Förmaksflimmer är den vanligaste kliniska arytmin med en förekomst av mer än 3 procent i den vuxna befolkningen [1], och prognoser anger två till tre gånger högre prevalens år 2060 [2]. Det finns också ett betydande mörkertal, då åtminstone en tredjedel av alla patienter med förmaksflimmer inte har symtom och därmed i de flesta fall inte är kända av sjukvården [3]. Förmaksflimmer innebär en ökad risk för komplikationer i form av stroke och annan arteriell embolism, hjärtsvikt, kognitiv nedsättning och död. Risken för flera av dessa komplikationer kan minskas med OAK-behandling (orala antikoagulantia). Riskreduktionen för stroke med OAK-behandling anges till två tredjedelar [4, 5]. 

För ca 10 år sedan introducerades nya OAK-preparat som bidragit till en ökad behandlingsgrad för OAK av patienter med förmaksflimmer och riskfaktorer i klinisk praxis i Sverige. Medvetenheten om riskerna med förmaksflimmer verkar ha ökat under motsvarande tid och det har introducerats ett stort antal metoder för att dia­gnostisera förmaksflimmer, som ofta är enklare och mer tillgängliga än traditionellt 12-avlednings-EKG. 

Då förmaksflimmer är ett stort hälsoproblem med ett i många fall tyst stadium, och en effektiv och riskreducerande behandling samt även ofarlig diagnostik finns tillgängliga, finns i dag flera förespråkare för screening av förmaksflimmer [6]. Argumenten bygger på att förmaksflimmer uppfyller de flesta kriterier för screening som ställts upp av WHO [7]. 

Det finns också ett antal argument mot screening för förmaksflimmer. Det är hittills endast visat att screening ökar detektionen av förmaksflimmer, men det saknas fortfarande data som visar om screening kan minska strokeincidensen. Det är inte heller visat om de individer som diagnostiseras med tyst förmaksflimmer via screening har lika hög strokerisk som symtomatiska patienter, och därmed finns bara begränsad kunskap om huruvida riskreduktionen med OAK är densamma vid tyst sjukdom. Scree­ning innebär alltid viss överdiagnostik, vilket innebär att individer utan förmaksflimmer diagnostiseras [8]. I detta fall kommer en andel att ordineras OAK-behandling utan indikation, vilket innebär en ökad risk för blödningskomplikationer. Vidare har det framförts oro för att deltagare i screening med EKG för förmaksflimmer också kommer att remitteras till ytterligare dia­gnostik som kan innebära risker, till exempel koronarangio­grafi. Slutligen innebär screen­ing alltid en risk för oro och ångest hos den som får förfrågan om att delta. 

Hälsoekonomiska aspekter på ett scree­n­ingprogram har hittills studerats vid simuleringar som visat på låg till måttlig kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår [9-11]. 

Europeiska kardiologsällskapet (ESC) har rekommenderat screening för förmaksflimmer sedan 2012 [12], rekommendationer som sedan utökades 2016 [13]. Nyligen publicerades sällskapets nya riktlinjer för förmaksflimmer [14], och i dessa har rekommendationerna för screening ut­ökats (Tabell 1). EKG-definitioner för förmaksflimmer har förtydligats, och det betonas att screen­ingmetoder som inte använder EKG (pulspalpation, fotopletysmografi) alltid måste leda till bekräftelse med 30-sekunders EKG-remsa eller 12-avlednings-EKG vid misstanke om förmaksflimmer. 

Trots att ESC givit rekommendationer om screening av förmaksflimmer av olika grad i åtta år så har inga länder ännu infört screeningprogram för förmaksflimmer. Myndigheter i Sverige [15], Storbritannien [16] och USA [17] har avrått från förmaksflimmerscreening tills vidare med hänvisning till att det fortfarande saknas evidens för en strokereducerande effekt, men också för att de eventuella negativa effekterna av screeningen inte är väl kartlagda. 

Det ökade intresset för förmaksflimmerscreening har inneburit att flera mycket stora studier [18-23] nu pågår inom området, och den största studien planeras inkludera 150 000 individer [23]. Dessa studier, som har både akademiska och kommersiella huvudmän, kan inom några år ge efterlängtat besked om huruvida screen­ing av förmaksflimmer kan minska risken för hårda effektmått såsom stroke och död.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Johan Engdahl har erhållit föreläsar- eller konsult­arvode från Roche Diagnostics, Pfizer, Bristol­-Myers Squibb, Boehringer Ingelheim, Medtronic och MSD. Mårten Rosenqvist har konsultuppdrag/forskningsanslag och föreläsningsarvoden från Bayer, Bristol-Myers Squibb, Janssen, Pfizer, Roche Diagnostics och Zenicor.