Att förstå underliggande svårigheter

ADHD har, trots att diagnosen finns beskriven i medicinsk litteratur redan 1775, kommit att bli en kontroversiell diagnos både i vården och i samhällsdebatten. Att vi i dag tack vare omfattande forskning vet att ADHD oftast inte växer bort, utan angår 2–3 procent av den vuxna och åldrande befolkningen, har inte gjort frågan mindre laddad och angelägen. 

Modern neurovetenskap har dramatiskt ritat om demografin och vår förståelse för psyki­atri. Den psykiatriska vården ska räcka till för en växande grupp patienter med långvariga behov som kan förändras mycket från barndom till ålderdom. 

Vi vet i dag med säkerhet att ett stort antal individer, bara genom att uppfylla de diagnostiska kriterierna för dessa fyra bokstäver: A, D, H, D, utan rätt dia­gnos, stöd och insatser kommer att leva kortare liv med sämre livskvalitet jämfört med personer av samma ålder, kön och socioekonomiska förutsättningar som inte har diagnosen ADHD.

Denna motvind och dessa förlorade år beror på svårigheterna som diagnosen innebär. Det handlar om genetiska faktorer som skapar sårbara familjesystem, där både barn och föräldrar kan kämpa med olika neuropsykiatriska svårigheter. Det handlar om att det vid ADHD är så mycket svårare att skapa rutiner och få till en hållbar, hälsosam livsstil. 

Det som vi på global folkhälsonivå genom samhällsinformation och preventiva insatser strävar ef­ter – hälsosamma vanor för kost, motion, sömn, stress, tobak och alkohol – är betydligt svårare att få till när man lever med ADHD. 

Personer med ADHD lever ett helt liv med hög risk att drabbas av både kroppslig och psykisk samsjuklighet. Oavsett om vi arbetar inom internmedicin, ortopedi, geriatrik, beroendevård eller obstetrik kommer vi att träffa den här gruppen som, trots fakta, goda råd, egen vilja och adekvata insatser, inte förmår att följa vår gemensamma behandlingsplan. 

Att möta vuxna personer med ADHD handlar om att förstå de underliggande svårigheterna och anpassa bemötande och vårdplanering efter det. Om att se bortom dysfunktionella, kompensatoriska och energi­krävande strategier. Det handlar sällan om att skapa helt nya vårdprogram, utan snarare om att med förståelse för di­agnosen göra små och medvetna anpassningar. Det handlar aldrig om att använda ADHD som en ursäkt, vare sig för individen själv eller för vården. 

Med en bredare kunskap om ADHD utanför psykiatrin, och med ökad förståelse och implementering av evidensbaserade insatser, kan personer med ADHD ta större ansvar för och bli mer delaktiga i sin egen hälso­situation. Det leder inte enbart till mindre lidande och hög­re livskvalitet för en stor patientgrupp och deras anhöriga, utan också till förbättrade vårdprocesser och stora samhällsekonomiska besparingar. 

Vår ambition är att genom detta temanummer ge en översikt av kunskapsläget och klinisk praxis för utredning, stöd och behandling av ADHD hos vuxna.