I detta temanummer belyser vi den problematik som tidigare kallades personlighetsstörningar, men som nu benämns personlighetssyndrom. Den nya termen, som inte är förknippad med de negativa associationer som kopplats till begreppet personlighetsstörning, har införts i den svenska översättningen av det amerikanska diagnossystemet DSM-5.
Personlighetssyndrom är vanligt förekommande och påverkar interaktionen mellan patient och behandlare liksom även behandlingsutfallet vid andra former av fysisk eller psykisk ohälsa. De är därför en angelägenhet för alla som arbetar inom sjukvården. Det bör också noteras att personlighetssyndrom ur samhällsekonomisk synvinkel är kostnadsdrivande och dessutom associerade med död i förtid.
Personlighetssyndrom definieras i termer av ett varaktigt mönster av inre upplevelser och beteenden som kan skönjas tidigt i en persons liv, och som skapar sådana problem att de medför en uppenbart nedsatt social eller yrkesmässig förmåga eller ett subjektivt lidande. Något som försvårar diagnostiken är att personlighetsproblematik till stor del är jagsynton, det vill säga patienten uppfattar inte själv särdragen som problematiska eller patologiska. Särdragen har stor inverkan på patientens sätt att presentera såväl fysiska som psykiska besvär liksom även förmågan att följa behandlingsföreskrifter och hantera livspåfrestningar i vardagen.
I DSM-systemet organiseras tio specificerade personlighetssyndrom i tre »kluster« på basen av flera gemensamma karaktäristika. Denna kategoriska indelning har kritiserats eftersom det inte finns någon tydlig avgränsning mellan olika personlighetssyndrom och inte någon tydlig gräns mellan diagnos och icke diagnos. Inför den kommande ICD-11 föreslås därför att avvikande personlighetsproblematik bättre kan beskrivas i ett enda kontinuum som sträcker sig från en »oproblematisk« personlighet i den ena ytterligheten till ett svårt personlighetssyndrom i den andra.
I den kliniska vardagen drar personer med emotionell instabilitet och utagerande beteendemönster uppmärksamheten till sig i särskilt hög grad. Forskning och utveckling av behandlingsmetoder vid sådan problematik har också kommit längre än vid övriga former av personlighetssyndrom, vilket är en huvudanledning till att det här problemområdet beretts mycket utrymme i texterna.
Vår förhoppning är att kunna bidra till ökad förståelse för patienter med personlighetsproblematik. Det kliniska samarbetet med dem präglas i hög grad av deras särdrag, och det är inte ovanligt att bemötande och handläggning från vårdens sida blir sämre på grund av de svårigheter som ofta uppkommer. Det finns goda skäl att betänka att bakom en många gånger besvärlig fasad finns sårbarhet, förtvivlan och en upplevelse av oförmåga att klara av tillvarons utmaningar. Respekt, förståelse och professionalism hos vårdens medarbetare har därför särskilt stor betydelse för att dessa patienters vårdkontakter ska kunna leda till en bättre tillvaro för dem.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
