Ända fram till 1970-talet ansågs fysisk träning kontraindicerad för patienter med reumatoid artrit. Rädslan för att träning skulle förvärra artriter och ledskador började avta då Eklom och Nordemar visade att träning tolererades väl av patienterna. Därefter har ett 50-tal studier med olika typer av träningsregimer vid reumatoid artrit publicerats.
En kritisk granskning i en uppdaterad Cochrane-ana­lys av träningsstudier vid reumatoid artrit publicerades under 2009. I denna utvärderades effekt och säkerhet av olika typer av dynamisk träning vid reumatoid artrit genom kvantitativ och kvalitativ analys av randomiserade kontrollerade studier.

Åtta studier publicerade 1985–2003 uppfyllde metodologiska krav för analys, dvs
• träning minst två gånger per vecka i minst 20 minuter
• träningsperiod om minst 6 veckor
• träningsintensitet >55 procent av max­puls och/eller muskelstyrketräning med start på 30–50 procent av 1 repetition maximum (1 VRM)
• ledarledd träning.

Ett eller flera av följande effektmått skulle ingå: aktivitetshinder, konditionstest eller muskelstyrketest. Mått på smärta och sjukdomsaktivitet samt röntgen av lederna användes i första hand för att avgöra träningens säkerhet, men räknades som effektmått om utfallet var positivt.
Man skiljde på kort- och långtidsstudier. Därutöver delades studierna upp i 1) konditionsträning på land, 2) konditions- och muskelstyrketräning på land, 3) konditionsträning i vatten och 3) konditions- och muskelstyrketräning i vatten.
De åtta studier som uppfyllde metodologiska krav och inkluderades i analysen omfattade sammanlagt 575 patienter, medelålder 52–67 år. I sex av studierna ingick huvudsakligen kvinnor. Sjukdomsdurationen varierade mel­lan 5 och 20 år. Ingen studie av patienter med nydebuterad reumatoid art­rit uppfyllde kriterierna för att inkluderas i analysen. Patienterna hade låg till måttlig sjukdomsaktivitet; patienter med svår komorbiditet var exkluderade. Olika rekryteringsunderlag tillämpades i studierna, från öppenvårdsmottagningar till slutenvårdsregister. Data från flera studier med samma träningstyp sammanvägdes där så var möjligt.

Sammantaget kunde man dra följande slutsatser:
• Måttlig evidens finns för att kort tids konditionsträning på land har positiv effekt på kondition direkt efter träningsperioden, men inte vid uppföljning. Det finns också begränsad till måttlig evidens för att denna typ av träning inte har någon negativ effekt på sjukdomsaktivitet eller smärta och begränsad evidens för avsaknad av effekt på aktivitetshinder och muskelstyrka.
• Måttlig evidens finns för att kort tids landbaserad konditions- och muskelstyrketräning ger positiv effekt på kondition och muskelstyrka direkt efter träningsperioden, men ingen långtidseffekt finns belagd. Det finns också måttlig evidens för att denna typ av träning inte har någon positiv effekt på aktivitetshinder och måttlig evidens för gynnsam effekt på sjukdomsaktivitet med lägre sänkningsreaktion och minskat antal svullna leder efter träning. Måttlig evidens för att träningen inte ger negativ effekt på smärta finns också.
• Begränsad evidens finns för att kort tids konditions- och styrketräning i bassäng har positiv effekt direkt efter träningen på aktivitetsförmåga och kondition. Måttlig evidens finns för att muskelstyrkan inte påverkas, och begränsad till måttlig för att negativa effekter på sjukdomsaktivitet eller smär­ta saknas.
• Måttlig evidens finns för att lång tids konditions- och muskelstyrketräning på land leder till förbättrad kondition och begränsad evidens för att den leder till ökad muskelstyrka. Begränsad till mått­lig evidens föreligger också för att smärta, sjukdomsaktivitet och ledskador inte påverkats negativt direkt efter träning.

Sammanfattningsvis finns nu vetenskapligt stöd för att konditions- och styrketräning bör ingå i vård och rehabilitering av reumatiker, eftersom den ger god effekt, inte har oönskade effekter och till och med kan antas ge minskad sjukdomsaktivitet.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.