Sedan blodprovet prostataspecifikt antigen (PSA) började användas för 20 år sedan har debattens vågor stundtals gått höga om populationsbaserad scree­ning för prostatacancer. I samband med publiceringen av screeningstudier år 2009 kallades Socialstyrelsens generaldirektör för mördare i TV för att han inte ville införa allmän scree­ning i Sverige.
I USA har tre fjärdedelar av män över 50 års ålder PSA-testats. Det är därför inte förvånande att debatten blev häftig i USA efter det att myndigheten U.S. Preventive Services Task Force ­(USPSTF) den 11 oktober i år offentliggjorde att man nu helt avråder från PSA-testning av symtomfria män [1, 2].

Litteraturgenomgång som grund
På basis av en systematisk litteraturgenomgång drar USPSTF med måttlig säkerhet slutsatsen att de negativa effekterna av screening med PSA inte uppvägs av nyttan [1, 3]. Analysen baseras på huvudsakligen två randomiserade multicenterstudier.
Den ena studien, en europeisk studie av 162 243 män mellan 55 och 69 års ålder, visade efter 9 års uppföljning att män som bjudits in till PSA-prov med 2 till 7 års intervall hade 20 procent lägre dödlighet i prostatacancer [4]. Den absoluta riskminskningen var 0,07 procent. Den svenska delen av den euro­peiska studien har publicerat resultat med 14 års uppföljning [5]. Den relativa minskningen av prostatacancerdödligheten var då 44 procent och den absoluta 0,34 procent.
Den andra studien är en amerikansk studie där 76 693 män mellan 55 och 74 års ålder randomiserades till antingen PSA-testning och prostatapalpation årligen eller kontrollgrupp [6]. Efter 7 år var det ingen skillnad i prostatacancerdödlighet mellan grupperna.
Frånvaron av positiv effekt av scree­ning i den amerikanska studien kan bero på att nästan hälften av männen hade PSA-testats före randomisering, att drygt hälften i kontrollgruppen PSA-testades under studiens gång och att en stor andel av männen med PSA över brytpunkten 4 µg/l inte genomgick fortsatt utredning. Å andra sidan är den absoluta minskningen av dödlighet i de europeiska studierna blygsam.

»Överdiagnostik« största problemet
Det största problemet med screening för prostatacancer med dagens metodik är att så många män med små obetydliga cancrar diagnostiseras och behandlas. Män som utan PSA-testning hade levt hela sina liv utan symtom på prostatacancer blir cancerpatienter och ställs inför behandlingar med betydande risk för permanenta biverkningar och minskad livskvalitet. Man har beräknat att omkring hälften av all prostatacancer som diagnostiserats efter screening med PSA är sådan »överdia­gnostik« [7].
Det är dessa negativa effekter som USPSTF menar väger tyngre än de gynnsamma effekterna.

Förvånande ställningstagande
Från svensk horisont kan det kännas märkligt att man i USA, där PSA-testning snabbt blev så vanlig, gör ett så tydligt ställningstagande mot screening nu när det faktiskt finns evidens för att screening kan minska dödligheten i prostatacancer.
Från vår horisont skulle man kunna hävda att den svenska studien är den som bäst visar vad systematisk scree­ning med PSA skulle innebära här hos oss: en minskning av dödligheten i pros­tatacancer som sannolikt skulle vara mer påtaglig än den minskning av dödligheten i bröstcancer som åstadkoms av mammografi.

Den enskilde mannens beslut
Socialstyrelsen bedömde år 2007 att screening för prostatacancer ska bedrivas endast inom ramen för forskning [8]. Samtidigt betonade man enskilda mäns rättighet att fatta individuella beslut om PSA-testning efter att ha fått information om tänkbara fördelar och nackdelar [9].
Som en del av den pågående revideringen av Socialstyrelsens riktlinjer för cancersjukvården granskas givetvis även PSA-baserad screening för prostatacancer. I början av år 2013 förväntas preliminära nya riktlinjer. Ställningstagandet till screening för prostatacancer lär debatteras intensivt, oberoende av vilken rekommendation som ges.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.