Ett mer organiserat arbete för en säkrare sjukvård har i Sverige pågått i drygt 10 år. Hittills har fokus huvudsakligen legat på vårdrelaterade infektioner, fallskador, trycksår och läkemedelsbehandling, och det finns tydliga tecken på att detta arbete nu börjat ge resultat.
Ett område som får allt mer uppmärksamhet, både internationellt och nationellt, är diagnostiska fel och misstag. Det finns inga pålitliga siffror för hur vanliga dessa är, huvudsakligen beroende på bristande enhetlighet i definitioner, men också bristande dataunderlag. Dock uppgår andelen diagnostiska fel och misstag i svenska databaser över vårdskador till mellan 10 och 20 procent av alla anmälda skador.
Att ställa en korrekt diagnos, definierat som att på rätt sätt tolka och värdera patientens symtom och i rätt tid komma fram till ett korrekt underlag som ger möjlighet att ge rätt behandling, är en komplex process där flera faktorer kan göra att processen inte leder rätt. Brist på kunskap är en sådan. Den eller de som ska ställa diagnos måste ha rätt utbildning och tillräcklig erfarenhet för uppgiften. Ytterligare en är systemfaktorer som brist på IT-stöd eller möjligheter att kunna följa upp patienter för att veta om diagnosen var rätt. I dagens sjukvård med flera olika journalsystem och flera olika huvudmän finns inte alltid denna möjlighet. En tredje faktor är kognitiva styrkor och svagheter. Våra hjärnor är i många avseenden fantastiska, men det finns en hel rad fällor att gå i.
I detta temanummer presenteras olika aspekter på diagnostiska fel och misstag och vad som kan göras för att förhindra dem. Anders von Heijne ger en översikt över hur vanliga de är, vad de kan bero på och vilka möjliga motmedel som finns. Mikael Karlsson och Charlotta Nelsson beskriver risker då diagnos måste ställas på distans och i långa vårdkedjor. Rita Fernholm och Per Björgell ger en översikt av två särskilt utsatta områden: primärvård och akutmottagningar. Thomas Fridén, Åke Andrén-Sandberg och medarbetare har genom att studera diagnostiska fel och misstag vid höftfraktur, hjärtinfarkt och appendicit kunnat påvisa att felen vid dessa diagnoser sker i olika vårdnivåer och av olika skäl.
Det kommer att krävas stora och många olika insatser på flera olika nivåer för att få ner antalet diagnostiska fel och misstag. Några insatser kan förväntas ge snabba resultat, andra kommer att ta tid. Det kanske viktigaste är att vi förstår att en diagnos nås enbart genom en diagnostisk process och inte genom att »ställa en diagnos«. Denna process är komplex och full av fallgropar, men den kan studeras och förbättras och läras ut så att kommande generationer läkare har bättre förståelse för vilken komplexitet ett diagnosställande innefattar. Satsningar kring diagnostiska misslyckanden behöver inte bara handla om att minska antalet fel eller fördröjda diagnoser, utan kan också innefatta att förbättra diagnostik i allmänhet. Målet kan då vara att en diagnostisk process, snarare än att gå fel så sällan som möjligt, i stället ska ge rätt resultat så ofta som möjligt.
Det är en relativt spridd uppfattning att det är svårt att få med läkare i arbetet för en säkrare vård. Det råder delade meningar om huruvida denna uppfattning är korrekt eller inte. Vad som däremot är säkert är att eftersom diagnosställande huvudsakligen är en uppgift för läkare kommer arbetet med att få ner antalet diagnostiska fel och misstag aldrig att lyckas om inte läkare engagerar sig i det.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
