Läkare i Sverige skriver under ett år 112 miljoner recept till 6,6 miljoner individer på över fem och en halv miljard dygnsdoser läkemedel. Det är ett tungt ansvar. Alla läkemedelsbehandlingar medför risker för biverkningar, men också risker för felanvändning och därmed utebliven effekt. Marknadskrafter konkurrerar med oberoende läkemedelsinformation om vår uppmärksamhet. Få delar av sjukvården är så styrda av förordningar som läkemedlen: vem får göra vad, vad ska dokumenteras och vem betalar vad? 

Så hur säkerställer vi att blivande läkare är väl förberedda för uppgiften att hantera alla dessa läkemedelsbehandlingar? Anna Eriksson och Susanna Wallerstedt beskriver i sin artikel i detta nummer av Läkartidningen ett diagnostiskt test av läkemedelskunskaperna hos läkarstudenterna vid Göteborgs universitet, med nedslående resultat. 

Bristande läkemedelskunnande har sedan ett par år tillbaka uppmärksammats på europeisk nivå [1, 2]. År 2015 genomfördes ett liknande test av 895 sistaårsstudenter fördelade på 17 universitet i 15 europeiska länder [3]. Testet omfattade tre korta patientscenarier där studenten ombads utfärda en läkemedelsordination. Nära hälften av ordinationerna bedömdes som olämpliga (fel preparat, inkompletta eller för hög dos), medan 19 procent bedömdes som riskfyllda. De svenska studenterna (Linköpings universitet) placerade sig i den bättre halvan av startfältet med 33 procent korrekta ordinationer (medelvärdet var 27 procent), men inte i toppen. 

Farmakologiundervisningen varierar stort mellan lärosätena vad gäller omfattning, form och lärarkompetens, med allt från traditionella föreläsningsbaserade farmakologikurser till helt tematisk, problembaserad undervisning [3]. En trend är att den särskilda farmakologin och farmakoterapin organiseras tematiskt och undervisas av organspecialister. Förväntade fördelar är relevanta ämneskunskaper hos lärarna och god klinisk koppling. Möjliga nackdelar är bristande samordning och mindre av farmakologiska grundprinciper. Genomgående, oavsett undervisningsform, är nog ett bristande fokus på helheten – många av våra patienter behandlas i dag med tio eller fler olika läkemedel samtidigt – och på läkemedelsutsättning. Socialstyrelsen har redan tidigare uppmärksammat behovet av fördjupade kunskaper i äldres läkemedelsbehandling inför läkarlegitimation och därför utvecklat en webbaserad kurs i ämnet för AT-läkare [4].

Oavsett undervisningsform och organisation är det erkänt bästa sättet att driva både undervisningen och lärandet i önskad riktning en väl utformad examination [5-7]. Storbritannien är ännu det enda landet i Europa som har en nationell förskrivningsexamen som krav för läkarlegitimation. Man har där sett en utveckling mot högre och jämnare resultat mellan lärosätena efter införandet [8]. I Nederländerna och Belgien pågår en utveckling av en gemensam läkemedelsexamen [9]. Arbetsgruppen för undervisningsfrågor inom European Association for Clinical Pharmacology and Therapeutics (EACPT) har tagit fram ett europeiskt konsensusdokument för lärandemål [10]. Ett fortsatt arbete pågår inom ramen för ett EU/Erasmus-projekt med att utveckla en europeisk läkemedelsexamen, med utgångspunkt i ett femtiotal relevanta basläkemedel och med fokus på patientsäkerhet [11].

Anna Eriksson och Susanna Wallerstedt framhåller i sin artikel behovet av en svensk läkemedelsexamen, och jag kan bara instämma. Övergången till en sexårig läkarutbildning utgör ett gyllene tillfälle. Varför inte koppla fri förskrivningsrätt till en nationell läkemedelsexamen, hellre än till läkarlegitimationen? Läkare som ännu inte klarat sin läkemedelsexamen skulle då, på samma sätt som AT-läkare i dag, kunna ha en begränsad förskrivningsrätt. En nationell läkemedelsexamen skulle, förutom att stödja en hög och jämn nivå på läkemedelsutbildningen vid de svenska lärosätena, också tjäna som en trygg introduktion till svensk läkemedelslagstiftning för de många läkare som i dag får sin utbildning i andra länder. Lärandemål, struktur och teknik finns redan färdiga att hämta från europeiskt håll.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.