Palliativ medicin har fått status som tilläggsspecialitet – det finns vägledning och rekommendationer från Socialstyrelsen, ett nationellt vårdprogram och ett palliativt kvalitetsregister. Den palliativa vården har utvecklats från en verksamhet som drevs av besjälade pionjärer som värnade de döende patienterna till något som de flesta som arbetar inom vården vill lära sig mer om och ha ökad tillgång till. Men det finns ännu inte särskilt många patienter och närstående som kräver god vård i livets slutskede på samma sätt som man förväntar sig internationell toppklass avseende avancerade kirurgiska ingrepp eller tillgång till den senaste antikroppen. Dålig prognos med kort förväntad överlevnad skrämmer oss alla. Och rädslan tycks många gånger begränsa sikten för oss, också professionellt.
Syftet med det här temanumret om palliativ medicin (ett tidigare publicerades 1999) är att fokusera på några av de viktigaste områdena inom den palliativa medicinen enligt European Association for Palliative Care: smärt- och symtomlindring, psykosociala, existentiella, etiska och legala aspekter, kommunikation samt teamarbete och självreflektion.
Palliativ vård har traditionellt handlat om vård i livets slutskede, i första hand av patienter med cancer. När det palliativa perspektivet nu breddas till pediatriken samt till exempelvis neurologiska sjukdomar, hjärt- och njursvikt och KOL behövs specifik kompetens. Inom kommunernas äldreomsorg finns ett förändrat patientklientel med större behov av palliativ vård. I dag finns också stora behov av att integrera den palliativmedicinska kompetensen i all vård av patienter där sjukdomen förväntas leda till patientens död. Detta gäller framför allt inom sjukhusvården med allt fler palliativa konsultteam.
Men vilken klinisk och praktisk kompetens ska en specialist i palliativ medicin inneha? Specialisten ska kunna göra en helhetsbedömning av patientens behov och inkludera de närstående samt ha ordentlig kunskap om olika sjukdomsförlopp och möjligheter till sjukdomsspecifik behandling och symtomlindring. Han eller hon ska kunna vårda en döende patient och hantera svåra symtom i slutskedet med komplex familjedynamik inklusive kulturella motsättningar. Och sist men inte minst handlar det om att kunna leda ett palliativt team, och att kunna arbeta konsultativt, varvid kommunikativ förmåga och etisk kompetens kan utmanas.
För att den palliativa medicinen ska kunna utvecklas i Sverige är det naturligt att akademiska tjänster inrättas för läkare och för sjuksköterskor. Forskning kring hur vi ska mäta resultat av god palliativ vård bör vara prioriterad liksom hur vi ska utveckla effektiva vårdorganisationer. De universitet som bedriver läkarutbildning behöver prioritera kurser i palliativ medicin inom sina läkarprogram. Alla kliniskt inriktade ST-utbildningars nya B-mål i palliativ medicin är en tydlig signal om att alla läkare behöver grundläggande kompetens i palliativ vård, och inrättande av ST-block i palliativ medicin visar på behovet av att skapa specialistkompetens.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
