Vad har replikationskrisen satt fingret på inom forskningen?
– En stor andel forskningsresultat går inte att upprepa. Därför bör vi som medicinska forskare rannsaka våra metoder, hur våra institutioner fungerar och hur forskarvärlden är uppbyggd.
Ni skriver att tvivelaktig forskningspraxis är utbredd. Hur tar den sig uttryck?
– Ett stort problem är att många av oss forskare gör metodval som släpper in bias utan att ana oråd. Valet kan verka befogat i den enskilda studien och görs kanske på rutin, men ofta handlar det om val som luckrar upp grunden för statistiska test.
Och var ligger lösningen?
– Det är vad forskare nu tillsammans måste lista ut. Vi kan luta oss mot en bred metaforskningslitteratur om vad som kan orsaka bias. Det har också gjorts mycket jobb med riktlinjer för rapportering och metoder, men varje forskningsfält behöver nu se vad som är relevant för just dem. Enskilda forskargrupper kan se till att det finns forum för att ifrågasätta etablerade metoder och aktivt söka upp metodgranskningar.
Så kallade reproducerbarhetsnätverk är en lovande strategi. Varför det?
– Det är extremt viktigt att reformer konstrueras av personer som känner till det specifika fältet och vet vilka utmaningar forskarna möter. Nätverken kopplar klokt samman gräsrotsinitiativ med intressenter som har makt att ändra incitamentsystemen.
Intresset verkar ha varit svalt i Sverige. Vad tror du kan ändra på det?
– Att kritiska forskare med utvecklingsidéer inser att de inte är ensamma, och att finansiärer och andra intressenter ser hur mycket tid och resurser som kan vinnas med smarta reformer.
