Donation av ägg och spermier

Donation av spermier har sannolikt funnits mycket länge, kanske tusentals år, om man betraktar det som donation när en kvinna i ett barnlöst par har samlag med en annan man än sin make för att försöka bli gravid. Av uppenbara skäl har däremot inte äggdonation varit möjlig förrän IVF-tekniken utvecklats. Där­emot beskrivs ju redan i Bibeln en typ av surrogatmödraskap, där tjänsteflickan Hagar föder ett barn åt sin husbonde Abraham eftersom hustrun Sara inte kunde få några barn. Människor har sålunda i alla tider försökt hitta hjälp mot barnlöshet, som på olika sätt har involverat andra personers gameter (könsceller) eller livmoder. 

Olika länder har olika regelverk för gametdonation. I Australien var det möjligt med äggdonation redan 1984 [1], medan det i Sverige blev tillåtet först 2003 och i Norge så sent som 2020, nästan 40 år efter det att det första barnet fötts med hjälp av äggdonation.

Fram till 1985 var spermiedonation anonym i Sverige, det vill säga att det inte fanns någon rättighet för ett barn fött efter spermiedonation att få reda på donatorns identitet. Detta ändrades dock i och med en lagändring år 1985, då vi fick icke-anonym spermiedonation, vilket innebär att barnet vid mogen ålder har möjlighet att söka sitt genetiska ursprung.  

Lagändringen väckte stor internationell uppmärksamhet. Många länder har därefter infört icke-anonym donation, bland annat med hänsyn till FN:s barnkonvention, som fastslår att alla har rätt att få veta sitt genetiska ursprung. Vid denna tid var bara spermiedonation genom insemination tillåten i Sverige, vilket utgjorde ett problem för par där orsaken till barnlösheten även fanns hos kvinnan. 

Först med den större lagändringen år 2003 blev det tillåtet med spermiedonation vid IVF. Samtidigt blev det också tillåtet med äggdonation. I lagen från 2003 fastslogs också att paren ska genomgå en särskild psykosocial utredning inför donationsbehandling, för att man ska kunna ta ställning till föräldraförmågan. När det gäller behandling med egna gameter finns inget sådant krav. 

En ytterligare lagändring 2005 gjorde det möjligt för samkönade kvinnliga par att genomgå behandling med spermiedonation, där båda kvinnorna blir föräldrar till barnet som föds. År 2016 skedde ännu en lagändring som gjorde det tillåtet för en ensamstående kvinna att få behandling med spermiedonation. Man frångick därmed kravet att ett barn alltid ska ha två föräldrar. Lagen anger här ännu tydligare att en psykosocial utredning ska föregå behandling och »särskild hänsyn tas till den ensamståendes egen hälsa och sociala nätverk«. 

En ny omfattande revidering av lagstiftningen genomfördes 2019, då det i Sverige blev tillåtet med såväl dubbeldonation som embryodonation och också möjligt för privata kliniker att erbjuda såväl spermiedonation, även med IVF, som äggdonation. Dubbeldonation innebär att läkare väljer både ägg och spermier från lämpliga donatorer och därmed skapar embryon till ett par och/eller en ensamstående kvinna. Embryo­donation innebär att ett redan färdigt embryo doneras. Vid både dubbeldonation och embryodonation släpper lagstiftarna kravet att någon av föräldrarna ska ha genetisk koppling till barnet. Avseende embryodonation finns en hel rad problem, som sannolikt gör att det endast kommer att användas i få fall. 

All verksamhet med gametdonation är ständigt föremål för ändringar i lagar och föreskrifter, senast i februari 2022 [2, 3]. Efter denna tidpunkt måste även ägg, liksom tidigare spermier, ligga i karantän i 180 dagar för ny upprepad infektionstestning om man inte kan göra så kallat NAT-test (nukleinsyratest) avseende hiv 1 och 2 samt hepatit B och C på donatorn i anslutning till ägguttaget.

Utredningen av en donator är omfattande, såväl medi­cinskt som psykosocialt, och alla presumtiva donatorer ska, förutom läkarbesök, också samtala med en person med beteendevetenskaplig kompetens (till exempel psykolog eller kurator) och sedan godkännas för gametdonation vid samråd mellan denna och läkaren. Man efterfrågar motiv till donation och tar upp en noggrann anamnes. En donator ska vara frisk och det ska inte finnas några ärftliga sjukdomar i donatorns släkt. På en del kliniker görs en viss genetisk screening, där bland annat kromosomanalys utförs. Det finns konsensus mellan de offentliga klinikerna i Sverige att en donator ska vara över 23 år och under 35 år (kvinnor) respektive 46 år (män). 

