Läkartidningen strävar efter att publicera artiklar med ett klart, korrekt och konsekvent språk. Många gånger innebär det att accepterade artiklar bearbetas en hel del av redaktionen innan de kommer i tryck. Det gäller både stavning och syntax.

Dessutom slår vi vakt om det svenska medicinska språket. Engelska ord och uttryck används alltmer bland läkare, men vid textbearbetningen försöker vi påverka skribenterna att använda svenska i stället. Vi vill på så sätt ta vår del i förebyggandet av risken för vad språkvetare kallar domänförlust, dvs en övergång till att börja använda engelska som arbetsspråk inom medicinen.

Om man inte känner till vad en viss företeelse kallas på svenska kan det bero på att ingen dittills funderat över detta. Då är det kanske dags att någon försöker. Översättningar och försvenskningar dyker inte upp av sig själva, någon eller några måste faktiskt fundera och föreslå en benämning, som sedan får visa sin livskraft. Många tycks tro att det finns någon abstrakt termgud som bestämmer vad saker och ting ska heta. Det gör det inte. Däremot finns ett organ som kan hjälpa till att lösa sådana problem, nämligen Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård (»språkkommittén«). En av språkkommitténs viktigaste uppgifter är att vara bollplank vid utformningen av nya medicinska termer (se Svenska Läkaresällskapets webbplats http://www2.svls.se/ ). Genom sådant samarbete minskar också risken att flera olika benämningar skapas för en och samma företeelse.

Med tanke på det kraftigt expanderande informationsflödet har det nog aldrig funnits så stort behov som nu av systematik för att underlätta informationssökande och kommunikation. Att man förstår varandra på rätt sätt är också en förutsättning för säker vård. Språkkommittén har kontaktpersoner i de flesta specialiteter, och inom varje specialitet finns förstås ett intresse för att skapa ett klart, korrekt och konsekvent språk (utan babbel, som Elvar Theodorsson skriver om här intill). Mycket har redan gjorts eller håller på att göras, särskilt inom laboratoriemedicinen. Det är glädjande att ta del av det arbete med att systematisera termer för laboratorieundersökningar och att göra dessa enhetliga som Gunnar Nordin och medarbetare ägnat stor möda. Det gäller främst innehållet i journaler, remisser och provsvar. Att döma av deras artikel har de ansträngt sig för att använda svenska termer, vilket är lovvärt. Ett avsteg har de dock gjort när det gäller stavningen av kalcium, som de vill stava calcium. Även om motivet att undvika risken för förväxling med kalium är gott bör man nog tänka om, anser jag, eftersom k-stavningen är så grundligt etablerad i svenskan. I Läkartidningen heter det alltså kalcium.

När det gäller text i tidskrifter är det inte självklart att använda den föreslagna nomenklaturen i alla dess detaljer. Som författarna själva skriver bör fullständiga benämningar användas i första hand. Särskrivningar som »blodgrupp AB Rh D pos« bör inte förekomma i löpande text men lämpar sig antagligen i provsvar och liknande där det är viktigt att förmedla så mycket information som möjligt på litet utrymme.