Läkartidningens förra temanummer om typ 2-diabetes hade rubriken »Bättre prevention och terapi i sikte«. Då var året 2010, och nu kan vi säga att vi har kommit dit. Vi har på senare år blivit bortskämda med att det på de stora internationella diabeteskongresserna presenteras den ena stora kliniska studien efter den and­ra, och vissa av dem har medfört genombrott i vår behandling av typ 2-diabetes. Sammantaget har dessa studier definitivt ökat vår kunskap om diabetessjukdomen och gett oss möjligheten att med diabetesterapin även kunna påverka utfallet i kardiovaskulär sjukdom och död. Denna möjlighet att ge en bra behandling inom diabetesvården borde kunna leda till vinster på både kort och lång sikt för såväl den drabbade personen som för samhället. 

I det här temanumret, som innehåller sju artiklar av olika experter inom diabetesområdet, beskriver först Mikael Lilja, Margareta Hallgren och Stefan Jansson kriterierna för diagnos av typ 2-diabetes och gällande behandlingsmål för glykemisk kontroll. Olika faktorer att beakta vid provtagning och diagnossättning beaktas i artikeln. Vikten av riktad screening påpekas och behandlingsmål för olika patientgrupper diskuteras. 

Sverige har ett världsunikt kvalitetsregister för diabetes som vi kan vara stolta över. Soffia Gudbjörnsdottir, Björn Eliasson och Katarina Eeg-Olofsson kommer i sin artikel in på Nationella diabetesregistrets betydelse för diabetesvården och hur det har lyckats sätta Sverige på kartan inom den internationella diabetesforskningen.

En utmaning för diabetesvården i Sverige är att vi under senare år haft en kraftigt ökad invandring från områden med hög förekomst av typ 2-diabetes. Louise Bennet redovisar från sin forskning erfarenheten av att arbeta kulturanpassat med diabetesprevention i dessa riskgrupper.

Hörnstenen i all prevention och behandling av typ 2-dia­betes är livsstilsförbättringar. Mai-Lis Hellénius beskriver i sin artikel var vi står i dag när det gäller prevention av typ 2-diabetes och livsstilsintervention.

Mikael Rydén och Eva Toft sammanfattar vad de stora studierna på de nya diabetesläkemedlen som presenterats under senare år haft för resultat när det gäller kardiovaskulära och renala utfallsmått.

Efter denna redovisning av vad framför allt de nya diabetesläkemedlen har för effekter ger Thomas Nyström och David Nathanson en översikt av gamla och nya diabetesläkemedel och diskuterar hur vi kan använda de nya verktygen i verktygslådan.

Slutligen är det upp till undertecknad och Carl Johan Östgren att i den sista artikeln försöka formulera implikationerna av dessa studieresultat i den kliniska praktiken.