Stressrelaterad mental ohälsa, psykiat­risk sjuklighet och självmord ökar bland soldater och veteraner i de flesta länder som deltar i internationella insatser. Sedan början av invasionen i Afghanistan 2001 till och med sommaren 2009 förlorade amerikanska armén sammanlagt 761 soldater i strid, men under samma period tog 817 – alltså 56 fler – soldater i aktiv tjänst livet av sig [1].
Inom europeiska styrkor har man noterat en ökning av insatsrelaterade stressreaktioner, depressionssjukdomar och posttraumatiska sjukdomar, alkohol- och drogmissbruk samt kriminalitet, särskilt bland veteraner [2, 3].
Svenska försvarsmakten för ingen statistik beträffande självmordsfre­kvens och insatsrelaterade mentala skador hos soldater och veteraner. Uppföljning av soldaternas ohälsa efter utlandsmission sker inom civil sjukvård, där det saknas inte bara återkopplingsskyldighet utan oftast även kunskap om militärt specifika dia­gnoser och behandlingar.
Detta leder till att soldaterna inte alltid får adekvat vård och till att man över huvud taget inte kan uttala sig om veteranernas psykiska hälsa. Den enda tillgängliga källan användbar som självmordsstatistik har jag extraherat från ett register över arbetsskadeanmälningar med dödlig utgång, som omfattar anställda och värnpliktiga, dvs endast personal i aktiv tjänst: under 1994–2009 begick 11 värnpliktiga och 3 anställda självmord.

Israel verkar vara ett av få undantag; bland såväl soldater i aktiv tjänst som reservister och veteraner har självmordsfrekvensen sjunkit och den mentala ohälsan inte ökat under de senaste tre åren. Under APA:s (American Psychiatric Association) möte i New Orleans maj 2010 höll israeliska forskare från universiteten i Tel Aviv och Jerusalem ett intressant heldagssymposium om det senaste inom den militära psy­k­i­atriska forskningen vid IDF (Is­rael Defence Forces). Medan den resterande militärpsykiatriska forskningsvärlden formulerar nya psykiatriska sjukdomsbilder såsom »bitterhetssyndrom« (post­traumatic embitterness syndrome, PTES) [4], satsar israelerna på »positiv psykiatri« (positive psychiatry, PoP) [5] och »posttraumatisk mognad« (posttraumatic growth, PG).

Inom ramen för projektet »Im­proving happiness: evidence based interventions« [6] undersökte man samband mellan arbetseffektivitet, livs­kvalitet och glädje hos personal vid IDF (14 psykiat­rer, 25 psykologer och 60 so­cionomer). Alla hade genomgått en kurs i positiv psykiatri med föreläsningar, kritiska analyser av artiklar i ämnet och träning i positivt tänkande med rollspel i små grupper.
Efter 14 veckor med 3 timmars utbildning per vecka jämförde man kursdeltagarna med övrig personal avseende arbetskapacitet och livskvalitet. Resultaten visade att patienter till dem som hade gått kursen i positiv psykiatri mådde bättre och var friskare och att kursdeltagarna själva hade mindre sjukfrånvaro och var effektivare.
Som exempel på »posttraumatisk mognad« redogjorde man för studien »Mental hälsa hos israeler som överlevde Förintelsen« [7]. Enligt Hillel Klein, som forskat om överlevande från Förintelsen, är den vanligast förekommande reaktionen på trauma posttraumatisk återhämtning med erfarenhetsformande och personlig mognad som konsekvens.
Man konstaterade att den låga fre­kvensen av posttraumatiskt stressyndrom bland överlevande från Förintelsen bosatta i Israel beror på socialt och reli­giöst stöd i samhället, familjesammanhållning och allmän förståelse, då de flesta familjer delar samma erfarenhet.

Den rådande positiva trenden avseende mental hälsa bland israeliska militärer är inte bara ett resultat av medveten satsning på prevention, utbildning och återhämtningsprogram. En stor del av förklaringen ligger i det faktum att Israel, till skillnad från andra länder med soldater agerande utomlands, har »integrerat« stridsföring i det civila livet. Insatser äger rum på »hemmaplan«, alla familjer har någon som deltar, och Israel har i dag minst en hel vuxen generation som gjort värnplikt (och de flesta har även stridserfarenhet).
Dessa omständigheter skapar förståelse för stridsrelaterade traumatiska mentala skador i samhället och minskar stigmatisering, vilket i sin tur leder till adekvat socialt stöd för de drabbade, rätt omhändertagande och en stark sammanhållning.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.