Fysisk aktivitet kan förbättra faktorer i metabola syndromet

Metabola syndromet är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd som ökar risken för kardiovaskulära sjukdomar, typ 2-diabetes, cancer och för tidig död. Syndromet påverkar även systemiska inflammationsprocesser i kroppen, vilket ökar risken för kognitiv svikt, demens, Alzheimers sjukdom och depression [1].  Metabola syndromet har definierats på olika sätt över tid, men innefattar bukfetma, störningar i glukos­omsättningen, dåligt reglerat blodtryck och rubbningar i blodfettsbalansen. Flera olika definitioner finns för att karakterisera tillståndet, men en av de senaste är NCEP:s (National cholesterol education program,  ATP III) från år 2005 [2], se Fakta 1. 

Metabola syndromet är mycket vanligt, främst i den rika delen av världen, med ca 25 procents förekomst i Europa och Nordamerika. Prevalensen varierar med ålder, etnicitet och vilken definition av syndromet som används. I Sverige har cirka 20 procent av personer under 65 år syndromet, med en ökande prevalens hos barn och ungdomar, och cirka 30 procent av individer över 65 år [3]. Bakomliggande orsak är i första hand en ohälsosam livsstil med ett högt intag av kalorier, inadekvat näringsinnehåll och störd måltidsordning kombinerat med en låg grad av fysisk aktivitet. Utöver en obalans mellan intag och förbrukning av energi kan ett tillstånd av kronisk stress ligga bakom utvecklingen av det metabola syndromet [4].

Metabola syndromet innebär en avsevärt ökad risk för kardiovaskulära sjukdomar [5], och kombinationen av komponenterna som ingår i syndromet har en additiv effekt. Risken för en kardiovaskulär händelse beräknas öka med ca 40 procent för individer äldre än 60 år om alla kriterier i NCEP, ATP III är uppfyllda [6]. Dessutom ökar risken att utveckla typ 2-diabetes och flera cancerformer, som prostata-, bröst-, tjocktarms- och levercancer. Vid övervikt/fetma finns även en ökad risk för artros och andra belastningssjukdomar. 

Effekter av fysisk aktivitet 

Effekter av fysisk aktivitet kan relateras till verkningsmekanismerna för samtliga patologier som ingår i det metabola syndromet [2]. Fysisk aktivitet har en liten effekt på vikten, men medför däremot en omfördelning av vikt från bukfett till muskelmassa, vilket medför stora fördelar för metabol hälsa. Fysisk aktivitet minskar blodtrycket med 9–13 mm Hg hos individer med hypertoni genom framför allt minskat perifert motstånd och påverkan på det autonoma nervsystemet [7]. Blodfettsrubbningar påverkas också av fysisk aktivitet, med ökade HDL-nivåer och minskade triglyceridnivåer. Positiva effekter på trombogenes och hemostas ses vid ökad fysisk aktivitet. Däremot är effekten på LDL knappt märkbar, då omfattande kostförändringar eller medicinering krävs för en minskning. 

Glukosmetabolismen kan tydligt påverkas av fysisk aktivitet. Denna minskar insulinresistensen och  verkar även minska den grundläggande inflammation som kan uppmätas vid fetma och typ 2-diabetes [8]. Effekten på diabetes behandlas i kapitlet om typ 2-diabetes i Fyss 2021 (Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling) [9], men effekten på pre­diabetes i form av förhöjt fasteglukos och nedsatt glukostolerans (impaired glucose tolerance, IGT) hör definitivt hemma under metabola syndromet. I den valda definitionen av metabolt syndrom ingår inte IGT, som dock är det tillstånd då fysisk aktivitet har den absolut största effekten, medan fysisk aktivitet inte påverkar fasteglukos på samma positiva sätt. Individer med IGT har företrädesvis en insulinresistens i skelettmuskulatur och fettvävnad, och genom att öka graden av fysisk aktivitet ökar mitokondriefunktionen i muskulaturen och insulinresistensen minskar. När det gäller IGT finns tre välgjorda grundläggande studier som visar att viktnedgång och ökad fysisk aktivitet minskar risken att utveckla typ 2-diabetes med 58 procent  [10, 11] respektive 46 procent  [12]. Resultatet av den lägre diabetesincidensen i interventionsgrupperna kvarstod även 10 år efter interventionens avslut. Effekten av interventionen på kardiovaskulär sjukdom har endast visats i den kinesiska Da Qing-studien 23 år efter avslut [13].

