och endokrina sjukdomar. En svensk befolkningsstudie visade till exempel på 2,4 gånger högre risk för typ 2-diabetes hos vuxna med ADHD jämfört med en matchad kontrollgrupp [9], men ett något svagare samband har rapporterats för typ 1-diabetes [1]. Ett fåtal studier visar även på en något högre risk för sköldkörtelsjukdomar (oftast hypotyreos) hos vuxna med ADHD [1, 10, 11].

I de flesta studierna som diskuteras i denna artikel ställs ADHD-diagnosen i vuxen ålder, vilket innebär att inte alla individer med vuxen ADHD haft en dia­gnos i barndomen. För att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder ska ADHD-symtomen dock ha debuterat i barndomen, och därför kan man utgå ifrån att de flesta med vuxen ADHD-diagnos även haft ADHD redan i barndomen.

Blandade resultat kring andra tillstånd. Forskningen har beskrivit ett visst samband mellan ADHD och förekomsten av celiaki, obestämbar kolit, IBS (irritable bowel syndrome), Willis–Ekboms sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, kronisk smärta och fibromyalgi [2, 12, 13], men det behövs mer forskning för att fastställa om resultaten håller i framtida studier och för att kvantifiera hur stora riskerna är hos vuxna med ADHD.

Åldersrelaterade sjukdomar. Preliminära slutsatser från ett fåtal studier indikerar att det finns ett samband mellan ADHD och sjukdomar relaterade till åldrande, som till exempel hjärt–kärlsjukdom, demens och Parkinsons sjukdom. Resultaten har dock varit blandade, ofta från små studier och från studier som använt sig av retrospektiv självrapportering av ADHD i stället för standardiserade kliniska intervjuer [2, 10, 14]. 

Det finns få studier med tillgänglig information om både ADHD och sjukdomar relaterade till åldrande, eftersom ADHD endast har diagnostiserats regelbundet hos vuxna de senaste 10–20 åren, varför det finns få äldre individer med ADHD-diagnos. Nya resultat från svenska rikstäckande studier har dock visat ett svagt samband mellan ADHD och hjärt–kärlsjukdom, demens och Parkinsons sjukdom [1, 15]. 

Ett flertal studier visar även att det finns ett samband mellan ADHD och biologiska riskindikatorer för hjärt–kärlsjukdom, som till exempel högt diastoliskt blodtryck och förhöjda kolesterolvärden (framför allt LDL-kolesterol) [16, 17]. Mer forskning behövs för att klarlägga hur stora riskerna är hos vuxna med ADHD och vilka livsstilsfaktorer och mekanismer som ligger bakom kopplingarna till åldersrelaterade sjukdomar.

Livsstilsfaktorers roll

En tänkbar förklaring till sämre hälsotillstånd hos individer med ADHD är svårigheterna att etablera och bibehålla hälsosamma livsrutiner. Ett flertal studier har visat att vuxna med ADHD har högre tobaks-, drog- och alkoholkonsumtion och oftare utvecklar skadligt bruk och beroende jämfört med vuxna utan ADHD [18, 19] samt att vuxna med ADHD har sämre kostvanor och en diet rik på fett och kolhydrater och med mindre intag av frukt och grönsaker [20, 21]. Dessutom är individer med ADHD i genomsnitt mindre fysiskt aktiva än individer utan ADHD och presterar sämre fysiskt [19].

De ohälsosamma livsstilsfaktorerna som vi ofta ser vid ADHD är kända riskfaktorer för ett flertal somatiska utfall, till exempel övervikt och metabola och kardiovaskulära sjukdomar, samt även dödsfall [22]. Det är därför möjligt att ADHD-symtom, till exempel de som relaterar till sämre planeringsförmåga och impulskontroll, leder till ohälsosammare matvanor (till exempel hetsätning, ohälsosam kost) som i sin tur leder till övervikt och metabolt syndrom [17, 20, 23]. En annan teori är att sömnproblem (sömnlöshet, kort sömntid, störning i dygnsrytmen) i sin tur leder till övervikt, nedsatt glukostolerans (glukosintolerans), typ 2-diabetes och metabola syndromet [17].

