Covid-19-pandemin och krig i närområdet har satt fokus på svensk sjukvårds beredskap för kris och katastrof [1]. Hur skapar vi en förmåga att skala upp sjukvården när patientflödet plötsligt och dramatiskt ökar? Definition av en katastrof är »plötslig händelse där resurserna inte motsvarar behovet och ordinarie kvalitet ej kan upprätthållas« [2]. Det är därmed inte händelsen allena som bestämmer om en katastrof uppstår, utan också de befintliga resurserna i normalläget och vår förmåga att snabbt skala upp och använda dessa resurser på bästa sätt. Ett optimalt resursutnyttjande kommer att kräva kloka prioriteringar. 

Prioriteringsbeslut i kris ska grunda sig på den etiska plattformen i hälso- och sjukvårdslagen [3]. Enligt Socialstyrelsen ska de inte skilja sig från prioriteringar i normalläge, förutom att »hårdare gränsdragningar kan komma att behöva ske« [1]. Enligt World Medical Associations etiska kodex vid katastrofer ska den enskilda läkaren fatta beslut som strävar till att rädda så många liv som möjligt [4]. Det vill säga att vi läkare i en katastrof ska skifta från individ- till samhällsfokus. Det kräver träning, något som saknas i dagens sjukvård [5].

Då antalet intensivvårdsplatser i Sverige redan nu är begränsat [6], riskerar intensivvården att vara en av de enheter som först når sin maxkapacitet vid kris. Det kommer att tvinga fram hårda prioriteringar, som ofta innebär vem som ska ges chansen att överleva och inte. Alla patienter, oavsett tillstånd, riskerar att behöva intensivvård. Därmed är nästan samtliga läkarspecialiteter involverade. Prioriteringar till Iva utgör också en modell för horisontella prioriteringar där val görs mellan patienter med olika sjukdomstillstånd.

Det är i dag inte känt hur prioriteringar till Iva sker. Det saknas transparens kring hur besluten fattas och om det sker likartat mellan kollegor och regioner. Detta riskerar att skapa ojämlik vård och kan hota förtroendet för sjukvården i kris [7]. I en artikel i detta temanummer presenteras en prioriteringsmodell som användes i Södermanland under covid-19-pandemin. 

Läkare är bäst lämpade att bedöma medicinska behov och därmed att fatta prioriteringsbeslut på patientnivå. Men går det att systematiskt och evidensbaserat predicera behov och nytta? I en av temats artiklar diskuteras huruvida Svenska intensivvårdsregistret (SIR) kan ge verktyg för prediktion och prio­riteringar. Prediktionsmodeller kommer dock aldrig att nå 100 procents säkerhet, vilket lämnar utrymme för och behov av etisk analys. Här krävs det att beslutsfattare också vågar diskutera prioriteringar och ge mandat till oss kliniker att fatta dessa svåra beslut. Hur ska den etiska plattformen tolkas? Täcker den in de centrala faktorer som en kliniker behöver ta ställning till? Två artiklar diskuterar etiska aspekter kring prioriteringsbeslut.

Vi måste börja diskutera prioriteringar och former för beslut nu, i lugnt skede, innan nästa kris är här [1]. Vi behöver ett gemensamt språk för att säkerställa likvärdig vård och möjliggöra transparens mot både patienter, anhöriga och samhället. Det kommer att styra hur beredda vi är när nästa hälsokris kommer och om vi då förmår använda resurserna på ett optimalt, demokratiskt och försvarbart sätt.

Läs även författarintervjun: 5 frågor till Märit Halmin

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.