På vilket sätt har läkaren nytta av anknytningsteorin i patientmötet?

Hur patienten upplever det att vård­sökandet innebär att be om hjälp och att vara orolig för sin hälsa beror på tidigare erfarenheter av sårbarhet och beroende. Den läkare som inte bara lyssnar på vad patienten säger, utan också på hur hen säger det, får ledtrådar om vad man bör fråga för att inte missa delar i anamnesen. Kontakten blir bättre, läkaren får en helhetsbild och blir mindre frustrerad när patientens reaktioner blir begripliga utifrån en teoretisk ram. Patienten uppfattar och minns bättre vad man säger.

Kan läkaren använda anknytningsteorin för mycket i relation till patienten?

Den används ibland förenklat som en personlighetsdiagnostik. Då missas poängen: våra relationserfarenheter präglar oss och vi bör närma oss dem med en icke-vetande hållning, som filo­sofen Jonna Bornemark säger. Så använd teorin för att skapa kontakt, men lås dig inte vid en tanke om att patienten är på ett visst sätt.

Vilket är ditt bästa tips till läkare som själva kan ha en otrygg anknytning?

Att upptäcka det är det första steget. Det kan väcka både sorg och ilska. Det svåra är att börja se det man ännu inte ser, som att man klarar sig själv bättre än man tror eller att man av gammal vana är beredd på kritik. Ofta behöver man hjälp att se det. Sedan blir man fri att göra på ett nytt sätt. Det känns ovant och svårt i början, men det går. 

Vem hoppas du ska läsa artikeln?

Den som ska bedöma patienters svårigheter och anamnes i olika sammanhang – det gör ju nästan alla läkare. Både för sin egen och patienternas skull. 

Hur valde du din inriktning?

Jag har alltid varit intresserad av hur vi tänker och väljer att leva våra liv. Hur blir vi fria från mönster som inte längre är till hjälp? Det intresset tar aldrig slut!