Endast ett fåtal studier har systematiskt studerat i vilken grad olika livsstilsfaktorer förklarar kopplingen mellan ADHD och somatiska utfall [7, 16, 18]. Resultaten är inte entydiga. Det finns till exempel stöd för att avvikande ätmönster samt för lite fysisk aktivitet hos ADHD-patienter ökar risken för fetma [24] och att somatisk multisamsjuklighet hos ADHD-patienter till viss del kan förklaras av påfrestande livshändelser, stört ätbeteende och även depressions- och ångestsymtom [25]. Dock har dessa studier ofta varit små, och det behövs fler longitudinella studier för att undersöka i vilken utsträckning olika livsstilsfaktorer förklarar kopplingen mellan ADHD och somatisk samsjuklighet. Två nyligen utförda studier använde sofistikerade statistiska modeller för att undersöka kausala kopplingen mellan ADHD och övervikt samt sömnproblem. Studierna fann stöd för kausala mekanismer som gick i båda riktningarna: ADHD kan till viss del öka risken för övervikt och sömnproblem, men övervikt och sömnproblem kan även leda till eller förvärra ADHD-symtom [26, 27].

Kliniska implikationer och framtida forskningsfrågor

Forskningen som presenterats i denna artikel, som visat på förekomsten av somatisk samsjuklighet hos vuxna med ADHD, belyser vikten av en sammanhållen vård och ett nära samarbete mellan somatiska och psykiatriska vårdgivare. Kopplingen mellan ADHD och somatisk sjuklighet är relevant under hela vårdförloppet: från utredning och behandling till uppföljning av patienter med ADHD. En noggrann medi­cinsk anamnes och somatisk hälsoundersökning är en viktig del vid ADHD-utredningen. Differentialdia­gnostisk bedömning av ADHD-symtom i relation till etablerat eller försämrat somatiskt tillstånd behöver utredas och följas upp via den somatiska vården (till exempel anemi, hypo-/hypertyreos, misstänkt obstruktiv sömnapné, epilepsi). Bättre och snabbare identifiering av somatiska tillstånd hos ADHD-patienter är viktig för att adekvata insatser inte ska fördröjas eller utebli. Ju tidigare patienter får dia­gnos och behandling, desto större chans finns att underlätta de somatiska besvären och förhindra framtida hälso­problem. På samma sätt är identifiering eller uteslutande av ADHD en viktig del vid utredning av somatiska sjukdomstillstånd som övervikt, typ 2-diabetes, högt blodtryck, lipidrubbningar och hypotyreos.

Inför läkemedelsinsättning mot ADHD bör eventuella kontraindikationer uteslutas. Behandlingsrekommendationer från Läkemedelsverket lägger vikt vid anamnes kring epilepsi, kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjuklighet samt samarbete under behandling mellan psykiatri och specialister inom neurologi eller kardiologi [28]. Negativ påverkan på puls, blodtryck, aptit och sömn är vanliga biverkningar även hos somatiskt friska patienter [29, 30], men större försiktighet rekommenderas även för patienter med hypertoni, diabetes, hjärtfel samt förvärvad hjärt–kärlsjukdom [28].

Hög somatisk samsjuklighet hos patienter med ADHD tydliggör vikten av förebyggande och hälsofrämjande arbete, till exempel motiverande samtal, sömnrådgivning, tillgång till arbetsterapeutiska insatser och dietiststöd.

Framtida forskning bör fastställa de livsstilsfaktorer och andra riskfaktorer som bidrar till den ökade risken för somatisk ohälsa vid ADHD och identifiera ADHD-patienterna med störst risk, för att i större utsträckning kunna arbeta förebyggande för långsiktig hälsa med riktade insatser. Fler storskaliga studier med uppföljning av patienter över en längre tidsperiod behövs för att få en komplett bild och förståelse av somatisk samsjuklighet vid ADHD över hela livsspannet, från barndomen till sen vuxen ålder.