Psykossjukdomar, i synnerhet schizofreni, är några av de svåraste och mest kostsamma av alla sjukdomar. Det stigma som är förknippat med dem utgör, förutom det handikapp som själva sjukdomarna innebär, ytterligare ett hinder för ett normalt liv i samhället. Stigmat för andra psykiska sjukdomar som depression och ångest tenderar att minska till följd av ökande öppenhet och kunskap hos den allmänna befolkningen. För diagnosen schizofreni är det tvärtom så att stigmat har ökat, vilket troligen kan förklaras av att tragiska händelser, till exempel mord, har förknippats med sjukdomen. Detta har bidragit till en fördomsfull inställning till alla med diagnosen och deras anhöriga. Huruvida personer med schizofreni generellt är farliga eller inte har lämnats därhän och har inte bedömts vara lika intressant i den allmänna debatten.

Historiskt har många föreställningar och fördomar varit förknippande med psykossjukdomar. Dit hör till exempel uppfattningen att de drabbade har multipla personligheter och att de är oberäkneliga, farliga och inte bör vistas i samhället. Andra missuppfattningar har varit att de sjuka beter sig opassande och att en typ av behandling är att fostra bort beteendet.

Även anhöriga har varit föremål för dessa fördomar. Mödrar har beskyllts för att ha orsakat sjukdomen genom att vara kalla och avisande mot sina barn och benämnts »schizofrenogena«.  Det ansågs på 1950-talet och ända fram till 1980-talets början ofta skadligt för personer med schizofreni  och andra psykossjukdomar att få besök av närstående när de var intagna på psykiatrisk klinik.

Det finns många skäl att rätta till missuppfattningar och minska fördomarna kring sjukdomarna. Senare tiders forskning har visat att många personer med dessa diagnoser mycket väl kan arbeta, socialisera och bidra till samhällets goda. En av vår tids största ojämlikheter drabbar dessa personer på oriktiga grunder: De har svårt att få tillgång till rätt hälso- och sjukvård, vilket bidrar till att de dör 15–20 år tidigare än befolkningen i övrigt. Dessutom har de svårt att få arbete, och vänner drar sig ofta undan om sjukdomen avslöjas. Detta gör att de ofta lever i ett utanförskap. Anhöriga har en mycket svår situation då även de stigmatiseras och får otillräckligt stöd av samhället.

Rent hälsoekonomiskt skulle alla vinna på en bättre samhällelig integrering av personer med psykossjukdomar eftersom de hälsoekonomiska kostnaderna, framför allt de indirekta, som betingas av produktionsbortfall och sjukskrivningar är de högsta bland alla psykiatriska sjukdomar. Därtill kommer att dessa personer tillhör de fattigaste i vårt land.

Sist men inte minst bör det lidande som sjukdomarna innebär vara en tillräcklig anledning att stödja och hjälpa dessa personer och deras anhöriga till en dräglig tillvaro. Den samlade vetenskapen ger stöd för att personer med psykos skulle kunna leva ett relativt normalt liv i samhället med rätt behandling och med en stödjande omgivning.

I detta temanummer av Läkartidningen kommer vi att belysa sjukdomarna ur olika perspektiv: historik, epidemiologi, utredning, diagnostik, optimal behandling, den aktuella forskningsfronten och sist men inte minst hur sjukdomarna upplevs för patienter och närstående. Det är vår förhoppning att ökad kunskap ska bidra till att erbjuda personer med schizofreni och andra psykossjukdomar en jämlik och fullvärdig hälso- och sjukvård.