Sigmund Freud myntade begreppet »sorgearbete« utifrån sin uppfattning att sorg innebär ett arbete vars funktion är att avskilja de överlevande från den döde. Sedan dess har olika teorier bildat skola, men en uppfattning som delas av de flesta är att sorgeprocessen innefattar en förflyttning genom olika faser. Bowlby [1] och Parkes var först med att beskriva sorgen i dessa termer, och idag är begreppen chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas etablerade som komponenter i en sorgereaktion, oavsett sorgens ursprung.
Vi vet att sorg i lika hög grad som en fysisk skada är ett tillstånd där komplett återgång till normal funktionsnivå är möjlig, men där det också finns en risk för defektläkning med försämrad funktion till följd. För att förebygga ohälsa på lång sikt är det viktigt att veta vilka individer som är sårbara för en sådan utveckling. Emellertid saknas empirisk kunskap om hur en normal sorgereaktion gestaltar sig, och därför är det svårt att identifiera individer med avvikande reaktioner.

I ett försök att empiriskt studera den normala sorgeutvecklingens förändring över tid har man i en studie undersökt närstående upp till 2 år efter förlusten av en nära anhörig [2]. Av de 575 personer som tillfrågades om deltagande accepterade 317. Endast dödsfall orsakade av naturlig död inkluderades, och man exkluderade också 58 personer som led av en komplicerad sorgereaktion och 19 vars anhöriga hade avlidit genom ett traumatiskt dödsfall.
Den slutliga studiepopulationen bestod av 233 individer som intervjuades vid tre tillfällen (1–6, 6–12 och 12–24 månader efter förlusten) enligt ett standardiserat protokoll (Inventory of complicated grief-revised [3]). Som jämförelse användes data från den amerikanska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån, the US Census. Tvivel, längtan, ilska, acceptans och depression betraktades som indikatorer på sorg. Förekomst av depression värderades med hjälp av the Hamilton rating scale of depression.
Studiens resultat visar hög överensstämmelse med den teoretiska modellen för en sorgereaktion. Samtliga indikatorer på sorg uppträdde inom 6 månader efter förlusten, för att därefter avklinga. Emellertid var acceptans en betydligt vanligare första reaktion än tvivel, särskilt hos anhöriga som hade haft mer än 6 månader på sig för emotionell förberedelse genom att de fått information om sjukdomens obotlighet. Acceptansen ökade under hela observationsperioden, vilket skiljer sig från sorg efter en traumatisk död som självmord, där graden av acceptans är betydligt lägre [4].
Längtan var den vanligaste indikatorn under hela uppföljningsperioden, medan depressivitet var intensivast 6 månader efter förlusten för att därefter avta.

Författarnas slutsats är att en normal sorgereaktion innefattar tvivel, längtan, ilska, acceptans och depression men att negativa rektioner är intensivast de första 6 månaderna. Om de tilltar i intensitet efter mer än 6 månader eller om nya psykiatriska symtom tillstöter kan sorgereaktionen betraktas som förlängd, och riktade insatser kan behövas för att undvika negativ hälsoutveckling på lång sikt.
Sorgeprocessen påverkas av medvetenhet om prognos, och adekvat information är därför central i vården av svårt sjuka och deras anhöriga [5].

Denna studie har svagheter. Vi får inte veta hur de exkluderade individerna med komplicerade sorgereaktioner har definierats, och svarsfrekvensen är låg. Dessutom är studiepopulationen inte representativ för normalbefolkningen.
Emellertid är undersökningen enligt min mening ett viktigt första steg i riktning mot att skapa underlag för evidensbaserad behandling när det gäller omhändertagandet av sörjande. Idag utformas hjälpinsatser till sörjande ofta utifrån lokala traditioner och enskilda vårdgivares preferenser, och den långsiktiga effekten utvärderas inte. Förhoppningsvis följs denna studie av fler som kan bidra till ökad förståelse av sörjandes behov.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Illustration: Paul Brown/Science Photo Library
En normal sorgereaktion innefattar tvivel, längtan, ilska, acceptans och depression, och som regel klingar den av efter ett halvår.