Du skriver i inledningen att det inte är känt hur prioriteringar till Iva sker i dag. Hur kommer det sig?
– Det är inte tydligt från beslutsfattare att prioriteringar är nödvändiga och sker. Antalet Iva-platser i Sverige är inte tillräckligt för att ge vård till alla. Därför diskuteras inte heller frågan fullt ut inom professionen.
Hur kan man öka den kunskapen?
– Vi måste inom professionen börja prata om och diskutera hur vi de facto prioriterar. Genom öppenhet och transparens kan vi ta del av varandras erfarenheter, skapa förbättrade rutiner och öka jämlikheten inom vården.
Tycker du att den etiska plattformen bör uppdateras, och i så fall varför?
– Den etiska plattformen är bra och väl förankrad. Den är dock abstrakt och lämnar otydlighet kring hur den enskilda klinikern ska agera på sjukhusgolvet i en akut situation. Vi behöver mer konkreta riktlinjer som är direkt applicerbara i vardagen där dessa svåra beslut om liv och död fattas.
Hur ska sjukvården förberedas för prioriteringar till Iva vid nästa kris eller katastrof, och vems är ansvaret?
– Vi måste börja prata om de prioriteringar som sker i dag, och därifrån utveckla konkreta beslutsstöd för hur än hårdare prioriteringar ska göras i kris. Dessa beslutsstöd måste man öva på regelbundet, så som HLR-utbildningar sker i dag. Det enskilda beslutet ansvarar klinikern för. Träning och en miljö för diskussion, reflektion och transparens ansvarar arbetsgivaren för. Slutligen är det politikers ansvar att tydligt erkänna och kommunicera behovet av prioriteringar och att resurserna är begränsade.
Hur valde du din specialitet?
– Jag blev besatt av syra–basbalansen redan på grundutbildningen. Men nu är det kombinationen av teori, praktik och samtal med patient och anhöriga som gör att jag älskar mitt jobb.
