Behandlingen av bröstcancer har under de senaste decennierna gjort stora framsteg. Fortfarande ökar dock sjukdomens incidens – under perioden 1970 till 2014 ökade antalet nyinsjuknade från cirka 80 kvinnor/100 000 till 170 kvinnor/100 000, och i dag insjuknar årligen cirka 9 000 kvinnor. Sjukdomen ökar mest i åldersgruppen 65 till 79 år. Den relativa överlevnaden har ökat från cirka 65 procent på 1970-talet till upp mot 85 procent i dag, medan den absoluta dödligheten i sjukdomen under samma period har legat relativt oförändrad, med cirka 1 400 kvinnor som årligen avlider i sjukdomen.

Bröstcancervården följer i dag Socialstyrelsens nationella riktlinjer och de nationella vårdprogram som utarbetats av Svenska bröstcancergruppen (SweBCG). Bröstcancervården i Sverige har länge fungerat mycket väl, med bland annat multidisciplinära konferenser, likriktad behandling och noggrann nationell registrering av tumördata och vårdkvalitet. Trots detta föreligger vissa skillnader mellan olika regioner.

För att nå en likriktad och jämlik cancervård har en nationell cancerplan tagits fram. Detta ämne beskrivs i en artikel av Lars Holmberg och medarbetare. Sophia Zachrisson och medarbetare redogör för hur de dia­gnostiska metoderna förbättrats med högre sensitivitet och bättre bilddiagnostik samt nya teorier kring individualiserad screening.

Leif Bergkvist och medarbetare belyser utvecklingen av bröstbevarande kirurgi som i dag dominerande operationsmetod samt utvecklingen av axillkirurgi från utrymning av lymfkörtlarna till portvaktskörtelbiopsi. Jana de Boniface och medarbetare redovisar utvecklingen av så kallad onkoplastikkirurgi, vilket innebär att plastikkirurgisk teknik och cancerkirurgi kombineras och ökar möjligheten till radikal kirurgi, bättre kosmetik och högre patientnöjdhet på ett onkologiskt säkert sätt.

Theodoros Foukakis och medarbetare redovisar den moderna kemoterapins utveckling, från ingen behandling alls under 1970-talet till antracyklinbaserad terapi i kombination med taxaner vilket har förbättrat prognosen väsentligt. Anna von Wachenfeldt och medarbetare beskriver hormonell behandling, som utvecklades under 1980-talet och fortfarande är en hörnsten i den adjuvanta terapin.

Tidigare utgjorde tumörstorlek och axillstatus de viktigaste prognosfaktorerna för att bedöma tumörens maligna potential och grund för val av adjuvant behandling. I dag indelas bröstcancer efter tumörens biologi, som tillsammans med tumörstorlek och axillstatus ligger till grund för individbaserad behandling. Denna nya kunskap är särskilt betydelsefull vid behandling av bröstcancer hos kvinnor under 35 år, den grupp som har sämst prognos. Detta beskrivs i en artikel av Irma Fredriksson och medarbetare. Helene Rundqvist och medarbetare skriver om nya data kring fysisk aktivitet och dess betydelse under behandling med kemoterapi.

Med bättre prevention, utveckling av nya moderna tekniker inom diagnostik och kirurgi och ökad forskning kring nya potenta medicinska behandlingsstrategier i kombination med en nationell samordning kan ytterligare förbättringar göras för våra patienter. Vi hoppas att med detta temanummer kunna öka kunskapen om sjukdomen, samt belysa de framsteg som gjorts inom bröstcancervården och var vi står i dag.

 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.