Omställningen till ett hälso- och sjukvårdssystem byggt på en stark primärvård förutsätter att fler vill bli specialister i allmänmedicin.
Vi bidrar alla till läkarstudenters uppfattning om olika specialiteter och därmed till deras framtida yrkesval.
Alla läkare, oavsett specialitet, gagnas av en välfungerande sjukvård som bygger på ömsesidig respekt och kollegialitet.
Sjukhusvården är alldeles för stor i förhållande till primärvården i Sverige. Det leder till dyrare vård, uppsplittring i »stuprör« och sämre förutsättningar för relationskontinuitet [1]. Resursförflyttningen från sekundär- till primärvård lyser tyvärr med sin frånvaro, både ur ekonomiskt [2], professions- och patientperspektiv [3]. Andelen specialister i allmänmedicin i läkarkåren har minskat från 24 procent år 2000 till 22 procent år 2021 trots otaliga skrivningar om att prioritera nära vård [4, 5].
Eftersom kompetensförsörjning med specialister i allmänmedicin är central för att bygga en stark primärvård är artikeln av Hedman et al i detta nummer av Läkartidningen intressant. Valet av specialisering är en komplex fråga med stor individuell variation. Specialiteter som känns intressanta och har goda förebilder under utbildningen och bra balans mellan arbetsliv och fritid har också bäst möjligheter att rekrytera [6]. I ett system där det saknas övergripande styrning av läkarbemanningen enligt långsiktiga mål kommer dessa parametrar väga tungt när läkarstudenten ska välja sin framtida specialitet. Om vi vill bygga ett sjukvårdssystem där primärvård med hög tillgänglighet och kontinuitet är basen behöver vi gemensamt verka för att fler studenter väljer att bli specialister i allmänmedicin, med utgångspunkt i faktorerna ovan.
Hedman et al har bett läkarstudenter på termin 6 och 11 vid Umeå och Uppsala universitet att ge exempel på nedvärderande respektive uppskattande kommentarer om allmänläkaryrket som de hört från läkare, lärare eller andra personer under utbildningen. Datainsamlingen skedde år 2015 och år 2017, och data har bearbetats med kvalitativ metodik.
Det framkommer både positiva och negativa kommentarer om allmänläkare. Dessa grupperas i arbetsrelaterade faktorer, vilket innefattar arbetet som utförs av allmänläkare och synen på allmänläkare, som är mer knutet till deras personlighet, kompetens och status. De negativa kommentarerna övervägde, och författarna drar slutsatsen att detta motarbetar ett välfungerande sjukvårdssystem.
Tidigare studier från Sverige och andra länder har visat liknande resultat. Allmänmedicin uppfattas ha låg status bland svenska läkare efter läkarexamen, till och med bland ST-läkare i allmänmedicin, till skillnad från exempelvis kirurgi, internmedicin och neurologi, som alla rankas betydligt högre [7]. Det verkar dock som om allmänmedicinens attraktivitet ökar under läkarutbildningens gång och är beroende av goda förebilder inom ämnet [8]. En fördjupande analys kring hur uppfattningarna förändrats mellan termin 6 och 11 hade därför varit intressant.
Vad är då den kliniska implikationen av Hedmans et als slutsatser? Jo, för det första behöver alla som möter läkarstudenter inse att det som uttrycks får fäste och i sin tur påverkar studentens framtida val av specialitet. Det finns en naturlig bias i att värdera den egna specialiteten högst – men vad är värdet i att få alla att fortsätta inom den egna specialiteten? Frågan är högst aktuell för till exempel vissa kirurgiska specialiteter, där ST-utbildningen lider av för lite operationstid [9]. För det andra behöver läkarstudenter exponeras för bra allmänmedicin under grundutbildningen, särskilt när tiden som AT-läkare försvinner. Allmänmedicinens utrymme på läkarprogrammen varierar från en handfull veckor till flera månader. Här behöver allmänmedicinen både ta och ges utrymme. Den kliniska handledningens status behöver öka. Regioner och universitet måste samverka för att ge de kliniska handledarna förutsättningar att utföra sina nyckeluppgifter genom handledarutbildning, tid och en meriterande syn på handledaruppdraget [10]. Därtill krävs en bra arbetsmiljö, som skapar möjlighet att vara fast läkare med rimlig tillgänglighet för sin egen patientlista, för att visa kärnan i att vara specialist i allmänmedicin. Frågorna går hand i hand.
Vi är alla beroende av en fungerande helhet. Den bygger vi tillsammans genom ömsesidig respekt och kollegialitet, det börjar redan under läkarutbildningen och fortsätter hela yrkeslivet.
Läs även:
»De misslyckade läkarna« eller »de riktiga läkarna«?
Andreas Stomby är vetenskaplig sekreterare och Magnus Isacsson är ordförande i Svensk förening för allmänmedicin.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.