När det gäller individer med förhöjt fasteglukos ligger problemet delvis i en sviktande betacellsfunktion, insulinresistens i levern och i att fysisk aktivitet inte har lika god effekt [14]. En bra kost och en ökad grad av fysisk aktivitet är dock alltid positivt ur metabol synvinkel. 

Behandling med fysisk aktivitet 

De olika riskkomponenter som ingår i metabola syndromet (hypertoni, blodfettsrubbningar och störningar i glukosmetabolismen) beskrivs mer ingående under sina respektive kapitel i boken Fyss 2021 [9]. Sammantaget kan det sägas att fysisk aktivitet har mycket god effekt på de olika komponenterna i metabola syndromet [15, 16]. Aerob fysisk aktivitet på måttlig till hög intensitetsnivå verkar vara mest effektiv generellt samt för att förbättra triglycerid- och fasteplasma­glukosvärden. Muskelstärkande fysisk aktivitet i kombination med aerob fysisk aktivitet förstärker de positiva effekterna på midjemått, blodtryck och HDL-kolesterol [17], se Tabell 1. Total tid i stillasittande över en dag eller vecka är också relaterad till ökad risk för metabolt syndrom [18]. För fysiskt inaktiva patienter kan avbrott i stillasittandet i form av fysisk aktivitet på låg intensitetsnivå ge positiva metabola effekter [18]. 

Ett sätt att strukturera stödet för patienten att öka sin fysiska aktivitet är att erbjuda Fysisk aktivitet på recept. Detta används som medicinsk behandlingsmetod av legitimerade medarbetare inom hälso- och sjukvården och har visat goda resultat på ökad fysisk aktivitet och förbättrad metabol hälsa hos fysiskt inaktiva patienter [19]. Behandling med Fysisk aktivitet på recept består av tre centrala delar: individuellt rådgivande samtal, individ­anpassad skriftlig ordination samt individanpassad uppföljning, där ett personcentrerat förhållningssätt utgör basen. Den individuellt utformade fysiska aktiviteten grundar sig på patientens hälsostatus, funktionsnivå, nuvarande och tidigare fysisk aktivitet, förändringsberedskap, motivation och tilltro, vad patienten är intresserad av och vad som känns möjligt att göra med hänsyn till potentiella riskfaktorer. De två övriga delarna i behandlingen, det evidensbaserade kunskapsstödet vid ordination av fysisk aktivitet (Fyss) och samverkan med föreningar/andra aktivitetsarrangörer, används som metodstöd (Figur 1). Följsamheten till Fysisk aktivitet på recept, mätt upp till två år, är minst lika bra som till annan långtidsbehandling [20, 21], då även fysiskt inaktiva patienter med generellt hög sjukdomsbörda ökar sin aktivitet [22]. 

Bedömning och utvärdering av fysisk aktivitet

Bedömning och uppföljning av fysisk aktivitet ska ske på samma vis som för annan behandling inom hälso- och sjukvården. För att ge patienten stöd och motivation till ökad fysisk aktivitet krävs det att tillförlitliga metoder används, där mätningar görs före och efter intervention. I Tabell 2 ges förslag på vanligt förekommande kliniska instrument för att bedöma och utvärdera fysisk aktivitet och dess effekter.

Konkreta råd angående fysisk aktivitet

• Den fysiska aktiviteten bör utformas individuellt och i dialog med patienten.
• En så hög dos av fysisk aktivitet som möjligt är optimalt, då det finns ett samband mellan dos och respons när det gäller fysisk aktivitet och metabolt status.
• Den fysiska aktiviteten bör pågå regelbundet och i minst 8 veckor, men helst livslångt, för att påverka de olika riskfaktorerna i metabola syndromet.
• Konditionsbaserad aerob fysisk aktivitet verkar ha bättre effekt än muskelstärkande fysisk aktivitet, men en kombination är optimalt.
• Se till att ha bra utrustning vid fysisk aktivitet, exempelvis bra skor för promenader eller god teknik vid muskelstärkande övningar.