Nyligen publicerade studier har visat att minst 3 av 100 i den vuxna befolkningen har förmaksflimmer, vilket väckt ett allt större intresse bland kliniker och forskare.
Med hjälp av riskklassificering kan vi bättre avgöra vilka patienter som löper ökad risk för stroke och erbjuda blodförtunnande behandling, vilket kan minska risken med ca 70 procent. Cirka 40 procent av patienter med förmaksflimmer saknar dock adekvat behandling. Många skulle kunna identifieras via våra patientregister, men rådande lagstiftning gällande datasäkerhet och personlig integritet hindrar sådana sökningar.
Sedan 1950-talet har behandling med warfarin utgjort profylax mot tromboembolisk sjukdom. I Sverige har denna behandlingsregim fungerat väl trots behov av täta kontroller.
Nya antikoagulantia har visats vara likvärdiga med warfarin och medför enklare behandlingsrutiner samt minskad risk för hjärnblödning. Debattens vågor har gått höga kring de nya preparatens plats i terapin. Efter Socialstyrelsens yttrande att samtliga blodförtunnare är likvärdiga anas nu en förändring av det svenska förskrivningsmönstret. De regionala skillnaderna är dock stora, vilket rimmar dåligt med jämlik vård.
Att bibehålla eller återställa sinusrytm hos patienter med förmaksflimmer är en grannlaga uppgift, eftersom dagens antiarytmika har begränsad effekt.
Elkonvertering är en effektiv metod för att återställa sinusrytm, även om återfallsrisken är hög. Vid flimmerduration <48 timmar har man tidigare bedömt att det är rimligt att konvertera utan föregående blodförtunnande behandling. Nyligen publicerade data inger dock oro avseende risken för tromboemboliska komplikationer, särskilt om patienten har riskfaktorer för stroke. Vi kanske får anledning att ifrågasätta akut konvertering, eftersom tiden till elektiv konvertering kan förkortas med nya antikoagulantia.
Antalet patienter som genomgår ablation vid symtomgivande flimmer ökar stadigt; under 2014 genomfördes totalt 1 800 ingrepp i Sverige. Fortfarande finns dock stora regionala skillnader.
Ny teknik bidrar till säkrare och snabbare procedurer. Dock saknas studier av eventuella prognostiska effekter.
Perkutan stängning av förmaksörat görs hos patienter där behandling med antikoagulantia inte är möjlig eller är för riskfylld. Metoden har i Socialstyrelsens remissversion av riktlinjer för hjärtsjukvård bedömts ha prioritet 5. Mer än 400 patienter i Skandinavien har genomgått perkutan stängning. Det vetenskapliga underlaget för metoden behöver dock förbättras.
Cirka en tredjedel av alla patienter med förmaksflimmer tros vara asymtomatiska. Den förhöjda strokerisken har väckt frågan om det kan vara motiverat att »leta« flimmer i riskgrupper för att nå fler patienter med rätt behandling.
Sammanfattningsvis: en mängd nya och inte sällan kontroversiella data som förändrar vår bild av den spännande sjukdomen förmaksflimmer. Angenäm läsning!
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Se Mårten Rosenqvists och Viveka Frykmans jävsdeklarationer i artiklar i temat.