Infektionsscreening görs avseende klamydia, gonorré, hiv 1 och 2, hepatit B och C samt syfilis via odlingar och virusserologi. I Sverige väljer läkaren ut donator och matchning avseende ögonfärg, hårfärg, längd samt etniskt ursprung – men inte avseende and­ra egenskaper. Uppgifter om donatorn ska sparas 70 år i särskild journal. En donator får ge upphov till barn i högst sex familjer.

Indikation för behandling med donerade spermier gäller par där mannen saknar spermier, samkönade kvinnliga par och ensamstående kvinnor. Enstaka gånger kan det också finnas en genetisk indikation då man inte vill överföra risken för sjukdom till det blivande barnet. I Sverige är i dag ensamstående kvinnor den största gruppen som söker behandling med donerade spermier. För äggdonation är indikationen prematur ovariell insufficiens, antingen spontan eller iatrogen (till exempel på grund av behandling med kirurgi, strålning eller cytostatika). En annan vanlig orsak är så kallad oocytfaktor som påvisats vid IVF: ett samlingsnamn där orsaken till barnlösheten bedöms finnas hos kvinnan och där befruktning och/eller embryoutveckling i samband med IVF uteblir eller är bristfällig trots funktionsdugliga spermier. 

Även för kvinnor kan i vissa fall genetisk orsak finnas. Den internationellt sett största gruppen, kvinnor över 40 år, behandlas inte på offentliga kliniker i Sverige, och privatklinikerna har en åldersgräns runt 45 år. Skälet till dessa åldersgränser är att nå samstämmighet med IVF med egna gameter, där åldersgränsen för kvinnor är just 40 år på offentliga kliniker.

Vid stimulering av en äggdonator använder man numera ett kort så kallat antagonistprotokoll. Fördelarna för donatorn är flera: få biverkningar, max två veckor med läkemedel, mycket låg risk för överstimuleringssyndrom (OHSS) trots att 15–20 ägg per cykel eftersträvas. Antagonistprotokoll innebär att ovulationsinduktion kan ges med en GnRH (gonadotropinfrisättande hormon)-agonist i stället för med hCG (humant koriongonadotropin), vilket är det hormon som triggar syndromet. Hormonet hCG behövs däremot när synkronisering med livmodern görs, såsom vid behandling med egna ägg och återförande i färsk cykel. Man börjar donatorns stimulering i anslutning till en menstruation (cykeldag 2–3) och ger ganska höga doser FSH (follikelstimulerande hormon) (ofta 175–200 IE) i 9–12 dagar. 

Monitorering av donatorn görs med 1–2 ultraljudsundersökningar. Med de nya reglerna från 2022 kommer troligen de flesta ägg att frysas och sedan doneras och befruktas efter 180 dagars karantän. Därefter sker insättning i mottagarens livmoder, antingen i en naturlig cykel eller efter hormonstimulering med östrogen och progesteron, beroende på om mottagaren har egna, regelbundna cykler eller inte. Utredningen av mottagaren görs med kavitetsundersökning av livmodern, och ibland behövs behandling med östrogen i några månader för att få tillväxt av myometriet. För många äggrecipienter behövs kompletterande medicinsk utredning, till exempel kvinnor med Turners syndrom, och ibland även prekonceptuell rådgivning av obstetriker. 

Med tanke på de ökade graviditetsriskerna vid äggdonation jämfört med när egna ägg används, särskilt den ökade risken för preeklampsi, bör alltid ett-embryoåterföring tillämpas, det vill säga återförande av ett embryo åt gången, eftersom riskerna vid flerbördsgraviditeter är extra höga vid äggdonation [4, 5]. 

Behandling med donerade spermier kan utföras antingen med insemination eller med IVF. Om insemination ska utföras ska kontroll av äggledarpassage göras före behandlingen. Vid all behandling med donerade gameter ska även mottagande par eller kvinna genomgå en noggrann medicinsk och psykosocial utredning med läkarbesök och samtal med en person med beteendevetenskaplig kompetens och sedan godkännas inför behandling. Nekande beslut kan överklagas till Socialstyrelsen.

Antalet behandlingar har ökat, och resultaten avseende gametdonation har också förbättrats över tid. Vid en genomgång av all äggdonation i Sverige 2003–2012 (10 år) hade totalt 388 barn i enkelbörd fötts. Under de senaste åren har det fötts cirka 100 barn årligen efter behandling med donerade ägg. Behandling med såväl insemination som IVF med spermiedonation är den verksamhet som ökat mest, mycket beroende på att nya patientgrupper tillkommit och även att privatkliniker erbjuder behandling. Under senare år har det fötts cirka 700 barn årligen efter spermiedonation, hälften efter IVF och hälften efter insemination.